ARTIST: Slipknot
TITEL: We Are Not Your Kind
RELEASE: 2019
BOLAG: Roadrunner
BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

Det är mycket att ta in det här, med inte mindre än 14 låtar, korta som långa men alla intensiva på sitt sätt. Här ryms en hel rad – jag måste säga det – bara jättekonstiga spår som inledande Insert Coin eller Death Because Of Death, Critcal Darling och Whats Next? och samtidigt rent guld såsom förstasingeln Unsainted, fantastiskt vackra A Liar’s Funeral, intensiva Red Flag, fingertoppskänsliga Spider, känslosamma Orphan, dramatiska My Pain och avslutande supersnygga Solway Firth. Ingen behöver tvivla en sekund att detta är SLIPKNOT. Det är intressant men är det verkligen det ordet en i första hand vill få i huvudet när en lyssnar till ett nytt album? Nej, jag må vara enkelspårig men det här är alldeles för mycket konstigheter inblandat för att det ska vara helt njutbart i längden.

Samtidigt som sagt ett gott antal topplåtar. Musiken må bespottas som “kommersiell nu-metal” men det spelar ingen roll, SLIPKNOT är både hög musikalisk kvalitet och hög känslofaktor, du kommer inte undan det om du ger albumet det minsta av din tid. Corey Taylor och de övriga i kollektivet gräver sig in i ditt innersta och du måste nästan vara skapt av sten om du inte blir berörd av åtminstone några av dessa låtar.

Splittrat omdöme? Ja, absolut. Och då har vi inte ens talat om den politiska twisten och hur albumtiteln är tagen från en singel som till slut inte ens platsade på plattan. Liksom ett tjugotal andra spår då bandet enligt uppgift hade bortåt 40 låtar att välja bland innan de slutliga 14 valdes. Recensenten vet inte vilket ben hon ska stå på, så tur att det finns alla möjligheter att skapa egna spellistor idag… eller hädar jag när jag skalar bort en del av konstigheterna och behåller ett kortare, tajtare, mer samspelande och därmed bättre ‘album’? Ett ‘best of’ “We Are Not Your Kind”. Är det ens tillåtet?