WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…