Etikettarkiv: Sticky Fingers

Live: Grand Magus på Sticky Fingers

ARTIST: Grand Magus som huvudakt, Memory Garden som support
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 21 april, 2017

Ett kämpande förband, en imponerande frontman, och ett stycke magisk allsång – ja, det är några av ingredienserna på Sticky Fingers denna kyliga vårkväll när GRAND MAGUS gästar Göteborg.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
Grand Magus – hårdrock med stort H.

Jag anländer till Sticky Fingers strax innan kvällens support-akt, veteranerna MEMORY GARDEN, skall gå på. Förutom att det än så länge är ganska dålig uppslutning (att det är precis innan löning hjälper säkert inte) noterar jag att det är rätt bra spridning i ålder hos publiken. Nuförtiden brukar det annars vara ofrånkomligt att jag höjer medelåldern på de metalspelningar jag bevistar, men jag hade nog inte vågat satsa alltför mycket pengar på det den här kvällen. Mannen precis till vänster om mig i publiken är till exempel en flintskallig man i vad jag gissar är 60-årsåldern, med imponerande grå valrossmustasch och en (måhända något oväntad) AMON AMARTH-tischa på sig. I övrigt är det som mer väntat gott om jeans, plånbokskedjor och stora skägg. Ikväll är det hårdrock med stort H som bjuds!

Förbandet MEMORY GARDEN har bra bastryck i ljudbilden, även om lead-gitarren ligger lite lågt. Simon Johansson, som trakterar densamma, är för övrigt en visuellt slående figur. Hans yviga hår och ännu yvigare skägg går sömlöst ihop och skapar intrycket av Cousin Itt från familjen Addams, om denne nu hade varit begiven på doom…

Närkingarna gör vad de kan, men det är inte lätt när det fortfarande är så glest i publikleden. Stefan Berglund har en ganska stark pipa, och visst är riffen tunga, men det vill aldrig riktigt lyfta. Det äldre materialet funkar bäst, t.ex. i form av Ruler Of Everything och Warlord med sina härliga dubbelkaggar. Det som inte funkar är sångarens upprepade försök att mellansnacks-skoja på fejkad göteborgska, då dessa faller så platt att det nästan blir pinsamt. Stilmässigt utgör MEMORY GARDEN ändå ett rimligt val av förband till GRAND MAGUS, och därför är pubilkens humör trots den lätt haltande inledningen fortfarande gott när det har blivit dags för kvällens headliner att äntra scenen.

Memory Garden, live på Sticky Fingers i Göteborg
Memory Garden kämpar tappert, om än något i uppförsbacke…

GRAND MAGUS går på till ett maffigt klassiskt intro, och det som slår mig är med vilken självklar pondus Janne “JB” Christoffersson (sång, gitarr) äger lokalen, trots att han bara står där stilla med armarna i kors, tre och ett halvt äpple hög. När han senare släpper loss sin enastående röst och sitt exakta gitarrspel blir hans pondus inte direkt mindre. Han må vara en smurf i läderkläder, påminnande om Udo Dirkschneiders och Alexander Bards kärleksbarn, och flexande sina biceps oftare än Ralf Gyllenhammar på steroider, men herregud vad den mannen är hårdrock!

JB och kompani går ut hårt med I, The Jury och Varangian, vilket får med sig publiken på ett bra sätt. Publiken har för övrigt vuxit till sig på ett tacknämligt sätt. Även om det fortfarande hade varit ganska enkelt att trycka in fler kroppar på Sticky’s övervåning denna kyliga vårkväll, är det i alla fall inte glest i leden längre. Initialt ligger JB:s sång lite lågt i mixen, men det fixar ljudteknikern snart nog, och sedan är ljudbilden oklanderlig kvällen igenom.

Sagda ljudtekniker är för övrigt värd en egen liten utsvävning, då jag sällan sett en dito med samma inlevelse. Flera gånger under kvällen lämnar han mixerbordet för att ge sig ut till olika platser bland publiken, för att där lyssna in ljudbild och -kvalité innan han återvänder till kontrollerna för eventuella justeringar. Hela tiden, var han än befinner sig, headbangar, armpumpar och smådansar han kvällen igenom med en inlevelse som inte särskilt många i publiken lyckas matcha. Underbart!

On Hooves of Gold, Steel Versus Steel och Forged In Iron – Crowned In Steel följer, och det svepet är väl möjligen setlistans enda passage som inte känns urstark. När sedan Ravens Guide Our Way följer är det dock proppen ur. Jäklars vilken angenäm tyngd, och jäklars vad det svänger! Tyngden bibehålls genom Freja’s Choice och min personliga favorit Iron Will, i vilken JB får tillfälle att visa att han inte bara är en ruggigt stark sångare utan även en vass gitarrist. Det läckra solot sitter som en smäck.

Herrarna i GRAND MAGUS har uppenbarligen ett par personliga vänner i publiken denna kväll, vilket bland annat uppmärksammas med en dedikation av en låt, minns inte vilken, från bandet. Det är förmodligen en av dessa vänner som efter Iron Will skojfriskt (och definitivt opåkallat) ropar upp mot scenen “Stäm gitarren!”. JB busflinar och kontrar till synes oberört med “Äh, den var ju stämd när jag köpte den!”.

Ett något kort ordinarie set avslutas med Like the Oar Strikes the Water, Triumph and Power och hårda Kingslayer, där JB återigen får briljera med snyggt gitarrspel. Även om det inte råder någon tvekan om vem som är bandets förgrundsfigur, skall förstås inte Ludwig Witts funktionella trumspel och basisten Fox Skinners snygga körsjungande förglömmas. GRAND MAGUS är ett maskineri där samtliga kuggar är väloljade.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
“Iron Will” – JB med manskap uppvisar fast beslutsamhet att rocka järnet!

Pausen innan trion äntrar scenen för två extranummer är kort på gränsen till symbolisk, och först ut av dessa låtar är Triumph and Power. Sångmelodin i versen är så pass låg i tonhöjd att sången här faktiskt kommer bort något, men refrängen är pampig. Hade detta varit slutpunkten hade det ändå varit aningen i underkant, men det skall visa sig att avslutningen också blir den absoluta höjdpunkten på kvällen. Det är Hammer of the North som får avsluta, och förutom att erbjuda ett ruggigt tungt och drivet signatur-riff har låten även ett allsångsvänligt körparti under sin andra halva. Här är det, på direkt kollisionskurs med fördomar om hämmade nordbor, få i publiken som inte släpper sargen och stämmer upp i sång.

Det riktigt häftiga inträffar dock efter att låten tagit slut, och bandmedlemmarna gör sig klara att gå av scen. Då börjar publiken spontant sjunga på körpartiet igen, och det med tilltagande styrka allt eftersom. Till slut är det bara JB som står kvar på scenen, och det syns att han är berörd av kärleken som uppvisas. Han ser till och med en smula förlägen ut, och skrattar närmast generat åt det ihållande sjungandet. När han gör ett tamt försök att tacka för sig och få oss att sätta punkt, “Äh, gå och drick öl, för helvete!“, tar vi bara i ännu mer. Taket skall fan lyftas från väggarna! Överlag har kvällens spelning varit “bra plus”, GRAND MAGUS är ett riktigt vasst liveband, men för en fullständig succé hade det behövt vara något mer folk på plats. Just det här ögonblicket är dock fan i mig helt magiskt – tack för det, Göteborg, och tack för det, GRAND MAGUS!

Full setlista på Setlist.fm
Videoupptagning av “Iron Will” på YouTube

Live: Paradise Lost på Sticky Fingers

ARTIST: Paradise Lost (förband: Lucifer)
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 11 Oktober, 2015

Lågmäld brittisk humor, gammal kärlek som inte rostat, ett oväntat haveri, och en mängd oförskämt tunga och vackra låtar, varav fler än du tror från den senaste plattan. PARADISE LOST live, helt enkelt!

Paradise Lost, Sticky Fingers 151011

Jag tror att vi alla är bekanta med faran i att ha för höga förväntningar. I mitt fall är risken påtaglig denna inte alltför kylslagna söndagkväll, när jag infinner mig på Sticky Fingers övre våning. Paradise Lost, huvudakten för kvällen, har återfunnits i min skivhylla i över 20 år, men det är första gången jag kommer åt att se dem. Upplagt för antingen succé eller besvikelse, alltså.

Först ut är dock förbandet LUCIFER, som med viss rimlighet kan sägas hämta lejonparten av sin inspiration från band som BLACK SABBATH, PENTAGRAM och liknade. Musiken är förhållandevis mörk och mässande, men ändå svängig snarare än genuint farlig. Sångerskan, Johanna Sadonis, låter förvisso lite farlig under mellansnacken. Rösten är ofantligt hes, och frontkvinnan påpekar också att hon har lite problem med rösten men hoppas att det inte skall märkas alltför mycket.

På den punkten behöver hon inte oroa sig. Sadonis har bra klipp i pipan, och extra stämningsfullt blir det när basisten rycker in med lite körsång i tredje spåret Purple Pyramid.  Just basljudet är annars en påtaglig behållning här; kraftfullt och svulstigt, och en starkt bidragande orsak till fin tyngd i ljudbilden trots en ensam gitarr i sättningen. Trots bra ljudbild och kompetent musikerskap lyfter det dock aldrig riktigt. Visst, Sabbath erbjuder fin tyngd, och Morning Star en effektiv tempoväxling. Tillsammans med tidigare nämnda Purple Pyramid utgör de en habil stomme., men övriga nummer i setet är dock inte riktigt tillräckligt slagkraftiga för en omedelbar succé.

Humöret i lokalen (som för övrigt fylls upp ganska väl med tiden) är ändå gott, när huvudakten en halvtimme senare äntrar scenen. Precis som i Malmö kvällen innan inleder britterna med No Hope In Sight från nya plattan “The Plague Within”. Trots antydan till rundgång på kompgitarren funkar låten fint, och genomgående för kvällen skall det visa sig att det nya materialet gör sig väl live. Widow följer, innan det är dags för något av ett litet “påskägg”,så här mitt under brinnande höst. Här presenteras nämligen The Painless, ett spår som inte direkt tillhör vardagsmat i PARADISE LOST:s setlista.

“Vi har inte spelat den här låten sedan… 1992, så passa er”, konstaterar Nick Holmes på ett väldigt brittiskt, lakoniskt sätt. “Fan”, utbrister sångaren, och pekar med ett vagt anklagande finger på unge, finske turnétrummisen Waltteri Väyrynen, “du var ju inte ens född senast vi lirade den här låten!”. Skinnpiskaren garvar ikapp med publiken, något han förmodligen kan göra med full trygghet. Den 21-årige begåvningen är nämligen ett högst kompetent val bakom pukorna.

Även innan därpå följande Terminal uppvisar frontmannen Holmes en diskret komisk ådra. “Ikväll tänkte vi lira rätt så många låtar från vår nya platta”, förklarar han, vilket (kanske som väntat när det gäller ett band som lirat i 30 år) inte nödvändigtvis möts med odelad entusiasm från publiken. “Ja, alltså”, fortsätter han när han hör kluvenheten, “om ni inte gillar det… Vad skall jag säga? Det ligger en McDonalds nedåt kvarteret”.

Nå, risken verkar tämligen liten att någon skall avvika. Under därpå följande Erased förekommer viss allsång, och även Praise Lamented Shade får ett helt okej bemötande. Som jag nämnde ovan är det ändå kanske det nya materialet som står sig bäst denna kväll, något som framgår väl av oförskämt starka Victim Of The Past. Här lider bandet faktiskt av lite ljudproblem, då sången under lite drygt halva låten ligger alldeles för lågt i mixen. Mot slutet rättas detta till, och från efterföljande Enchantment och framåt är spelningen tekniskt problemfri.

“Nu kommer ytterligare två låtar från senaste plattan”, berättar Holmes sedan. “Det är faktiskt den snabbaste och den långsammaste låten PARADISE LOST någonsin har skrivit, efter varandra, vilket är lite kul. Bägge handlar om… tja, döden så klart.” Frontmannen rycker på axlarna och ler lite snett. Först ut av dessa är Flesh From Bone, som onekligen är ett stycke cool musik! Under introt tung som ett stentroll en synnerligen bakfull måndagmorgon, och sedan hysteriskt ryckande i kopplet likt en retad, hungrig Rottweiler. Inte ens rekord-långsamma, därpå följande Beneath Broken Earth når riktigt samma tyngd, men är förvisso behaglig ändå. Extra stilpoäng  här för imponerande avgrundsvrål från Holmes.

Nästa nummer borde enligt alla konstens regler ha varit kvällens höjdpunkt för undertecknad, nämligen klassikern As I Die. Så blir det nu inte. När frontmannen annonserar låten med kommentaren “från en miserabel låt till en något mindre miserabel… men som fortfarande handlar om döden, så klart”, visar sig miserabel vara nyckelordet. Sången havererar fullständigt; Holmes träffar inte tonerna, och landar därtill i något slags underligt mellanting mellan growl och rensång som inte alls lyfter. Låten i sig är fortfarande jättestark, men framförandet denna kväll helt under isen.

Här hade PARADISE LOST alltså kunnat hamna i en rejäl uppförsbacke. Hell no, för när Requiem avslutar det ordinarie setet är allt frid och fröjd igen. Jag står med slutna ögon och gungar behagligt med huvudet, tillfälligt förlorad i musiken. Det är tungt, mörkt och ack så vackert! Efter att britterna på detta vis föredömligt krattat manegen åt sig själva, kommer de sedan efter en stunds sedvanligt skanderande in igen och ä-g-e-r. Nya Return To The Sun är en riktig blydagg, och när även rensångspartierna sitter klockrent finns det absolut inget att anmärka på.

Holmes avslutar kvällen som han började den, med subtil fyndighet. “Nu tänkte vi lira en låt från plattan ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’. Den heter… ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’.” Publiken garvar. Eftersom sagda alster är en given publikfavorit är det inte bara humorn som uppskattas, utan även låten som sådan. Dock inte lika mycket så som kvällens näst sista nummer, An Eternity of Lies, som nog bör räknas som kvällens piéce de la resistance – det är ett ruggigt starkt framförande.

Den absoluta avslutningen är, med PARADISE LOST-mått mätt, i det närmaste pop. Jag avser då luftiga Say Just Words, ett i mina ögon oväntat lättsamt slutspår som ändå verkar gå hem bra hos publiken. Att humöret verkar gott även uppe på scen personifieras av kompgitarristen Aaron Aedy, som annars är en herre med rätt sammanbiten, maskulin framtoning. Här brister han ut i något slags yster discodans under hela låten, vilket lämnar mig med ett leende på läpparna som sitter i efter att de avslutande applåderna klingat ut.

Ett sammanfattande intryck: spelningen var bra, men inte magisk.  Jag saknade True Belief, och As I Die var som sagt ett regelrätt haveri. Ändå fanns där många riktigt starka nummer, och jag är tacksam för att ha fått chansen och se mina gamla favoriter. Medan jag vandrar ut i den nu betydligt kyligare Göteborgs-kvällen tänker jag att det möjligen går att dra paralleller till långvarig kärlek i verkliga livet, där man efter många år accepterar varandra med lite skavanker?

Det där med alltför höga förväntningar, vare sig det är på relationer i eller utanför konsertlokalen, kan ju som sagt vara vanskligt. Lite som Nick Holmes själv sjunger i An Eternity Of Lies: “All my dreams / A make-believe”

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…