Etikettarkiv: Grand Magus

Hot or not? – April 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.


VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om “två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och “The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. “The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!

Live: Grand Magus på Sticky Fingers

ARTIST: Grand Magus som huvudakt, Memory Garden som support
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 21 april, 2017

Ett kämpande förband, en imponerande frontman, och ett stycke magisk allsång – ja, det är några av ingredienserna på Sticky Fingers denna kyliga vårkväll när GRAND MAGUS gästar Göteborg.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
Grand Magus – hårdrock med stort H.

Jag anländer till Sticky Fingers strax innan kvällens support-akt, veteranerna MEMORY GARDEN, skall gå på. Förutom att det än så länge är ganska dålig uppslutning (att det är precis innan löning hjälper säkert inte) noterar jag att det är rätt bra spridning i ålder hos publiken. Nuförtiden brukar det annars vara ofrånkomligt att jag höjer medelåldern på de metalspelningar jag bevistar, men jag hade nog inte vågat satsa alltför mycket pengar på det den här kvällen. Mannen precis till vänster om mig i publiken är till exempel en flintskallig man i vad jag gissar är 60-årsåldern, med imponerande grå valrossmustasch och en (måhända något oväntad) AMON AMARTH-tischa på sig. I övrigt är det som mer väntat gott om jeans, plånbokskedjor och stora skägg. Ikväll är det hårdrock med stort H som bjuds!

Förbandet MEMORY GARDEN har bra bastryck i ljudbilden, även om lead-gitarren ligger lite lågt. Simon Johansson, som trakterar densamma, är för övrigt en visuellt slående figur. Hans yviga hår och ännu yvigare skägg går sömlöst ihop och skapar intrycket av Cousin Itt från familjen Addams, om denne nu hade varit begiven på doom…

Närkingarna gör vad de kan, men det är inte lätt när det fortfarande är så glest i publikleden. Stefan Berglund har en ganska stark pipa, och visst är riffen tunga, men det vill aldrig riktigt lyfta. Det äldre materialet funkar bäst, t.ex. i form av Ruler Of Everything och Warlord med sina härliga dubbelkaggar. Det som inte funkar är sångarens upprepade försök att mellansnacks-skoja på fejkad göteborgska, då dessa faller så platt att det nästan blir pinsamt. Stilmässigt utgör MEMORY GARDEN ändå ett rimligt val av förband till GRAND MAGUS, och därför är pubilkens humör trots den lätt haltande inledningen fortfarande gott när det har blivit dags för kvällens headliner att äntra scenen.

Memory Garden, live på Sticky Fingers i Göteborg
Memory Garden kämpar tappert, om än något i uppförsbacke…

GRAND MAGUS går på till ett maffigt klassiskt intro, och det som slår mig är med vilken självklar pondus Janne “JB” Christoffersson (sång, gitarr) äger lokalen, trots att han bara står där stilla med armarna i kors, tre och ett halvt äpple hög. När han senare släpper loss sin enastående röst och sitt exakta gitarrspel blir hans pondus inte direkt mindre. Han må vara en smurf i läderkläder, påminnande om Udo Dirkschneiders och Alexander Bards kärleksbarn, och flexande sina biceps oftare än Ralf Gyllenhammar på steroider, men herregud vad den mannen är hårdrock!

JB och kompani går ut hårt med I, The Jury och Varangian, vilket får med sig publiken på ett bra sätt. Publiken har för övrigt vuxit till sig på ett tacknämligt sätt. Även om det fortfarande hade varit ganska enkelt att trycka in fler kroppar på Sticky’s övervåning denna kyliga vårkväll, är det i alla fall inte glest i leden längre. Initialt ligger JB:s sång lite lågt i mixen, men det fixar ljudteknikern snart nog, och sedan är ljudbilden oklanderlig kvällen igenom.

Sagda ljudtekniker är för övrigt värd en egen liten utsvävning, då jag sällan sett en dito med samma inlevelse. Flera gånger under kvällen lämnar han mixerbordet för att ge sig ut till olika platser bland publiken, för att där lyssna in ljudbild och -kvalité innan han återvänder till kontrollerna för eventuella justeringar. Hela tiden, var han än befinner sig, headbangar, armpumpar och smådansar han kvällen igenom med en inlevelse som inte särskilt många i publiken lyckas matcha. Underbart!

On Hooves of Gold, Steel Versus Steel och Forged In Iron – Crowned In Steel följer, och det svepet är väl möjligen setlistans enda passage som inte känns urstark. När sedan Ravens Guide Our Way följer är det dock proppen ur. Jäklars vilken angenäm tyngd, och jäklars vad det svänger! Tyngden bibehålls genom Freja’s Choice och min personliga favorit Iron Will, i vilken JB får tillfälle att visa att han inte bara är en ruggigt stark sångare utan även en vass gitarrist. Det läckra solot sitter som en smäck.

Herrarna i GRAND MAGUS har uppenbarligen ett par personliga vänner i publiken denna kväll, vilket bland annat uppmärksammas med en dedikation av en låt, minns inte vilken, från bandet. Det är förmodligen en av dessa vänner som efter Iron Will skojfriskt (och definitivt opåkallat) ropar upp mot scenen “Stäm gitarren!”. JB busflinar och kontrar till synes oberört med “Äh, den var ju stämd när jag köpte den!”.

Ett något kort ordinarie set avslutas med Like the Oar Strikes the Water, Triumph and Power och hårda Kingslayer, där JB återigen får briljera med snyggt gitarrspel. Även om det inte råder någon tvekan om vem som är bandets förgrundsfigur, skall förstås inte Ludwig Witts funktionella trumspel och basisten Fox Skinners snygga körsjungande förglömmas. GRAND MAGUS är ett maskineri där samtliga kuggar är väloljade.

Grand Magus, live på Sticky Fingers i Göteborg
“Iron Will” – JB med manskap uppvisar fast beslutsamhet att rocka järnet!

Pausen innan trion äntrar scenen för två extranummer är kort på gränsen till symbolisk, och först ut av dessa låtar är Triumph and Power. Sångmelodin i versen är så pass låg i tonhöjd att sången här faktiskt kommer bort något, men refrängen är pampig. Hade detta varit slutpunkten hade det ändå varit aningen i underkant, men det skall visa sig att avslutningen också blir den absoluta höjdpunkten på kvällen. Det är Hammer of the North som får avsluta, och förutom att erbjuda ett ruggigt tungt och drivet signatur-riff har låten även ett allsångsvänligt körparti under sin andra halva. Här är det, på direkt kollisionskurs med fördomar om hämmade nordbor, få i publiken som inte släpper sargen och stämmer upp i sång.

Det riktigt häftiga inträffar dock efter att låten tagit slut, och bandmedlemmarna gör sig klara att gå av scen. Då börjar publiken spontant sjunga på körpartiet igen, och det med tilltagande styrka allt eftersom. Till slut är det bara JB som står kvar på scenen, och det syns att han är berörd av kärleken som uppvisas. Han ser till och med en smula förlägen ut, och skrattar närmast generat åt det ihållande sjungandet. När han gör ett tamt försök att tacka för sig och få oss att sätta punkt, “Äh, gå och drick öl, för helvete!“, tar vi bara i ännu mer. Taket skall fan lyftas från väggarna! Överlag har kvällens spelning varit “bra plus”, GRAND MAGUS är ett riktigt vasst liveband, men för en fullständig succé hade det behövt vara något mer folk på plats. Just det här ögonblicket är dock fan i mig helt magiskt – tack för det, Göteborg, och tack för det, GRAND MAGUS!

Full setlista på Setlist.fm
Videoupptagning av “Iron Will” på YouTube

GRAND MAGUS – Sword Songs

ARTIST: GRAND MAGUS
TITEL: Sword Songs
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Diskussion på Werock-redaktionens digitala forum återges nedan som ingress till den här recensionen.

Jag: Vem recenserar nya GRAND MAGUS?
Redaktör Bensch: Det gör väl du?
Jag: …måste jag? Den är ju rätt tråkig och tyvärr svag för att vara Magus. Har liksom…väldigt lite att säga om den (!)
Fredrik: Agreed. (Tyvärr.)
Jag: Förra Magus tyckte jag var helt grym, den här vill man mest inte lyssna på mer än plikttroget.

Där någonstans tar vi avstamp när vi ska skärskåda nya “Sword Songs”, svenska powertrion GRAND MAGUS åttonde fullängdsplatta. Jag har dem alla, och har (minst) sen 2005 års “Wolf’s Reurn” varit ett troget fan. Jag är fortfarande ett troget fan, och tycker att GRAND MAGUS borde nå världsherravälde i ett vidare perspektiv. Förra skivan “Triumph And Power” var nog bandets starkaste till dags dato, och det är därför med mer än bara lite besvikelse som jag konstaterar att årets giv inte alls faller mig på läppen. “Sword Songs” är förstås inte dålig – till det är bandet helt enkelt alldeles för kompetenta – men den är rätt slät. Speciellt i förhållande till bandets övriga diskografi. Cirka 30 minuter lång känns den faktiskt nästa väl lång och som om det går på tomgång mer än en gång.

Känslan är att detta är lite av bandets “Manowar”-platta, och kanske är det därför jag inte riktigt kommer överens med den helt enkelt. Märkligt nog.

Ska man ändå fylla ut lite så tycker jag att ett spår som Viking Metal (kanske den låt de flesta har hört) har en skön vers och en tapig refräng, att Forged In Iron – Crowned In Steel är albumets kanske bästa spår tillsammans med Varangian och avslutande fina Everyday There’s A Battle To Fight samt att Janne “JB” Christoffersson sjunger bra som vanligt. Inget nytt under solen egentligen, och trots att skivan inte är dålig så gissar jag att jag knappast kommer spela den så mycket framöver då den helt enkelt hamnar långt ner i högen av prestatinoer från GRAND MAGUS.