Etikettarkiv: Fleshgod Apocalypse

Hot or not? – April 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.


VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om “två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och “The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. “The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!

Fleshgod Apocalypse – King

KingARTIST: Fleshgod Apocalypse
TITEL: King
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en tid som präglas av hög osäkerhet, där ramarna är ständigt i förändring och där Wales går till semifinal i ett EM då är det skönt att veta att vissa saker består. Som att italienska symfoniska dödsmetallarna FLESHGOD APOCALYPSE alltid kommer att brutalkötta med ytterligare en överlastad platta.

Nu kanske ni tror att jag hånar bandet? Nja, snarare är det så att jag sedan jag upptäckte italienarna vid tiden för “Agony” som släpptes 2011 så har jag varje gång bandet varit på gång med nytt album börjat längta efter att få lyssna på det.

Det som alltid har varit bandets grej är att kombinera det symfoniska med rejäl dödsmetall. Här lyckas de bättre än någonsin. Tidigare har jag fått intrycket att bandet alltid först har skrivit de rena dödslåtarna för att sedan sätta sig ner och lägga till det symfoniska ovanpå. På “King” har dessa två element sammanfogats på ett sätt som är vida bättre än det bandet har gjort sedan tidigare.

Jag misstänker att har du hört bandet innan så kommer du tycka att det är business as usual och du har en poäng i detta. Men genomförandet är så väsentligt mycket starkare än på bra länge. Att bandet dessutom ser till att spela upp det stora känsloregistret gör ju sannerligen inte sakernas tillstånd sämre.

Kolla bara in mästerliga Syphilis som ligger näst sist på plattan. Slutet är ju så späckat med vemod och känsla att jag har fått ta fram näsduken upprepade gånger när jag lyssnat på låten.

Har du tröttnat på bandets gravt pompösa stil så kanske det är svårt att uppmana energi och vilja att kolla in “King”. Gör det ändå – detta är svinbra.

Live: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse

ARTIST: Decapitated, Aborted & Fleshgod Apocalypse
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 22 november, 2011

Fem band på en kväll är i mesta laget, även om jag faktiskt gillar ARCHSPIREs av BRAIN DRILL influerade metal. Fullt ställ helt enkelt. Andra bandet, SUICIDE SERENITY tillför dock inte en vitten till kvällens rensfest – det låter uselt, bandet spelar för långsamt, har dåliga låtar och är, om det finns någon rättvisa, glömt om två år.

FLESHGOD APOCALYPSE

Det hoppas jag verkligen inte att FLESHGOD APOCALYPSE är då bandet imponerar än mer live än på skiva. Publiken, stor för att vara en tisdag innan lön, formligen älskar bandet och röjer kraftfullt under hela spelningen. Moshpiten blir synnerligen brutal under The Violation och det är inte utan att jag är nöjd med att stå vid sidan om då det smäller på rejält. FLESHGOD APOCALYPSE har ett scenspråk och en episkt anslag i sin musik som skriker efter en större scen – The Rock har visserligen inte det, men bandet skiter i detta och stolpar ut på scen som om det var Scandinavium de lirade på. Jag köper detta rakt av och erkänner villigt att jag blir oerhört imponerad av italienarnas konsert som kändes alldeles för kort.

ABORTED

Många andra band hade blivit skraja att gå på efter en dylik uppvisning. Tur då att belgiska ABORTED har musik musklig nog att brotta ner vilken publik som helst. Det är ingen hemlighet att ABORTED i stort sett bara kör på ett sätt – fullt ställ. Ken Bedene bakom trummorna lirar med precision och ackuratess på ett rent vansinnigt vis och blästrar virveltrumman med blastbeats med en teknik som säger att han hade kunnat göra det i två veckor utan problem. Sven de Caluwé har kvällens bästa pigsqueals och låtarna går inte av för hackor. Ändå går jag inte igång så mycket som jag trodde att jag skulle göra – bäst gillar jag nya låten från kommande plattan, Global Flatline. Kanske är det så att jag helt enkelt uppskattar ABORTED mer på platta än live, för efter ett tag märker jag att jag tröttnar på bandets konsert.

DECAPITATED

Jag har velat se DECAPITATED bra länge – efter det att trummisen Vitek dog och sångaren Covan hamnade i koma efter en fruktansvärd trafikolycka trodde jag aldrig att jag skulle få se bandet. Därför är glädjen stor när bandet stolpar upp på scen strax efter 23.00 och öppnar med The Knife från senaste plattan ”Carnival Is Forever”. Det låter smäckbra och jag slås väldigt mycket av hur fruktansvärt köttigt bandet låter trots att man endast kör med en gitarr. I detta påminner man en hel del om PANTERA faktiskt, och jag tänker ofta på detta under konserten. DECAPITATED har alltid kunnat spela fort och hårt – med senaste plattan har man tillfogat ytterligare ett element: sväng. Jag skojar alltså inte – i låtar som Homo Sum och 404 gungar det något grymt. Sångaren Rafal imponerar oerhört med sin scennärvaro och Vogg spelar gitarr på ett sätt som får det att vattnas i munnen. Därför är det en smula tråkigt att publiken vid det här laget är så slutkörd efter en lång kväll att det röj som existerar på scen inte får det gensvar som det förtjänar.