Etikettarkiv: Symphonic Death Metal

Ex Deo – Year Of The Four Emperors

ARTIST: Ex Deo
TITEL: Year Of The Four Emperors
RELEASE: 10/1 2025
BOLAG: Reigning Phoenix 

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur ofta tänker ni på romarriket? Ni minns säkert att det för ett tag sedan nämndes att män minsann tänkte ganska ofta, och mycket, på romarriket. Jag ska inte vara sämre än att erkänna att jag också har tänkt på det, men det var under universitetstiden och jag läste historia.

En som bevisligen har tänkt mycket på romarriket är Maurizio Iacono (sångare i KATAKLYSM) som tänkt så pass mycket att han har, sedan länge, ett sidoprojekt som helt ägnar sig åt denna tidsperiod.

Det har skrivits skivor om Nero, Caligula och Romulus, och så nu om det minst sagt turbulenta fyrkjejsaråret, år 69, då hela fyra personer innehade ämbetet. Var och en av dem får en låt var – Galba, Otho, Vitellius och Vespasian – och det är exakt så högtravande som jag misstänker att fans till EX DEO gillar. För egen del så kan jag tycka att ”The Year Of The Four Emperors” är nöjsam för stunden, men inget som jag längtar efter att lyssna på regelmässigt under året. Och då ska ni veta att jag fick ta spjärn redan under första genomlyssningen, för satan vad det är motigt att lyssna på spoken word, alltså nästan voiceover när Iacono ens inte ids sjunga utan ska berätta vad som hände.

Musikaliskt är det inte alls så tokigt. Mellantempot dyrkas stenhårt, förvänta er inget annat, men här finns några trevliga melodier emellanåt. Annars hamnar EX DEO i samma fälla som KATAKLYSM – det är inget som riktigt fastnar, och definitivt inget som får mig att komma tillbaka till skivan efter det att jag skrivit klart denna recension. Och det har jag gjort nu.

Shade Empire – Poetry Of The Ill-Minded

ARTIST: Shade Empire
TITEL: Poetry Of The Ill-Minded
RELEASE: 2017
BOLAG: Candlelight Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Finska, extremt pompösa, SHADE EMPIRE återkommer med en storvulen och maffig skiva i form av ”Poetry Of The Ill-Minded”. När jag recenserade bandet förra skiva ”Omega Arcane” som kom 2013 så föll bandets musik mig verkligen på läppen. Visst, det kanske var aningens för likt ett annat symfoniskt dödsmetallband från Italien, men hade en ton och ett tilltal som jag gillade.

Med ”Poetry Of The Ill-Minded” tyckte jag först att, nja, detta kanske inte var så bra. Men jag återkom ändå till skivan, för det fanns element som jag gillade. Och helt plötsligt så upptäckte jag att jag gillade skivan.

Albumet har fått en del smällar i andra recensioner jag läst – det har klagats på rensång och användandet av trumpet och att skivan skiljer sig för mycket åt från tidigare verk – men jag håller inte med. Här finns gott om verkligt magiskt bra musik – ofta i de längre låtarna där bandet tillåter sig att ta ut svängarna lite extra. Episka och skönt pretentiösa Anti-Life Saviour är favoriten med sitt mäktiga anslag, men jag gillar också Map Of Scars vars inledning är rysningsframkallande och är en låt som stundtals dansar fram.

Men i snart sagt varenda låt finns det saker som jag verkligen faller för.

Hantverket är, såklart, bra. Trummisen Erno Räsänen hamrar lika precist som hårt som vanligt, och gitarrarbetet är fantastiskt. Det som dock får ”Poetry Of The Ill-Minded” att lyfta till de övre betygsnivåerna är att skivan känns bra sammanhållen, det glöder om låtarna och framför allt så växer skivan för varje lyssning.

Kolla in den.

 

Fleshgod Apocalypse – King

KingARTIST: Fleshgod Apocalypse
TITEL: King
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en tid som präglas av hög osäkerhet, där ramarna är ständigt i förändring och där Wales går till semifinal i ett EM då är det skönt att veta att vissa saker består. Som att italienska symfoniska dödsmetallarna FLESHGOD APOCALYPSE alltid kommer att brutalkötta med ytterligare en överlastad platta.

Nu kanske ni tror att jag hånar bandet? Nja, snarare är det så att jag sedan jag upptäckte italienarna vid tiden för ”Agony” som släpptes 2011 så har jag varje gång bandet varit på gång med nytt album börjat längta efter att få lyssna på det.

Det som alltid har varit bandets grej är att kombinera det symfoniska med rejäl dödsmetall. Här lyckas de bättre än någonsin. Tidigare har jag fått intrycket att bandet alltid först har skrivit de rena dödslåtarna för att sedan sätta sig ner och lägga till det symfoniska ovanpå. På ”King” har dessa två element sammanfogats på ett sätt som är vida bättre än det bandet har gjort sedan tidigare.

Jag misstänker att har du hört bandet innan så kommer du tycka att det är business as usual och du har en poäng i detta. Men genomförandet är så väsentligt mycket starkare än på bra länge. Att bandet dessutom ser till att spela upp det stora känsloregistret gör ju sannerligen inte sakernas tillstånd sämre.

Kolla bara in mästerliga Syphilis som ligger näst sist på plattan. Slutet är ju så späckat med vemod och känsla att jag har fått ta fram näsduken upprepade gånger när jag lyssnat på låten.

Har du tröttnat på bandets gravt pompösa stil så kanske det är svårt att uppmana energi och vilja att kolla in ”King”. Gör det ändå – detta är svinbra.