ARTIST: Paradise Lost (förband: Lucifer)
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 11 Oktober, 2015

Lågmäld brittisk humor, gammal kärlek som inte rostat, ett oväntat haveri, och en mängd oförskämt tunga och vackra låtar, varav fler än du tror från den senaste plattan. PARADISE LOST live, helt enkelt!

Jag tror att vi alla är bekanta med faran i att ha för höga förväntningar. I mitt fall är risken påtaglig denna inte alltför kylslagna söndagkväll, när jag infinner mig på Sticky Fingers övre våning. Paradise Lost, huvudakten för kvällen, har återfunnits i min skivhylla i över 20 år, men det är första gången jag kommer åt att se dem. Upplagt för antingen succé eller besvikelse, alltså.

Först ut är dock förbandet LUCIFER, som med viss rimlighet kan sägas hämta lejonparten av sin inspiration från band som BLACK SABBATH, PENTAGRAM och liknade. Musiken är förhållandevis mörk och mässande, men ändå svängig snarare än genuint farlig. Sångerskan, Johanna Sadonis, låter förvisso lite farlig under mellansnacken. Rösten är ofantligt hes, och frontkvinnan påpekar också att hon har lite problem med rösten men hoppas att det inte skall märkas alltför mycket.

På den punkten behöver hon inte oroa sig. Sadonis har bra klipp i pipan, och extra stämningsfullt blir det när basisten rycker in med lite körsång i tredje spåret Purple Pyramid.  Just basljudet är annars en påtaglig behållning här; kraftfullt och svulstigt, och en starkt bidragande orsak till fin tyngd i ljudbilden trots en ensam gitarr i sättningen. Trots bra ljudbild och kompetent musikerskap lyfter det dock aldrig riktigt. Visst, Sabbath erbjuder fin tyngd, och Morning Star en effektiv tempoväxling. Tillsammans med tidigare nämnda Purple Pyramid utgör de en habil stomme., men övriga nummer i setet är dock inte riktigt tillräckligt slagkraftiga för en omedelbar succé.

Humöret i lokalen (som för övrigt fylls upp ganska väl med tiden) är ändå gott, när huvudakten en halvtimme senare äntrar scenen. Precis som i Malmö kvällen innan inleder britterna med No Hope In Sight från nya plattan “The Plague Within”. Trots antydan till rundgång på kompgitarren funkar låten fint, och genomgående för kvällen skall det visa sig att det nya materialet gör sig väl live. Widow följer, innan det är dags för något av ett litet “påskägg”,så här mitt under brinnande höst. Här presenteras nämligen The Painless, ett spår som inte direkt tillhör vardagsmat i PARADISE LOST:s setlista.

–“Vi har inte spelat den här låten sedan… 1992, så passa er”, konstaterar Nick Holmes på ett väldigt brittiskt, lakoniskt sätt. “Fan”, utbrister sångaren, och pekar med ett vagt anklagande finger på unge, finske turnétrummisen Waltteri Väyrynen, “du var ju inte ens född senast vi lirade den här låten!”. Skinnpiskaren garvar ikapp med publiken, något han förmodligen kan göra med full trygghet. Den 21-årige begåvningen är nämligen ett högst kompetent val bakom pukorna.

Även innan därpå följande Terminal uppvisar frontmannen Holmes en diskret komisk ådra. “Ikväll tänkte vi lira rätt så många låtar från vår nya platta”, förklarar han, vilket (kanske som väntat när det gäller ett band som lirat i 30 år) inte nödvändigtvis möts med odelad entusiasm från publiken. “Ja, alltså”, fortsätter han när han hör kluvenheten, “om ni inte gillar det… Vad skall jag säga? Det ligger en McDonalds nedåt kvarteret”.

Nå, risken verkar tämligen liten att någon skall avvika. Under därpå följande Erased förekommer viss allsång, och även Praise Lamented Shade får ett helt okej bemötande. Som jag nämnde ovan är det ändå kanske det nya materialet som står sig bäst denna kväll, något som framgår väl av oförskämt starka Victim Of The Past. Här lider bandet faktiskt av lite ljudproblem, då sången under lite drygt halva låten ligger alldeles för lågt i mixen. Mot slutet rättas detta till, och från efterföljande Enchantment och framåt är spelningen tekniskt problemfri.

–“Nu kommer ytterligare två låtar från senaste plattan”, berättar Holmes sedan. “Det är faktiskt den snabbaste och den långsammaste låten PARADISE LOST någonsin har skrivit, efter varandra, vilket är lite kul. Bägge handlar om… tja, döden så klart.” Frontmannen rycker på axlarna och ler lite snett. Först ut av dessa är Flesh From Bone, som onekligen är ett stycke cool musik! Under introt tung som ett stentroll en synnerligen bakfull måndagmorgon, och sedan hysteriskt ryckande i kopplet likt en retad, hungrig Rottweiler. Inte ens rekord-långsamma, därpå följande Beneath Broken Earth når riktigt samma tyngd, men är förvisso behaglig ändå. Extra stilpoäng  här för imponerande avgrundsvrål från Holmes.

Nästa nummer borde enligt alla konstens regler ha varit kvällens höjdpunkt för undertecknad, nämligen klassikern As I Die. Så blir det nu inte. När frontmannen annonserar låten med kommentaren “från en miserabel låt till en något mindre miserabel… men som fortfarande handlar om döden, så klart”, visar sig miserabel vara nyckelordet. Sången havererar fullständigt; Holmes träffar inte tonerna, och landar därtill i något slags underligt mellanting mellan growl och rensång som inte alls lyfter. Låten i sig är fortfarande jättestark, men framförandet denna kväll helt under isen.

Här hade PARADISE LOST alltså kunnat hamna i en rejäl uppförsbacke. Hell no, för när Requiem avslutar det ordinarie setet är allt frid och fröjd igen. Jag står med slutna ögon och gungar behagligt med huvudet, tillfälligt förlorad i musiken. Det är tungt, mörkt och ack så vackert! Efter att britterna på detta vis föredömligt krattat manegen åt sig själva, kommer de sedan efter en stunds sedvanligt skanderande in igen och ä-g-e-r. Nya Return To The Sun är en riktig blydagg, och när även rensångspartierna sitter klockrent finns det absolut inget att anmärka på.

Holmes avslutar kvällen som han började den, med subtil fyndighet. “Nu tänkte vi lira en låt från plattan ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’. Den heter… ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’.” Publiken garvar. Eftersom sagda alster är en given publikfavorit är det inte bara humorn som uppskattas, utan även låten som sådan. Dock inte lika mycket så som kvällens näst sista nummer, An Eternity of Lies, som nog bör räknas som kvällens piéce de la resistance – det är ett ruggigt starkt framförande.

Den absoluta avslutningen är, med PARADISE LOST-mått mätt, i det närmaste pop. Jag avser då luftiga Say Just Words, ett i mina ögon oväntat lättsamt slutspår som ändå verkar gå hem bra hos publiken. Att humöret verkar gott även uppe på scen personifieras av kompgitarristen Aaron Aedy, som annars är en herre med rätt sammanbiten, maskulin framtoning. Här brister han ut i något slags yster discodans under hela låten, vilket lämnar mig med ett leende på läpparna som sitter i efter att de avslutande applåderna klingat ut.

Ett sammanfattande intryck: spelningen var bra, men inte magisk.  Jag saknade True Belief, och As I Die var som sagt ett regelrätt haveri. Ändå fanns där många riktigt starka nummer, och jag är tacksam för att ha fått chansen och se mina gamla favoriter. Medan jag vandrar ut i den nu betydligt kyligare Göteborgs-kvällen tänker jag att det möjligen går att dra paralleller till långvarig kärlek i verkliga livet, där man efter många år accepterar varandra med lite skavanker?

Det där med alltför höga förväntningar, vare sig det är på relationer i eller utanför konsertlokalen, kan ju som sagt vara vanskligt. Lite som Nick Holmes själv sjunger i An Eternity Of Lies: “All my dreams / A make-believe”…