ARTIST: Persefone
TITEL: Spiritual Migration
RELEASE: 2013
BOLAG: Vicisolum
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
I den grekiska mytologin var Hades bortrövande av Persefone anledningen till att årstiderna fanns. När Persefone vistades på jorden, vilket hon gjorde under nio månader, var det vår och sommar. Den övriga tiden var hon tvungen att vistas i dödsriket och allt vissnade och var kallt på jorden.
Namnet som detta andorranska gäng har tagit är i detta hänseende verkligen lämpligt, i synnerhet när man lyssnar på senaste given ”Spiritual Migration”. Här krockar och sammanförs nämligen det sköna med det brötiga, det skira med det brutala på ett väldigt intelligent sätt.
Sextetten har hunnit med att släppa fyra fullängdare som slagit frö på ett rejält sätt om man ska tro recensenterna på Metal Archives. För mig är senaste skivan det första mötet med bandet. Och jag kan säga att det har tagit tid att ta till sig ”Spiritual Migration”. Jag hade ambitionen att hinna skriva en recension till mitten av mars – det gick inte kan jag säga då skivan spänner över en timmes musik av sådan komplexitet att jag först tappade andan när jag lyssnade.
Rent musikaliskt räknar bandet sin hemvist i den progressiva dödsmyllan. Det är lätt att höra spår av BETWEEN THE BURIED AND ME, men även CYNIC i bandets musik. Men PERSEFONE har verkligen en helt egen identitet. Det är storartat komplext med mängder av vindlande vändningar och såklart de obligatoriska taktsartsbytena som gör mig grundligt tillfredsställd. Men man får sig också serverat verkligt melodiskt njutbara partier som får mig att sluta ögonen och bara njuta.
Genomgående är det jämn och hög kvalitet. Bara en sådan sak att jag, en introhatare av rang, faktiskt uppskattar inledande Flying Sea Dragons säger rätt mycket om den här gruppens förmåga att skriva musik.
Spelmässigt är det svårt att anmärka på någonting då samtliga musiker excellerar på sina instrument – något som i alla fall jag förväntar mig när det gäller progressiv musik. Jag vill ändå lyfta fram gitarristen Carlos Lozano som i titellåten går loss så till den milda grad att jag höll på att trilla av stolen i ren vördnad inför hans förmåga.
Gillar man BTBAM, CYNIC och uppskattar att lyssna på musik med en väl avrundad produktion som tar tid att sätta sig in i då kan man sannerligen bespetsa sig på en ren högtidsstund i PERSEFONEs sällskap. Årslistevarning, banne mig.