ARTIST: Moonspell
TITEL: Extinct
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Portugisiska MOONSPELL är veteraner inom goth metal-scenen, ”Extinct” blir bandets 13:e fullängdsgiv sedan starten i början av 90-talet om jag räknar rätt. Man har sedan starten spelat en form av mörk metal som baserar sig lika mycket på stämning och känsla som själva låtarna, och personligen anser jag att man hade sin höjdpunkt i samband med 2008 års hårda ”Night Eternal”, en skiva som känns sju resor hårdare, smutsigare och elakare än pinfärska ”Extinct”. Här är det i stället rätt trallvänligt, snyggt levererat (den här skivan är väldigt väl lämpad för att lyssnas på i hörlurar), och med frontmannen Fernando Ribeiros sång som central instans. Han har en karismatisk röst och klarar av att sjunga såväl vänt som med growl i rösten.

Låtmaterialet är jämntjockt, även om man inledningen är starkast. Breathe (Until We Are No More) samt titelspåret Extinct tillhör med exotiskt klingande Medusalem de starkaste korten på skivan. man hänger sig också stundtals till poppiga stycken som The Last Of Us och A Dying Breed, men jag tycker inte riktigt att man klarar av det – det blir lite som ett andra klassens HIM, och det håller jag MOONSPELL som förmer än.

Lyriken behandlar utrotning, slutet på världen, och texterna är både skarpa och spetsiga samtidigt som de är väl framförda. Det är antagligen skivans egentliga behållning för min del, och det känns nästan lite onödigt. Ett sådant allvarligt ämne, med så stora möjligheter, får inte riktigt det djup det förtjänar – och detta trots att jag inte finner något fel i framförandet.

Måhända är det för att vårens solstrålar värmer undertecknad, eller för att musiken saknar ett nordiskt vemod, men jag kan inte riktigt skaka av mig känslan av att svärtan som MOONSPELL den här gången levererar är mer baserad i kajal och nagellack än ren och skär ångest. Det känns stundtals nästan… glättigt. Och det är inte så jag vill ha mitt MOONSPELL, trots fina låtsnickerier.