ARTIST: Sinira
TITEL: The Everlorn
RELEASE: 26/6 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag ser att SINIRA kommer från Nacogdoches som ligger i Texas tänker jag direkt på filmen ”Charlie Wilson’s War” som handlar om kongressledarmoten Charles Wilson som var en av arkitekterna bakom att ryssarna fick däng i Afghanistan. En av hans bidragsgivare besöker honom för att protestera mot att det har blivit snack om en julkrubbas placering i just Nacogdoches. På många sätt känns det bra för egen del att SINIRA finns i just Texas, om inte annat för att vara en nagel i ögat på det jag förknippar Texas med: reaktionär kristendom, vapen och en allmänt inskränkt syn på det mesta.

Det andra jag tänker på är att SINIRA har lyssnat sjukt mycket på DISSECTION, ett faktum som infinner sig snabbt när Where Starlight Does Not Shine, en låt som är en njutning från början till slut. Faktum är att ”The Everlorn” som helhet är en till stora delar magisk skiva, under förutsättning att man inte förväntar sig några enorma framsteg i utveckling av den melodiska black metal som den har sett ut sedan starten av subgenren. Just med tanke på detta är ”The Everlorn” en enda stor gosefilt i en tillvaro som kanske ter sig dyster.

Bakom SINIRA står en enda person, Knell, som spelar alla instrument och sjunger samt gör allt annat. Med tanke på detta är ”The Everlorn” både resultatet av en singulär artistisk vision, och ett fint bevis på att anpassa mål efter medel – dock kan jag säga att de instrumentella insatserna inte går av för hackor. Gitarrspelet är effektivt och oerhört stämningsskapande, trumspelet ligger åt det hastigare hållet vilket jag uppskattar och produktionen är mycket bra.

Att jag ens upptäckte SINIRA var en ren slump – ett klick på Bandcamp. Som ni förstår av betyget är jag ganska glad över detta.