December, julmånaden, är här! Som tematiskt riktig motvikt till kyliga decembernätter bjuder vi här på WeRock därför på en adventskalender med musikaliskt hårda paket.
Vi kommer att publicera en lucka om dagen fram till och med julafton, och bakom varje lucka så döljer sig en låt från det gångna året som vi här på redaktionen tycker är lite extra bra.
Du hittar luckorna antingen genom att klicka på ”Listor” i vänstermenyn eller ”Senaste artiklar” uppe till höger, och sedan bläddra kronologiskt.
Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.
Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.
När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.
Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…
Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!
Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.
Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.
Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…
Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”
Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.
Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.
Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.
Läckert gnistregn under avslutningen!
Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.
Setlista:
Raven’s Flight Guardians of Asgaard The Pursuit of Vikings Deceiver of the Gods As Loke Falls Death in Fire Tattered Banners and Bloody Flags Heidrun War of the Gods Put Your Back Into the Oar The Way of Vikings Under the Northern Star First Kill Shield Wall Raise Your Horns
WeRock har haft nöjet att få en exklusiv pratstund med Elias Ryen-Rafstedt, gitarrist och huvudsaklig grundare av stenhårda ORECUS, som i dagarna är aktuella med nya skivsläppet ”Dreadnought”. Vi pratar lite post-black och köttdöds, men även barndomshjältar, världsläget, och om att våga stå för något.
ORECUS består av Elias Ryen-Rafstedt och Kim Wiklund på gitarr, Martin Maxe på bas, Philip Grüning på sång och Herny Gonzalez på trummor.
– Okej, så för den som inte alls är bekant med ORECUS och ert sound, och inte vet vad den kan förvänta sig av ”Dreadnought”” när den släpps nu 5 april… Tre spontana ord för att beskriva plattan och dess sound?
Med bara en vecka kvar till skivsläpp är det en taggad Elias Ryen-Rafstedt som tar sig en pratstund med WeRock, så svaret kommer snabbt.
– Klyschigt som det är, så är det alltid svårt att beskriva sitt eget sound! Men jag skulle säga att detta album till skillnad från debuten anspelar mer på vemod, blint raseri och besinningslös aggression. Vår första skiva ”The Obliterationist” var mer tämjd och kalkylerad i sitt utförande.
Jag anför att ”Dreadnought” kan upplevas som något mer mångbottnad och med större variation i uttrycket jämfört med föregångaren från 2021. Jag undrar om om Elias håller med om det, och hur den konstnärliga visionen ut när bandet började skriva den här plattan? Fanns det en målbild kring utfallet som de strävade efter?
Gitarristen instämmer i att den här plattan nog har fler nyanser, och utvecklar sedan:
– En stor anledning till att detta albumet tar en lite annorlunda riktning är att jag, så när som på ett riff på en låt, är ensam låtskrivare den här gången. Det har gjort att jag kunnat ta mig friheten att verkligen forma min specifika vision, och fånga precis det sound jag eftersträvat i mitt skrivande. Jag var tidigt inne på att album nummer två skulle vara mer dynamiskt. Ha mer sväng och midtempo-variation, samtidigt som det också skulle varvas med snabbare och hårdare låtar än på föregångaren. Det skulle bli ett mer enhetligt släpp helt enkelt.
Apropå snabbt och hårt, så framstår det som rätt tydligt att ORECUS har rötterna djupt begravda i den tekniska döds-myllan. För mig personligen verkar det dock som att det finns lite fler och tydligare flirtar med black metal på denna platta, jämfört med tidigare alster. Jag undrar om Elias håller med om detta, och vad det i så fall är som gjorde att skrivandet tog lite mer av den riktningen?
– Absolut, det ligger något i det där. Jag inspireras ofta av banden jag lyssnar på under perioden jag skriver musiken. Den största delen av ”Dreadnought” skrevs under en ganska intensiv period på runt sex månader, och under den tiden lyssnade jag mycket på post-black som blivit något av en favorit-genre.
Här undrar jag så klart om det finns några särskilda band som haft extra stor inverkan på skapande-processen? Alla band, så även ORECUS, har så klart sin egen identitet och sitt eget sound. Men som musiker måste det väl ändå vara svårt att inte bli inspirerad av andra band, även om det inte alltid behöver gå så långt som till att bli influerad av dem?
– Band som WAKE och GAEREA har helt klart influerat mitt låtskrivande under denna period. Vi är långt ifrån post-black genremässigt men jag har en stark fallenhet för det melankoliska i den typen av musik och känslan av vemod och ångest den förmedlar. Elias pausar en stund och tänker efter, innan han fortsätter:
– Utöver ovannämnda band, som kanske färgade skapandet av just det nya albumet extra mycket, kommer mina influenser annars mycket från klassisk modern ”köttdöds”. Band som DECAPITATED, DYSCARNATE, tidiga GOJIRA, och inte minst svenska AS YOU DROWN, vars debutalbum gått varmt genom åren.
Samtalet glider över på det faktum att ”Dreadnought” har utsmyckats med gott om (namnkunniga) gästspel på plattan. Jag undrar om gitarristen kan berätta lite mer om dem? Var det en medveten ambition att ha många gästspel, eller föll det sig bara så? Och varför just dessa individer?
– Jag har alltid tyckt att det är en jävligt rolig grej att göra även med tidigare band jag spelat i. Både för att det gör musiken mer intressant, men också för att det är kul och inspirerande att jobba med artister utanför det egna bandet. Särskilt när det som här i flera fall är barndomshjältar, rent ut sagt. Visst, några av gästartisterna är nog att se som genuina polare till mig, men där finns också musiker jag nått ut till just för att de spelat en viktig roll i min egna uppväxt, min utveckling inom musiken som helhet och metal i synnerhet. Att till exempel få med Björn [Strid] från SOILWORK och Kevin [McCaughey] från ION DISSONANCE är minst sagt ett privilegium. Bägge de banden har haft stor inverkan på hur jag själv formats som utövare.
Sedan 2021, när ”The Obliterationist” släpptes, har det hänt mycket i världen. Det är krig i Europa, ekonomin knakar med rusande räntor och energipriser. Jag undrar i vilken utsträckning Elias skulle säga att omvärlds-händelserna har påverkat hans skrivande, avseende texter och/eller sound? Och om hans texter nu inte är inspirerade av världsläget, vad är de då som regel sprungna ur?
– Mitt textskrivande är definitivt kopplat till både pågående händelser, världsläget och allt sådant där, men också övergripande observationer av mänskligheten och dess beteenden som helhet. En låt som Pacifist berör exempelvis diverse aktuella världskonflikter just nu och hur de hanteras av passiva länder i dess närhet, medan ett alster som Culminating behandlar teman som självcensur och yttrandefrihet. Överlag känns det för mig som ganska tydligt att vår musik tagit ett par steg åt det aggressivare och mörkare hållet.
När vi nu ändå snackar specifika låtar på plattan konstaterar jag att det som låtskrivar-förälder rimligen är svårt att välja vilket av ens barn som är favoriten. Men om strängbändaren nu måste försöka, har han någon egen favoritlåt på plattan? I så fall vilken, och varför?
– Ha ha, skrattar gitarristen, i så fall får det bli två favoriter! Harm, för det klassiska krogröj-svänget och det riktigt arga gästspelet från Joe [McGlynn] i MAN MUST DIE, samt Culminating för att det nog är låten som jag i sig är mest nöjd med. Den är ett bra showcase för vart ORECUS står nu, och vart vi är på väg soundmässigt. Det finns melankoli, det finns vemod, det finns ilska.
Gällande soundet på plattan, så är mannen bakom spakarna för produktionen Chris Kreutzfeldt. Vad var det som gjorde att ORECUS valde att samarbeta med honom, och vad – om något – har han bidragit med avseende hur slutresultatet låter?
– Chris är bekant med vår basist Martin sedan många år tillbaka. När vi släppte Hunter som singel under 2023 så valde vi att jobba med honom, helt enkelt för att testa en ny approach produktionsmässigt. Vi gillade det han tidigare hade gjort med CABAL och GHOST IRIS. Chris har i allra högsta grad bidragit till soundet på ”Dreadnought”. Inte bara i mix och master-biten, utan även i själva produktionen då han bidragit med en del av de ”ambient”-spåren och effekter som ligger lite här och var på albumet. Stråkar, keyboard och sådant som ligger subtilt långt bak i mixen, men som verkligen färgar soundet i sin helhet.
Något som också bidrar till att sätta en sinnesstämning, en vibe, är så klart skivans artwork. Omslaget signerat Jorden Haley är intressant, med sin döde riddare i en rikt ornamenterad rustning, omgiven av blödande halvmånar. Finns det någon symbolik eller något budskap här som det är avsett att gestalta genom omslaget, eller är det bara en cool bild?
– Det finns definitivt en tanke och symbolik med omslaget, kopplat till det övergripande temat på albumet. En definition av termen från sent 1600-tal, ”a fearless person who dreaded naught”, fångade mitt intresse och ledde sedermera till albumets namn. För mig så knyter den beskrivningen tydligt an till teman som pacifism, yttrandefrihet och att stå för någonting. Omslaget är vår och Jorden Haleys tolkning av vad en sådan person skulle vara.
Elias ler lite pillemariskt, och konstaterar sedan att det för den uppmärksamme även finns en halvt subtil blinkning till ”The Obliterationist” på omslaget, då en hel del textuella teman från den plattan så att säga fortsätter på ”Dreadnought”.
Omslaget till ”Dreadnought”, signerat Jorden Haley.
Det börjar bli dags att runda av vår intervju-stund, men först vill jag veta hur den närmaste framtiden ser ut för ORECUS. Har man några turnéplaner att dela med sig av; finns det möjlighet att se bandet live inom överskådlig framtid?
– Yes, närmast ligger en spelning i Uppsala! Utöver detta jobbar vi febrilt med att boka så mycket vi kan för 2024, och vi har även en hel del intressanta planer som börjar ta form för 2025.
Jag tackar Elias för pratstunden, och undrar om han vill avsluta med någon hälsning, information eller uppmaning till WeRocks läsare, så här inför det strax stundande skivsläppet?
– Tja, funderar gitarristen, det får väl i så fall bli klassikern att om ni gillar det ni hör – lyssna, dela, sprid ordet!
