Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Sunken – Livslede

Lämna en kommentar

ARTIST: Sunken
TITEL: Livslede
RELEASE: 2020-09-18
BOLAG: Vendetta Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Danska SUNKEN beskriver musiken på denna sin andra platta (efter debuten “Departure” 2017) som “en känslosam resa genom ångest, självhat och hopplöshet”. Fullt så munter och färgglad tillställning vet jag dock inte riktigt om det egentligen handlar om, det går lite mer i svärtad moll än så…

Skämt åsido, då lättsamhet ändå inte riktigt är danskarnas forte, det är alltså en rätt mörk och sval historia vi bjuds på. För den som gärna dribblar med genre-benämningar gissar jag att post-black metal kanske hade fungerat, det är bitvis rått och skitigt med desperat skriksång över smattrande blastbeats och tremolo-plockade mollslingor på gitarrerna, bitvis mer eteriskt och luftigt än så, men alltid sorgset, krispigt kallt och uppenbart tungsint. Ett intro, fyra fullvärdiga låtar, varav ingen under åtta och en halv minut.

Bitvis är det faktiskt rätt mäktigt och hypnotiskt, om man tillåter sig att blunda och sväva iväg tillsammans med SUNKEN och deras melankoliska ångest. Episkt långa Ensomhed har en vacker andra halva, och efterföljande Foragt en fin balans mellan finstämd sorgsenhet och skavande ångest. Bitvis tenderar materialet dock att bli aningen anonymt. Delirium skvalpar mest omkring likt en planlöst drivande jolle på ett kallt och likgiltigt hav, och avslutande Dødslængsel rullar också på utan att göra alltför mycket väsen av sig.

Det är lite svårt att sätta fingret på exakt vad det är jag saknar, för det är som sagt inte alls helt utan skönhet eller känslosamhet, men jag misstänker att en bitvis ännu lite råare nerv, och kanske någon ytterligare tempoväxling, kunde ha gjort plattan gott. Som det nu är så utgör “Livslede” en ganska behaglig ljudkuliss till grubblande introspektion, men skapar kanske inte så mycket känslor som inte redan fanns där. Vilket, givet mängden musik det finns som konkurrerar om alls vår uppmärksamhet, gör att plattan riskerar att drunkna något i mängden.

Fans av till exempel FALLS OF RAUROS eller WOLVES IN THE THRONE ROOM bör dock nog låna denna platta sitt öra och bilda sig en egen uppfattning, där tror jag absolut att danskarnas alster kan falla i god, okristnad jord!

 

 

Skivor

Night – High Tides, Distant Skies

Lämna en kommentar

ARTIST: Night
TITEL: High Tides – Distant Skies
RELEASE: 2020-09-11
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

“High Tides – Distant Skies” är… trevlig. Det kan nog inte sammanfattas mer koncist och träffande än så. Plattan är mandelkubb och rykande hett, svart kaffe i ett ombonat kök, en nedcabbad road trip i varm sommarsol under enstaka, fluffiga Simpsons-moln.

Arrangemangen är luftiga och krispiga, och att Ola Erfjord bakom spakarna på produktionen även jobbat med IMPERIAL STATE ELECTRIC kommer verkligen inte som en överraskning. De duellerande melodislingorna är snygga, riffen radiovänliga och sånginsatsen behagligt len. 70-talet utgör definitivt stomme för bygget, men influenser från bägge årtiondena på varsin sida om sagda period kan också höras ganska tydligt. Att låtskrivarna i NIGHT har lyssnat på sin beskärda del THIN LIZZY och BLUE ÖYSTER CULT är en gissning som enbart ger pengarna tillbaka hos vadslagningsfirman. Lyssna bara på eteriskt eleganta Crimson Past med de senare i tankarna, så förstår du vad jag menar.

Genuint farligt eller sexigt hett blir det kanske aldrig, men det är nog heller inte den ambition med vilken NIGHT har äntrat studion. Det här är rock ‘n’ roll att bli kär till, inte att thrasha hotellrum till. Det är därmed logiskt att det är i sina mer luftiga stunder, Crimson Past, Falling In The Black, Lost In A Dream och Under The Moonlight Sky, som svenskarna levererar bäst.

…och då blir det ju faktiskt ganska… ja, trevligt.

 

 

Skivor

Avatar – Hunter Gatherer

Lämna en kommentar

ARTIST: Avatar
TITEL: Hunter Gatherer
RELEASE: 2020-08-07
BOLAG: eOne

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

AVATAR har alltid varit ett band med personlighet. Eller som vissa kanske skulle välja att formulera det: “spretiga”. De har blandat och gett på ett lekfullt och inför genre-gränser respektlöst sätt, och sytt ihop tyngre growl-partier med oerhört svulstiga och pompösa hjälterock-passager på ett bitvis närmast kaosartat sätt. Jag har personligen haft uppfattningen att det alltid har funnits ett stråk av genialitet där, men att det stråket alltför ofta har drunknat i den ibland snudd på plojiga glammigheten.

Entré “Hunter Gatherer” – plattan där AVATAR visar att de har vuxit upp. Vuxit upp, och byggt muskelmassa.

Visst är sig mycket likt. De lättfästande, elegant rensjungna refrängerna finns där precis som tidigare, lyssna bara på spår som Scream Until You Wake, Child och Justice. Lekfullheten likaså, det hårda och det mjuka är bägge ständigt närvarande och kan närsomhelst tagga in varandra i ringen för att ta över fighten. Små intrikata detaljer, som det synthiga intro-partiet i When All But Force Has Failed, MARILYN MANSON-vibben på sången i versen på Colossus, visslandet i början på A Secret Door och den raspiga känslosamheten i renodlade balladen Gun, bidrar också till att hålla lyssnaren uppmärksam.

Men som sagt, AVATAR har byggt muskler. Dels genom en oklanderlig och kraftfull produktion, som känns helt rätt för materialet, dels genom att de hårdare bitarna har blivit några grader hårdare, lite köttigare. Här finns en tyngd som jag inte riktigt tycker mig ha hört tidigare . Lyssna till exempel på refrängen i inledande Silence In The Age Of Apes, det malande, ångvälts-minnande riffandet i refrängen på Colossus eller den sjösjukt gungande aggressionen i avslutande Wormhole. Drivet är det heller inget fel på, vilket öppningsspåret, snyggt nyanserade God Of Sick Dreams samt rasande energiska When All But Force Has Failed visar med eftertryck.

Jag kan inte annat än att kapitulera. Det är inte ofta jag har snubblat över plattor med lika säregen prägel, där helheten ändå fungerar så här betvingande väl. SYSTEM OF A DOWN är mästare på det, ENEMY OF THE SUN lyckades med bedriften på sin “Caedium” (2010) och det finns säkerligen ytterligare ett par goda exempel som just för stunden undflyr mitt minne, men som sagt – inte många.

Det kommer att krävas en sjusärdeles andra halva av musikåret 2020 om “Hunter Gatherer” inte skall återfinns på min årsbästalista när vi når julstöket i december…