ARTIST: Naga
TITEL: Void Cult Rising
RELEASE: 2019-11-15
BOLAG: All Noir
BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Musik som härstammar från bördiga Neapel, Italien, måste väl med all rimlighet vara varm, livsbejakande och svängig, eller hur?
Nja.
Vi säger välkomna upp på scen till NAGA, en trio från nämnda stad. Jag misstänker att deras fotspår i scentrappan sprider rimfrost runt omkring sig, och att ljuset och värmen i lokalen på något märkligt sätt plötsligt har försvunnit. Italienarnas tredje giv, ”Void Cult Rising”, är mörk, karg, ångestladdad och kylig. Den ger inga som helst vibbar av lättjefullt plockmats-ätande, liggande på en välstoppad divan höljd i Kampaniens ljumma skymningsljus, utan känns snarare som en rimlig tonsättning av den nordiska mytologins is-helvete Nifelheim.
I pressreleasen från skivbolaget beskrivs italienarnas musik som ”blackened doom”, och det är väl inte helt orimligt. Det går även att tänka på anrättningen som black metal i lågt tempo, givet den gravt ångestladdade skriksången som påminner mer om CULT OF LUNA än om något doomigt. Den distinktionen är väl dock något av ett ”tomejto, tomato”-scenario. (Tomaterna är som sagt dock inte ett dugg solmogna, utan rejält frostbitna…)
Viss variation finns hur som helst i materialet. Inledande Only A God Can’t Save Us är ganska snabb, och sliter och drar i kopplet, något som även Bedim The Sun bitvis gör. Övriga spår är mer rakt av tungt malande, och sköljer över lyssnaren likt en trögflytande men skoningslös tsunami där vattnet virvlar smutsigt av sot, olja och blod.
Hur bra är det då? Det beror nog i stor utsträckning på lyssnarens humör. Det är som sagt ingen lättillgänglig platta, men den är onekligen imponerande stämningsfull om humöret har rätt nyans av svart. Ingenstans lider ”Void Cult Rising” av den där aningen överdrivet pompösa, teatraliska ådran som ganska många ”hårda” italienska band kan lida av, utan här är mörkret solitt och skickligt frambesvärjt. Dock kan anrättningen bli lite jämntjock ibland, någon ytterligare tempoväxling hade förmodligen varit av godo.
Sammanfattningsvis är jag ändå hyggligt positivt inställd till denna för mig nya bekantskap. Om någon vill ha en passande ljudkuliss till novembers mörker, slask och snålblåst är NAGA ett fullgott (om än ej banbrytande) val.
