Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Tronos – Celestial Mechanics

Lämna en kommentar

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett “band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, “Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre “digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…

Skivor

Märvel – Guilty Pleasures

Lämna en kommentar

ARTIST: Märvel
TITEL: Guilty Pleasures
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

En cover-skiva, alltså? Ett inte helt vanligt grepp nuförtiden, men de maskerade rockhjältarna i MÄRVEL väljer att följa upp 2017 års “At The Sunshine Factory” med just detta. Hur allvarliga östgötarna är med skivtiteln, i vilken utsträckning det handlar om just “guilty pleasures”, låter jag vara osagt. Men spännvidden avseende vilka artister man har valt att göra covers på är onekligen ganska iögonfallande – här finns spår från originalartister som Elvis, Agnetha Fältskog, MONSTER MAGNET, Lee Dresser, SECRET SERVICE och DIRE STRAITS, för att nämna några.

Hur kul är det med covers, då? Det där brukar ju kunna variera, ibland är det läckert med kreativa, nytänkande tolkningar, medan det vid andra tillfällen kan kännas rätt blasé med snarlika versioner av skåpmats-hits. När MÄRVEL ger sig på uppgiften tycker jag nog allt att slutresultatet är påtagligt gott, även om graden av nyskapande varierar.

En stänkare som Rock ‘n’ Roll, Hoochie Coo skiljer sig måhända föga från Rick Derringers original, men satan vad det svänger! Detsamma gäller Lee Dressers El Camino Real, som förvisso var rock ‘n’ roll redan i original, men som blir löjligt behaglig i denna samtidigt melankoliska men drivna tappning. Större kreativa svängar har definitivt tagits ut på till exempel Agnetha Fältskogs Can’t Shake Loose som får ett ruggigt skönt och kaxigt stomp i MÄRVELs tappning.

Alla skivans tio spår funkar förvisso inte lika bra, eller tillför åtminstone inte lika mycket. MONSTER MAGNETs Powertrip är en väldigt bra låt i sig, men förutom tillägget av ett smått trivsamt honky tonk-piano i refrängen tillför Linköpings-sönernas tolkning inte så mycket. Men, som sagt, även om “Guilty Pleasures” kanske inte är en given kioskvältare, så är den – förutom ett kul tvärsnitt allmänbildning inom musikhistoria rent allmänt – ett stycke högst habil och medryckande rock ‘n’ roll.

Men det är klart, den dag vi inte längre kan lita på maskerade superhjältar, vart är världen då på väg…?

Skivor

Backyard Babies – Sliver & Gold

Lämna en kommentar

ARTIST: Backyard Babies
TITEL: Sliver & Gold
RELEASE: 1 mars 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan ifrågasätta BACKYARD BABIES stamtavla. Herregud, bandet är ju snudd på ikoniskt inom svensk rockhistoria! Skivdebut 1994, och samma lineup från då fram till nu, 25 år senare. Det blir liksom inte mycket mer anrikt än så. Men en bra stamtavla är givetvis ingen garanti för goda prestationer, vilket för oss till den uppenbara frågan: hur bra rock ‘n’ roll kan bakgårdsbebisarna avla fram 2019?

Tja, det är en ganska spännande topografisk karta Nässjö-sönerna ritar upp med sina ljudvågor, där det finns både toppar och dalar. Om vi avhandlar det mindre intressanta först, så är produktionen utan anmärkning med snyggt gitarrljud och bra balans mellan instrumenten och sång, och framförandet föga förvånande snortight. Det intressanta kapitlet i boken är så klart låtmaterialet, och här är det som sagt en ganska blandad giv som möter lyssnaren.

De raka, enkla rock ‘n’ roll-numren, så som till exempel titelspåret eller Bad Seeds, är för all del oftast tillräckligt catchy för att funka fint på en solig festivalscen framför en med öltörsten släckt publik, men ofrånkomligen något av trivsamma bagateller. Ett undantag är närmast löjligt luftiga och insmickrande Shovin’ Rocks, vars bekymmerslösa glädje är svår att värja sig mot. Här har vi nog en given sommarplåga som lär höras eka från en och annan booze mobile under ljumma kvällars cruising-rundor.

Annars är det faktiskt när BACKYARD BABIES tonar ner det allra mest energiska höftjuckandet, och låter en och annan mjukare mollvibb smyga sig in i materialet, som det låter bäst. Dessa kvalitéer kan anas redan i inledande Good Morning Midnight, men hörs ännu tydligare i spår som 44 Undead och (skivans enligt mig bästa låt) Yes To All No, den sista i det närmaste en ballad med en tydlig blinkning till BLUE ÖYSTER CULTs Don’t Fear The Reaper. I dessa lite mer eftertänksamma spår finns det hooks som gräver sig lite djupare under skinnet, och som dröjer sig kvar lite längre efter att veteranernas åttonde studiosläpp har klingat ut tillsammans med pianotonerna  och country-gitarren i avslutande Laugh Now Cry Later.

På det hela taget utgör “Sliver & Gold” en trevlig bekantskap, även om det knappast är en generations-definierade platta. Vilket, om vi nu skall vara krassa, förmodligen heller inte var vad BACKYARD BABIES siktade på. Så skit i krusidullerna, skål och trevlig sommar när det beger sig!