Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Skivor

Grande Royale – Breaking News

ARTIST: Grande Royale
TITEL: Breaking News
RELEASE: 2017
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Tredje gången gillt för svenska GRANDE ROYALE, och den här gången förstärke sin skapandeprocess med löjligt begåvade Nicke Andersson (mest känd som den kreativa kraften bakom THE HELLACOPTERS och IMPERIAL STATE ELECTRIC) bakom mixerbordet i studion. Bandets sångare Hampus Steenberg:
   -”Nicke tryckte hela tiden på att varje låt måste ha en hook, något man kommer ihåg redan efter att ha hört den en enda gång, och jag tycker verkligen vi har lyckats skriva material  som lever upp till det den här gången.”

Så långt låter det ju väldigt lovande, men hur väl har Jönköpings-sönerna lyckats leva upp till ambitionsnivån? Klart godkänt, men inte genuint lysande, skulle jag säga. Det handlar – föga förvånande – om jordnära rock ’n’ roll, med de slitna stuprörsjeansen, bootsen och kärleken till den amerikanska sydstatsrocken fullt synliga vid första anblick. Det svänger fint, och visst finns det en och annan vass hook i spår som till exempel inledande Know It All, där Nickes touch är omisskännlig, småkåta The Devil’s Place, härligt funkiga titelspåret Breaking News, mäktiga Daily Illustration och snyggt arrangerade avslutningsnumret I’m On The Loose.

I övrigt är låtmaterialet habilt men inte riktigt spjutspets-vasst. Visst, det är ju också så att jämförelsen med THE HELLACOPTERS kommer som ett brev på posten givet genren och valet av producent, och den nivån är det ruskigt svårt att leva upp till. GRANDE ROYALE gör det bra, helt klart, men behöver ta ytterligare ett steg innan eleven på allvar kan utmana mästaren.

Skivor

Accept – The Rise Of Chaos

Lämna en kommentar

ARTIST: Accept
TITEL: The Rise Of Chaos
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Skrivkramp, alltså…? Så enerverande. Här sitter jag med ACCEPT i öronen, denna gigant inom metalscenen som skivdebuterade redan 1979, och släppte klassiker som ”Breaker” och ”Balls To The Wall” innan de flesta av er var födda, och så vill orden inte riktigt ta form på skärmen. Jag sitter och filosoferar en stund kring skrivkramp, och föreställer mig det som en fysisk varelse, ett litet, svart och hårigt monster (lite som Morran i Mumintrollen) som ränner omkring inne bland hjärnvindlingarna och äter ord och meningar innan dessa hinner ta form och fly tankarnas fängelse…

…och det är där någonstans det slår mig. Anledningen till att jag inte riktigt vill hitta ord att kommentera nya ACCEPT-släppet ”The Rise Of Chaos” med, är att det egentligen inte finns så mycket att säga. Det är klassisk thrash, och det hörs att det är ACCEPT. Gitarrljudet går att spåra ända tillbaks till klassiker som t.ex. just Breaker, produktionen är oklanderlig, det finns en hel del ganska prydliga riff, och Mark Tornillo på sång är måhända inte Udo – bara Udo är Udo – men både hans stil och förmåga är klart godkända. Grejen är bara den att… tja, klorna kanske är lite för välklippta? Låtmaterialet är i ärlighetens namn en smula slätstruket.

Visst, det finns ljusglimtar. Lite långsammare Worlds Colliding är riktigt mäktig, Carry The Weight har en vacker refräng, titelspåret Rise To Chaos svänger bra, och inledande Die By The Sword är väl hyggligt trallvänlig. I övrigt andas ganska många av kvarvarande spår tyvärr, och det bär mig emot att behöva säga det, givet vilken ikonstatus ACCEPT har, utfyllnad. Det är alls inte dåligt, det är bara inte särskilt märkvärdigt.

När jag tänker på det – det kanske är fler än jag som har haft lite skrivkramp…?

Skivor

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte ”motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års ”Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: ”Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

”Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas ”rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ’n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.