Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Intervjuer

Intervju: Danny Diamond från The Scams

Lämna en kommentar

WeRock har fått sig en pratstund med gemytlige sångaren och gitarristen Daniel ”Danny Diamond” Kvist från småländska THE SCAMS. Bandet vet hur en rock ’n’ roll-slipsten skall dras, och frontmannen har följaktligen en hel del att säga om varför AC/DC är bäst, vad en förbrytarfrissa egentligen är, Hank von Helvetes kåthetsdilemma, rullbandare och knullande präster. Intervjun börjar dock – måhända något otippat – med att vi snackar sport.

– Åh fan, säger du det? Det hade jag inte koll på. Kul! Anledningen till att Danny låter förvånad är att jag precis frågat ifall jag rycker honom från hockeyn med intervjun. Växjö Lakers spelar nämligen kvalserien, och är på god väg mot Elitserien. Nu visar sig Danny vara en herre med betydligt större intresse av rock ’n’ roll än av sport, så jag behöver inte oroa mig.

Apropå den ädla konsten rock, konstaterar jag att bandet i intervjuer nämnt AC/DC, TURBONEGRO, DANZIG och RAMONES som influenser. Är det ett rimligt urval för den som vill få grepp om THE SCAMS?
– Ja, något åt det hållet. Det är i alla fall rockband jag respekterar och ser upp till. Jag kan säga så här: AC/DC är och kommer alltid att vara överlägsna alla andra band och Lemmy Kilmister kommer alltid att vara den som visar var skåpet skall stå. Varför AC/DC äger? Alltså, det är ju det man är uppväxt på, det bara sitter där. För egen del är det väl Bon Scott man föredrar.
Vidare på temat hur THE SCAMS låter. På er MySpace-blogg skrev ni i höstas att ”brylkrämen nästan är helt urtvättad, håret längre och polisongerna har expanderat till skägg”. Vilket slags musikalisk utveckling var den beskrivningen avsedd att ge uttryck för? Sångaren garvar till innan han svarar:
– Det var faktiskt skivbolaget som uttryckte det så, men visst är det sant. Vi har hängt rätt mycket med Växjö-bandet SMOOTH ’N’ GREEDY, som är ett hårt gäng med glada drinkare. De lirar en blandning av rockabilly och punk, lite som THE ACCIDENTS, och det ledde till att vi alla hade förbrytarfrissor och taxibrallor. Det i sin tur innebar att det nästan var omöjligt att få folk att fatta att vi var hårdrockare som gillade boogierock. Tjejerna gillade frisyrerna, men de fattade ju inte att man ville att de skulle headbanga – inte bugga!
Ursäkta, men förbrytarfrissor och taxibrallor…?
– Jaha, konstaterar Danny en smula förläget när han inser att jag kanske inte är med på vad det innebär. Uttrycken kommer från Ralf i SMOOTH ’N’ GREEDY. Han är en riktigt hård jävel, alltså, typ heltatuerad vid 15 års ålder och så, utvecklar sångaren. Förbrytarfrissa är helt enkelt bara en Elvisfrisyr, och taxibrallor är sådana där rockabillybyxor med pressveck. Vi tycker det är kul benämningar och har anammat dem.
Okej, så den där förändringen från brylkräm till buskiga polisonger var alltså mer bokstavligt estetisk än musikalisk?
– Ja, det skulle jag nog säga. Vi har nog alltid varit rockers – vi vill lira som man bara kunde på 70-talet, prata om 60-tals satanism och headbanga hela natten lång till ”Highway To Hell”.
När jag frågar Danny varför just 60-talets satanism är att föredra, skrattar han hjärtligt.
– Äsch, jag hoppades att du inte skulle fråga om det där… Jag menade egentligen inget med det, det var bara en sådan där grej som lät bra att säga. Fast visst, det var på något vis mer spännande och nytt med de där grejerna på 60-talet, med Anton Szandor LaVey och så där.

När jag frågar den lättsamme och gladlynte frontmannen vilken typ av sound THE SCAMS satsade på för förra årets sena släpp ”Rock ’N’ Roll Krematorium”, småskrattar han ånyo.
– Vi har alltid försökt få till ett sound som känns rått och småländskt, som sås och potatis, ha ha! Annars skulle man kunna säga att vi blir lika inspirerade av DARKTHRONE som av HOWLIN’ WOLF eller JUDAS PRIEST. Det var väl därför skivtiteln kändes passande; en brännugn där vi kunde experimentera med våra influenser.
Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra det uppenbara, nämligen hur ett typiskt småländskt sound låter?
– Äh, du vet, jordnära. Man kan inte vara för märkvärdig om man kommer från Växjö i Småland. Samtidigt kommer det sig naturligt, för som sagt är det hederlig gammeldags rock man är uppväxt på. Akter som STATUS QUO och EDDIE MEDUZA, sådant som låter precis lika bra live som på skiva.
Hittills har vi snackat mest om influenser från klassisk rock ’n’ roll och bluesig hårdrock. Själv tycker jag mig även höra en skaplig skvätt 80-tal här och var – finns det en hemlig fäbless för glam någonstans djupt därinne hos er?
– Jag är född -76 och uppvuxen i en by som heter Rävemåla så jag är uppfödd på 80-tals hårdrock, hembränt och raggarbilar. 80-talet finns väl alltså med där någonstans, men som personer är vi mer grus än glam. Jag tycker att ett par låtar på plattan är lite väl åt det glammiga hållet vilket jag inte riktigt kan stå för, det kommer inte att hända igen.
Verkligen? Vad – eller vilka låtar – på skivan är det du inte känner att du kan stå för?
– Jag vill helst inte nämna någon låt, för då känns det lite som om man bränner den för all framtid, men jag kan känna att det här och var blev för melodiöst. Tobbe och jag vill gärna göra det så rått som möjligt, men det är svårt att höra hur det skall bli när man är mitt uppe i inspelningsprocessen. Än så länge har vi nog inte gjort någon skiva där man under tiden känt att man vet vad man håller på med.
Apropå det, ja, låt oss återvända till inspelningen. Vad hade ni egentligen för ambitioner när ni gick in i studion, och hur väl matchar det färdiga resultatet era målsättningar?
– Vi ville få till ett så rått och liveaktigt ljud som möjligt med så lite pålägg som möjligt, men det blev tvärtom. Tyvärr fanns det inte något alternativ. Rummet vi spelade in i skapade ett ringande ljud, så det var bara att glömma – närmickning var ett måste. På det hela taget tycker jag det är en välinspelad skiva, men den hade mått bra av ett mer liveartat sound. På det hela taget är vi nog nöjda efter de förutsättningar vi hade, men nästa skiva kommer förhoppningsvis att bli mer organisk med mer fulländat sväng och röj. Vi lägger mycket krut på att skriva nya låtar nu, och hoppas på att kunna spela in på någon gammal rullbandare ganska snart.
Rullbandare, säger du? Hur bokstavligt skall vi ta det?
– Det kan man nog ta ganska bokstavligt. Vi har redan testat ett ställe i Växjö som kör med rullbandare, och det känns som om det blir ett lite varmare ljud, faktiskt. Det är dock ingen skiva på gång just nu. Det är lite tidigt att säga exakt när det kan tänkas bli av, men i alla fall inte förrän tidigast nästa år.

Danny och jag diskuterar löst en stund om allt mellan himmel och jord, innan vi kommer in på var gränsen går för hur en låttext får vara formulerad. Han berättar att han mestadels brukar uppskatta döds- och black metal-texter, då han finner råa och mörka texter underhållande – både på ett humoristiskt och på ett seriöst sätt. Jag kan naturligtvis inte låta bli att fråga om egna låten Fuck Like A Priest. Hur fick bandet den idén, och gissar jag rätt när jag utgår från att det är en travesti på WASPs Fuck Like A Beast?
– Ja, självklart är titeln hämtad från Blackie, konstaterar sångaren. Jag fick idén när jag hörde att Blackie blivit religiös och vägrade spela den live. I samma veva var det en massa skriverier om katolska präster som gjorde saker som borde ha fått folk att bränna ner kyrkor. Då sade jag till de andra i bandet att man borde skriva en låt som heter Fuck Like A Priest. De nappade direkt. Det är till och med Tobbe, som annars är den som kanske tänker lite längre än oss andra, som skrivit texten!
Jag konstaterar att det känns lite mesigt av Blackie att inte vilja spela sin egen låt, varpå Danny engagerat replikerar:
– Ja, och när jag trodde jag hört allt så läser jag i tidningen att Hank Von Helvete är djupt troende och spelar in julskivor med Carola! Visst, jag håller med om att det hade varit fantastiskt om det varit på skämt, snacka om att provocera, men tyvärr var det ju på allvar. Hank verkar dock ha lite ångest över det där nu, har jag läst i någon intervju.
Den karismatiske norske frontmannen verkar vara en person som engagerar mitt intervjuoffer, som utan att behöva tillfrågas fortsätter på temat:
– TURBONEGRO är annars ett band jag absolut influerats av. De är grymt bra, och har gjort några av de bästa spelningar jag någonsin sett. Jag har faktiskt träffat Hank en gång, på ett litet hak i Stockholm. Det var ett rockband med bara tjejer som lirade där, och helt oväntat var Hank Von Helvete där. Tydligen tyckte han det lät coolt med ett band med bara tjejer, och ville se hur bra de kunde vara. Sedan var han borta mitt i allt, och när jag frågade ägaren som stod i baren berättade han att Hank, som väl är gift och har barn och allt, hade sagt ”Fan, jag måste gå – jag vill ligga med dem allihop…”.

Efter att ha garvat klart åt Hanks rock ’n’ roll-kommentar, glider vi in på THE SCAMS framtid. Bandet ligger på Lightning Records. Hur hamnade man där, och hur ser de gemensamma framtidsplanerna ut?
– Vi hade känt Fred [Fredrik Magnil, Lightnings grundare] långt innan det här samarbetet. Tobbe spelade en gång i tiden trummor i SMOOTH ’N’ GREEDY, och Fred var väl inne i den svängen; han har alltid varit en skön snubbe. När han berättade att han och Magnus startat ett skivbolag kände vi att det passade oss perfekt. Vi har ett bra samarbete, och det kommer med största sannolikhet att bli minst en skiva till på Lightning.
Okej, men i övrigt då? Vad finns på kartan under den närmaste framtiden?
– Egentligen hade vi tänkt fokusera på att skriva material till nästa skiva, men så lirade vi på Black City i Borlänge härom helgen och det var jävligt kul! Det var ett bra ställe, med mycket folk och publiken var bra. Vi blev jäkligt taggade, och dessutom lirade vi med VIETCONG PORNSURFERS och BULLET, som alltid är trevliga att hänga med. Därför vill vi komma ut och lira nu. Vi har väl egentligen alltid varit ett liveband, så det är logiskt.
– Åh, en sak till innan vi avslutar, utbrister sångaren plötsligt med viss iver. Jag måste få hälsa och tacka The Scams FC, vår fanclub. Vi är jäkligt stolta över dem. De kanske inte är världens största fanclub, men det är en trogen skara som hänger med överallt och stöttar oss.
Det blir väl kanske så, tänker jag. Att ett band som är troget rockens ideal, med låtar som är svängiga, jordnära och rakt på sak, får en trogen fanskara…

Intervjuer

Intervju: Jonny Davy från Job For A Cowboy

Lämna en kommentar

WeRock har haft nöjet att ta ett grundligt snack med sångaren Jonny Davy från stenhårda dödsmetall-akten JOB FOR A COWBOY, alldeles innan bandets gig på Sticky Fingers i Göteborg den 28/11. Bland ämnena som avhandlades återfanns (bland mycket annat) svenskt vinterväder, framtida skivplaner, halsinfektioner, galna fans och tape trading…

Det är en andfådd och trots vinterkylan aningen svettig WeRock-reporter som trillar in på Sticky Fingers prick halv fem på söndag eftermiddag, vilket är den utsatta tiden för intervjun med Jonny Davy, sångare i Arizona-bördiga JOB FOR A COWBOY. Anledningen till den knappa tidsmarginalen är den svenska kollektivtrafikens totala oförmåga att förutse att vintern skulle komma även detta år. Följaktligen inleder jag mitt och Davys samtal med att fråga hur en Arizona-bo trivs i det svenska vinterklimatet?
– Det är fruktansvärt, muttrar sångaren och huttrar till. Förmodligen underlättar det inte för honom att hålla sig varm att vi genomför intervjun ståendes i trapphuset backstage. Anledningen till detta är att TRIGGER THE BLOODSHED (som tillsammans med likaledes brittiska ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY är med som support på ”Ruination”-turnén) soundcheckar precis nu, vilket gör att de mer uppvärmda delarna av Sticky Fingers inte lämpar sig särskilt väl för ljudupptagningar.

För att få honom att glömma kylan styr jag in samtalet på mer relevanta ämnen än vädret. Jag konstaterar att det på fanforum runt om på nätet pågår en rejäl debatt om JFAC är deathcore eller dödsmetall. Enighet verkar dock råda om åsikten att deathcore är något att se ner på. Varför är distinktionen så viktig för vissa fans, och hur ser bandet på sin egen eventuella etikett?
– Jag skulle väl säga att…eh… Anledningen till att frontmannen kommer av sig är att lyset i trapphuset här slocknar. Vi enas om att strunta i det och kör vidare, vilket alltså leder till den smått surrealistiska situationen att vi står i nära på totalt mörker under resten av vårt samtal. Davy börjar om:
– Vi startade definitivt som ett deathcore-band, med ”Doom”-EP:n, men sedan tycker jag att vi har utvecklats mot ett mer traditionellt dödsmetallband. Personligen har jag inga problem med etiketter. Det finns så mycket olika musik idag, och etiketter hjälper folk att hitta sådant de gillar och undvika sådant de inte gillar. Här frågar jag ifall det varit ett medvetet stilbyte, och får till svar att det inte alls är fallet.
– Nej, det är definitivt frågan om naturlig utveckling. Jag menar, vi var typ 16 bast när vi skrev ”Doom”-EP:n. Ens musiksmak förändras med åldern, samt i och med att man upptäcker ny musik. Dessutom innebär medlemsbyten i bandet också att inriktningen påverkas. Jag påpekar att oavsett vad man sätter för etikett på förra årets giv ”Ruination”, innebär skivan onekligen ett aningen nytt sound för sydstatarna. Beror detta verkligen bara på att bandet blivit två år äldre sedan 2007 års ”Genesis”?
– Alltså, vi vill inte ge ut samma skiva om och om igen. Många dödsmetallband gör det, och det funkar bra för flera av dem. Jag älskar till och med vissa av dem, men vi själva vill ändå fortsätta utvecklas. Davy får frågan ifall det tillkommit några nya bandinfluenser som påverkat riffandet på ”Ruination”, men han är tveksam. Alla i bandet lyssnar på olika saker, förklarar han, men gemensamt har vi väl att vi alltid varit stora fans av DECAPITATED, NAPALM DEATH och MISERY INDEX.

Jag och Jonny enas om att det bara återfinns respektabla band på den listan, innan jag passar en fråga från en WeRock-läsare till honom: Lyssnar du någonsin på er egen musik, och om du gör det, när skulle du i så fall säga att den passar bäst?
– Det känns konstigt att ens tänka på, skrockar han. Alltså, det händer. Någon gång ibland vill man höra vad man skapar, men det är inte särskilt ofta; särskilt inte tiden strax efter att en platta är färdig. Här påpekar jag att det nu har gått ett år sedan ”Ruination” kom ut. Alla band brukar vid varje skivsläpp säga att den aktuella plattan är deras bästa. Hur ser sångaren på deras senaste alster, nu så här med lite distans till det?
– Bra fråga… Jag gillar verkligen hur bandet har utvecklats, och sättet vi strukturerat låtarna på. Jag tycker faktiskt ärligt att det är vår bästa skiva. Sedan är det klart att vi hade kunnat ha mer tid att jobba på vissa låtar, och sedan tycker jag även att skivan kunnat vara bättre rent produktionsmässigt. Jag hade gärna sett ett aningen mer organiskt och rått sound.

Här glider vårt samtal över till turnéliv och konserter. Jag konstaterar att det – ifall man skall tro de intervjuer och konsertrecensioner man läser – verkar kunna gå vilt till på spelningar med JFAC. Jag har till exempel hört talas om saker som kastas upp på scen för att sedan komma i retur. Är det ofta stökigt på bandets gig?
– Ah, det där. Du tänker på turnén vi gjorde med GWAR. Där är det ju alltid rätt många häcklare i publiken, men samtidigt är det jäkligt kul och oftast riktigt bra spelningar. En kväll var jag dock lite väl full, och hamnade kanske i en smula trubbel. GWAR var hur som helst en häftig turné med grymt gensvar, precis som den här har varit bra.
Sångaren konstaterar att bandet nu annars längtar en smula efter att komma hem till Staterna och spela igen; det var länge sedan de var där. Här undrar jag om det finns några tydliga skillnader mellan den amerikanska publiken och den europeiska?
– Den europeiska publiken rör sig kanske inte lika mycket, utan står mer still. Å andra sidan har de mer respekt för banden. Man märker att de är mer uppmärksamma, att de kan låtarna bättre och verkligen är där för att se banden. I USA är det mer det sociala evenemanget som är grejen. Man går ut en fredag- eller lördagkväll, blir full och lever om litegrann. Publiken där har oftast riktigt roligt, men bryr sig kanske inte lika mycket om vilka band det är som lirar.
Sydamerika då, undrar jag? En WeRock-läsare har nämligen bett mig fråga ifall det rykte som utmålar den sydamerikanska publiken som helvild stämmer. Här går Davy igång ordentligt:
– Verkligen! Det är också en av våra favoritturnéer bland de vi gjort, det glömde jag säga. Sydamerika är ett aningen oförutsägbart och… instabilt ställe, och kan ibland verka lite skrämmande. Showerna där är dock helt galna! Jag tror att en av anledningarna är att publiken verkligen är tacksam för att man kommer dit, och vill visa det. Det är väldigt ovanligt att band besöker Sydamerika, därför blir de så glada när man gör det.

JFAC är ett flitigt band som spenderar oerhört mycket tid i turnébussen, och under den nu pågående resan lever de dessutom tätt inpå två andra gäng som också packar gott om attityd. Hur går det att komma överens; blir det aldrig slitningar?
– Alltså, de som inte pallar att turnera har liksom redan sållats bort vid det här laget. Så fort ett band kommer så långt att det blir mycket giggande, kommer de som inte är lämpade för det här livet att sluta eller kickas ut. Därför är det egentligen bara folk med som funkar i de här sammanhangen, så det brukar gå bra.
Det sångaren säger låter nästan för bra för att vara sant, varför jag är ovillig att släppa ämnet helt. Även om det går bra att komma överens även under flitigt turnerande, måste det väl ändå finnas andra problemområden. Är det verkligen alltid kul, eller händer det att man ibland frågar sig själv ”Vad håller vi på med”? Vad måste man försaka?
– Det där är lite lustigt. När man är ute på turné längtar man hem, men så fort man är hemma vill man ut och spela; man blir aldrig riktigt nöjd. Sedan är det så klart jobbigt att hålla relationer med vänner och familj igång när man är borta så mycket, och det där med något slags bättre hälft är tämligen tvärkört. Samtidigt vill jag verkligen inte klaga. Vi får resa världen runt, och folk betalar för att se oss göra något som vi älskar.

Här småpratar vi en stund om högt och lågt. Jag undrar ifall den behornade figuren på bandets skivomslag håller på att bli något slags bandmaskot, och Davy menar att det liksom blivit så: ”Det är lite som vår version av IRON MAIDENs Eddie”. Vi snackar lite om videon till titelspåret ”Ruination” från senaste plattan, och jag får höra att konceptet att använda gamla journalfilmer och propagandafilmer från kalla krigets dagar var bandets egen idé. Det hela rimmar bra med temat i låtens text, och då budgeten ändå var tämligen begränsad var det ett smidigt sätt att skapa videon på.
Efter ett par minuter kommer vi in på bandets framtidsplaner, och jag undrar om det finns en ny skiva med bland dessa?
– Jepp, det gör det. Efter den föreståndande USA-turnén är det dags. Vi snackar lite löst om att släppa en EP inom kort, men oavsett vilket skall en fullängdare spelas in i sommar. Förhoppningsvis kan den komma ut framåt september-oktober någon gång. Än så längre har vi mest brottstycken av låtar, men så fort vi kommer hem igen och är lediga är det dags att sätta tänderna i låtskrivandet på allvar.
Jag frågar sångaren ifall han redan nu kan säga något om den musikaliska inriktning bandet kan tänkas ta på den kommande skivan. Han skrattar till och konstaterar att han fått frågan förut, men att det ännu är för tidigt att säga något om det. Då undrar jag istället ifall JFAC i sin framtidsplanering har några festivalbesök inplanerade för Sverige? Bandet var ju inbokat för 2008 års Metaltown, men fick ställa in.
– Ja, just det… Jag minns det där, jag hade en riktigt ruskig halsinfektion så vi fick ställa in ett par gig. Bandet körde till och med en instrumental show, på Tuska-festivalen tror jag det var; det var lite udda. Jag hoppas naturligtvis att vi kan komma tillbaka till Sverige och köra någon festival vid tillfälle. Som det ser ut blir det dock inget sådant besök nu under sommaren 2011, men någon gång efter det, kanske.

Det börjar närma sig dags att avrunda vårt samtal, varför jag frågar frontmannen ifall han vill hälsa något till fansen innan vi avslutar?
– Visst. Ladda ner vår skiva, och om ni verkligen gillar den, kanske ni till och med kan tänkas köpa den. Vill ni inte det är det lugnt, vi är helt okej med illegal nerladdning. Sångaren berättar att han själv mer eller mindre fått lägga ner det där med en fysisk skivsamling. Det faktum att han varit på resande fot större delen av de senaste sex åren har liksom dödat det konceptet; istället har han en gigantisk hårddisk med en massa musik på.
Apropå det där med nya tekniska möjligheter konstaterar jag att JFAC varit flitiga i sitt användande av ”nya media”. Bandet fick t.ex. sitt break genom MySpace, och värvade trummisen Jon ”The Charm” Rice via Blabbermouth och YouTube. Är detta en medveten strategi, att interagera med omvärlden via sådana kanaler, eller har det bara blivit så? Davy skrattar, och konstaterar att sättet Rice värvades på var ett resultat av omständigheterna:
– Det fanns ingen i Arizona som kunde trumma åt oss, så vi tänkte att ”Äh, vad fan, vi frågar via nätet” och så körde vi ansökningar via YouTube. Det funkade ju bra, visade det sig. När det gäller den där nätgrejen i övrigt är det inte som om vi direkt ansträngde oss… En hel del människor verkar ha uppfattningen att vi horade ut oss till internet, men egentligen lade vi bara upp ett par låtar och sedan small det till.
Vi diskuterar en stund hur dagens musik är mycket mer tillgänglig är någonsin tidigare. Tape trading-eran är uppenbarligen över, konstaterar Jonny, och menar att det är fantastiskt att man nu har allting tillgängligt bara ett par knapptryck bort: Tape trading och internet är egentligen precis samma sak – minus väntandet…
Vi enas om att hur mycket vi än respekterar tape trading-fenomenet (vilket vi gör) har vi svårt att se några nackdelar med dagens teknik för musikutbyte jämfört med det som varit. På denna not av samförstånd avslutar vi intervjun, och jag tackar Davy för hans tid samt önskar bandet lycka till med kvällens gig. Det är dags för sångaren att lämna trapphusets mörker och inställa sig i rampljuset…

Intervjuer

Intervju: Mandragora Scream

Lämna en kommentar

Italienska MANDRAGORA SCREAM är för många svenska metalfans måhända en ganska ny bekantskap. Det var därför med viss nyfikenhet som WeRocks utsände tog sig an frågestunden med bandets vokalissa Morgan Lacroix och dess gitarrist Terry Horn.

WR: Först och främst, med tanke på att WeRock är en metalsite – skulle ni betrakta MANDRAGORA SCREAM som ett metalband? I mina öron finns det definitivt vissa metal-element i er musik, men även en del inslag av elektronika och lättare gothpop. Kommentarer till det?

TH: Tja, alltså, vi bryr oss inte så mycket om det där med etiketter, utan försöker bara uttrycka oss genom att använda ett sound vi gillar. Varje gång vi komponerar en låt är det ett experiment. Vi smälter samman beståndsdelar från många olika stilar, men på ett naturligt sätt. Det är lite som alkemi, kan man säga.

WR: Låter spännande. En sak som i alla fall är säker är att ni har odiskutabla goth-influenser, både musikaliskt och i era texter. Varifrån får ni den mesta inspirationen? Är det huvudsakligen från andra band, och i så fall vilka, eller finns det andra källor till inspiration så som böcker eller filmer som kittlar er kreativa nerv

TH: För egen del lyssnade jag mycket på progressiv rock när jag var yngre och har även spelat den stilen i många år. Nuförtiden sitter jag också i ledningen för ett italienskt musikbolag och lyssnar därför på mycket olika slags musik. Jag har även studerat musik vid ett italienskt konservatorium, och jag tror att alla dessa intryck bidrar till min inspiration. När det gäller texterna brukar Morgan finna inspiration och idéer i dekadensens poesi.

WR: Dekadensens poesi, minsann. Låt oss gå in på ert senaste album, ”Volturna”, och se vad som influerat er på just den här plattan. Precis som fallet är med flertalet av era tidigare verk så är detta en konceptplatta. Är det bara en slump att ni brukar hamna där, eller finns det en medveten tanke bakom?

TH: Nej, det är ingen slump, vi komponerar alltid konceptplattor! Det är vårt sätt att arbeta; varje skiva är som en bok eller en film. Ungefär som med många av banden från 70-talet, du vet.

WR: Visst. Personligen tycker jag 70-talets musik är cool, så jag har inga invändningar! “Volturna” är ert andra konceptalbum där bakgrundsstoryn har ett vampyrtema. Har ni en specifik fascination inför just vampyrer, eller är det bara det att temat passar så bra in i gothkulturen rent generellt?

ML: Här spelar säkert mitt moldaviska ursprung en påtaglig roll, mycket för att mina förfäder i generationer har sysslat med esoterism, alkemi och utövandet av magi. Eftersom det är en gåva som ges vidare från generation till generation, varför skulle jag vara den första vampyr som bryter kedjan? Att utöva magi i allting jag gör faller sig tämligen naturligt för mig, men det som verkligen gör mig lycklig är vetskapen om att jag en dag kan få möjligheten att instruera min avkomma!

WR: Okeeej… Om vi dröjer oss kvar vid ”Volturna”, kan det möjligen få vissa att höja på ögonbrynen när de ser att ni valt att inkludera en cover på CHERs Bang Bang på skivan. Det framstår kanske som en smula udda för ett band med er musikaliska inriktning. Hur kommer det sig att just den låten plockades med?

ML: Helt enkelt för att det är en låt som jag och Terry verkligen älskar. Vi hade egentligen velat framföra den redan under Gothica Festival i Ungern 2006, men fick lägga ner idén då det den gången inte fanns nog med tid att repa in den.

WR: Ja, jag får säga att just Bang Bang är ett av spåren på plattan som jag personligen tycker funkar bäst, så idén var inte så tokig. En sista fråga angående ”Volturna”: Om man läser recensioner av skivan på nätet, snubblar man här och var över åsikten att verket kanske låter en aning för likt sina föregångare. Här undrar jag dels vad ni har för kommentar till det, samt också ifall ni tror att framtida släpp från MANDRAGORA SCREAM kommer att bryta ny musikalisk mark?

TH: Vanligen brukar vi inte bry oss om vad kritiker har att säga. Som jag sade tidigare så försöker vi bara hitta ett sound vi gillar, och experimentera med musiken likt alkemiska mixturer. Vi vill helst inte peka ut en bestämd riktning för skivan innan låtarna är färdigkomponerade. Det är först då vi väljer hur vi vill ”klä” vårt verk.

WR: Det låter väl sunt, kan tyckas. Nu måste jag få ta upp en annan sak jag undrar över. ”Volturna” är er femte skiva, och hemma i Italien verkar ni vara ett ganska välkänt namn. Jag får dock erkänna att jag tror ni är relativt okända här uppe i Norden. Vad tror ni det kan bero på; finns det någon skillnad i sinnelag hos nordbor och sydeuropéer som ligger till grund för detta, eller är det en enkel fråga om promotion?

ML: Jag tror faktiskt att det handlar om promotion. Vi hade en del strul med vårt första skivbolag, som på grund av kontraktsbråk inte gjorde något bra jobb för oss. Under flera år fick vi lita till enbart oss själva för PR, men nu när vi ligger under Massacre Records verkar saker och ting ha förändrats till det bättre. När det sedan gäller uppfattningen om oss från nordbor, fick vi när vi spelade i Sverige en hel del uppskattning från fansen till THE 69 EYES.

WR: Ja, berätta lite om det! Ni är ju i skrivande stund precis på sluttampen av en europaturné med just nämnda THE 69 EYES. Har ni under den turnén besökt några för er nya länder, och hur har upplevelsen varit?

TH: Att turnera Europa runt med THE 69 EYES är fantastiskt! Vi har aldrig förut turnerat så länge och i så många länder, vilket är roligt. Varje gång vi går upp på scen försöker vi vara oss själva, och kommunicera våra idéer till publiken. Vi försöker verkligen lägga all vår energi på att få folk att uppskatta showen, vilket kräver att man tror på det man gör. Om man litar på att det man gör är bra, kan folk förstå och uppskatta ens insats även om de inte gillar musiken i sig så mycket.

WR: Det är sant; ett gott hantverke brukar uppskattas oavsett. Apropå saker som uppskattas, förresten. MANDRAGORA SCREAM har precis inlett ett samarbete med klädmärket Silver Dagger. Berätta lite om varför; är det enbart för att ni verkligen gillar deras kläder, eller spelar ekonomiska aspekter in?

TH: Jag tycker att deras sortiment är riktigt snyggt. Vi gillar verkligen deras kläder, men vi får se upp med de amerikanska storlekarna – de är alldeles för stora, ha ha!

WR: …har ingen kommentar till det. Innan vi rundar av den här intervjun skulle jag vilja tacka er för att ni tagit er tid att svara på WeRocks frågor, och önska er lycka till med framtida företag. Jag skulle vilja avsluta med följande fråga: Vem är den sexigaste vampyren – Dracula eller Anne Rices Lestat?

ML: Oooh, det var en tuff fight… Jag säger Lestat! Tack även till er på WeRock!