Alla inlägg av Robert Gustafsson

Live: Gojira på Münchenbryggeriet

ARTIST: Gojira
LOKAL: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 7 Mars 2017

Löjligt tajt och samspelat. Bra låtar att gräva ur och en publik som är på plats för att se ett band som inte direkt gödslat med spelningar i Stockholm. Kan det gå fel?

Det enkla svaret är förstås: nej. Det kan det ju inte. Trots rent av bedrövliga förband (CAR BOMB kom väl undan med hedern i behåll medan CODE ORANGE var ett soniskt haveri) så slutar kvällen med en jordskredsseger för franska metallsärlingarna GOJIRA. Musiken bygger förstås till stora delar på bröderna Duplantiers centrala roller, och live växer de än mer. Bakom trumsetet dominerar Mario så till den milda grad att det är svårt att sluta blicken från honom eller sluta fascineras över det rent av löjligt tajta spelet. Ett sannt nöje, och det driver förstås frontmannen och gitarristen Joe Duplantiers insats än mer. Han sjunger, han spelar, han är lågmält charmig utan att någonsin låta musiken hamna i andra rummet. Flankerad av Christian Andreu (gitarr) och Jean-Michel Labadie (bas) så mullrar GOJIRA över allt motstånd på sitt alldeles egna sätt. Maskinellt och organiskt på samma gång.

Materialet är till stora delar hämtat från senaste given ”Magma”, och det märks att stora delar av publiken uppskattar publikfriare som Silvera, Stranded och The Cell. Personligen når konserten högst när man får titelspåret från förra given ”L’Ennfant Sauvage” samt material från ”The Way Of All Flesh” i form av Toxic Garbage Island och personliga favoriten Oroborus.

I ärlighetens namn finns lite skönhetsfläckar på spelningen. Trumsolo – oavsett skickligheten – är sövande trista att se på, stundtals blir de finkulturella utsvävningarna lite väl segdragna och visst hade man gärna sett mer material från ”L’Enfant Sauvage”… men på det hela taget kan man inte undgå att smita ut från spelningen med ett brett flin i ansiktet. Det finns bara ett band som GOJIRA, och den känslan förstärks efter upplevelsen av att se och höra dem framföra sina alster live.

Bilderna courtesy of Robert Sandström och hans mobiltelefon. Hela setlistan återges här.

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. ”Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. ”Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. ”The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i ”modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. ”Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med ”Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. ”Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. ”Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. ”Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. ”Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. ”Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan ”Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att ”tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. ”Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren ”Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att ”Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. ”The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: ”..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade ”Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar ”Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets ”Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela ”The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för ”Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen ”Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren ”Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • ”Seriphical Euphony” från HYPERION och ”Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • ”Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och ”Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med ”Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med ”Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. ”Revengeance” heter skivan.

 

CRY OF DAWN feat Göran Edman – Cry Of Dawn

ARTIST: CRY OF DAWN feat Göran Edman
TITEL: Cry Of Dawn
RELEASE: 2016
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

You had me at Göran Edman. Skulle man kunna säga. Det finns nämligen ett par röster som det liksom inte spelar sådär jäkla stor roll vad de gör för att jag ska gilla’t, och dit hör denne gigant bland hårdrocksröster. Klassiska skivor från 80-talet satte sitt spår (”Eclipse” med YNGWIE MALMSTEEN!), det tradiga 90-talet lystes upp av hans stämma (”Guilty As Sin” med BRAZEN ABBOT!) och även i modern tid visar kar’ln var skåpet ska stå sångmässigt (CROSSFADE!). Bra förutsättningar för att en platta ska gå hem hos undertecknad alltså, men inte hade jag ändå trott att det här skulle vara så bra som det faktiskt är.

Det här är liksom själva definitionen av AOR. Smörigt, sånger om kärlek, refränger som du kan sjunga med i alldeles oavsett om du hört dem innan eller ej. ”You and me, it’s destiny, baby”. Luftig produktion, gott om plats för ”ohs” och ”ahs” och… rent fantastisk sång. Såklart. Spår som Listen To Me, Tell It To My Heart, LIfe After Love, Chance eller Tell Me (ja… du ser ju vilken typ av låtar vi snackar om här) är rent guld.

Skruva upp volymen och sjung högt för dig själv i bilen. Släpp skäms-kudden och njut. Det är ju Göran Edman som sjunger för tusan!