Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

Sumerlands- S/t

ARTIST: SUMERLANDS
TITEL: ”S/t”
RELEASE: 2016
BOLAG: Relapse Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Den självbetitlade debutskivan från amerikanska SUMERLANDS är både rolig och svår att recensera på en och samma gång. Det var länge sedan en skiva gav upphov till så motstridiga reaktioner hos undetecknad, och resultatet är att jag knappt vet in eller ut!
Å ena sidan är skivan lite för kort, å andra sidan finns det ingen dödtid (ja, bortsett från avslutande och helt meningslösa instrumentala titelspåret, men det hoppar jag alltid över så det räknas väl inte riktigt…).
Ingen låt är sådär superdunder att den fäster direkt, men alla är ganska bra.
Sången är svag, men karakteristisk.
Riffen är inte superunika, men alla har ett bra driv och är sköna.
Som sagt, ambivalent är ordet som ligger närmast till hands om man ska beskriva mina känslor för plattan. Oavsett så finner jag att jag återvänder till den frekvent de här senaste två veckorna, och det beror antagligen inte bara på att jag vill få rätsida på vad jag tycker om skivan – det finns en annan form av lockelse här också. En önskan att höra av mer av den här ”fulsnygga” skapelsen.

Musikaliskt är det melodisk hårdrock med ett drag av amerikanskt 80-tal. En vän beskrev det som om QUEENSRYCHE möter OZZY OSBOURNE, och banne mig om det inte är rätt på pengen. I alla fall om man menar det QUEENSRYCHE som en gång i tiden var bra och skrev låtar, och inte det band som levererade sorgliga ursäkter till skivor mot slutet innan uppbrottet.

SUMERLANDS består av Phil Swanson (sång), Arthur Rizk (gitarr & keyboard – även producent till vardags), Justin De Tore (trummor) och John Powers (gitarr), och debutskivan består av 8 spår. Det sista är det helt menlösa instrumentala och rent av sövande trista titelspåret, så egentligen kan man nog säga att det är 7 spår. Varje låt ligger runt 3-5 minuter, men alla är bra. The Seventh Seal och The Guardian har varit singlar, men mina favoriter heter nog Blind och Haunted Forever. Relapse har gett ut skivan, och som sista SUMERing (hah, phun intended!) kan man säga att det mest spännande kanske blir hur man ser den här plattan om ett halvår, år? Flipp eller flopp? Bra eller anus? Just nu lutar det åt bra med en svag betygssjua som resultat, men som sagt. Ambivalens råder…

 

Skivor

Vanhelgd – Temple Of Phobos

ARTIST: VANHELGD
TITEL: ”Temple Of Phobos”
RELEASE: 2016
BOLAG: Pulverized Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Döden bor i Mjölby, och den har förklätt sig till en hårdrocksorkester vid namn VANHELGD. Det är mer tydligt än någonsin, nu när bandets fjärde fullängdare ”Temple Of Phobos” släppts, och bandet verkligen hittat sin stil och nisch. Det är dödsmetall som vill dra ner sin lyssnare i en dyster grav för att där förtäras av tidens gång, maskar och förruttnelse helt utan hopp eller inslag av övernaturliga fenomen. Bara vanlig allsmäktig död av den sort som väntar oss alla i slutet.
Och det går inte att ogilla det.
VANHELGD har nämligen ett närmast unikt sätt att sy ihop låtar, riff och ljudbild som klarar att kombinera den där hopplösheten med en musikalisk tillgänglighet som gör att det tränger igenom bruset och in i hjärtat och själen på oss lyssnare. Ja, förutsatt att du har en febless för dödsmetall då, det där med musikalisk lättillgänglighet gäller ju liksom inte om din stil normalt är Danny Saucedo eller kanske Takida.
Personligen håller jag föregångaren ”Relics Of Sulphur Salvation” (2014) som en av de vassaste skivor som den samlade dödsmetallscenen prånglat ur sig på senare år, och eftersom ”Temple Of Phobos” har ett mindre direkt anslag så har det krävt betydligt längre tid och fler lyssningar att tränga in i materialet denna gång. Tempot är inte sällan lägre – i såväl Den Klentrognes Klagan som kanske framförallt Rejoice In Apathy tänker man osökt på begravningshymner – än tidigare, och precis som vanligt blandar bandet titlar och texter på både engelska och svenska. Inledande Lamentation Of The Mortals bjuder kanske på mest bisvärmsriff och högst tempo på skivan, medan Rebellion Of The Iniquitos antagligen är enklast att ta till sig om man väntar sig ”vanlig” dödsmetall. Bäst är avslutande Allt Hopp Är Förbi med sin lite tråkiga och sävliga stil. Den är som en svensk folkvisa för alla som i arbetets ekorrhjul funderat på att ta sig av daga, och när musiken klingar ut så lämnar den en ton av sorg i kroppen. Extra kul är att man får den i två versioner, olika tempo på den och med gästsång av Sofia Kempe i den ena versionen.
VANHELGD är Jonas Abrektsson på bas, Björn Andersson på trummor, Mattias Frisk på gitarr och sång samt Jimmy Johansson på gitarr och sång, och visst är det märkligt att just dessa fyra herrar fått äran och uppdraget att manifestera döden? Att det dessutom resulterar i att Mjölby stoltserar med inte bara döden, utan också ett dödsmetallband i absolut världsklass är häftigt.

”Ge upp, ge upp, sluta spring för ditt liv. Allt blod är nu spillt, allt hopp är förbi.”
Det här betyget har mesrsmak, och ”Temple Of Phobos” växer ständigt!

Skivor

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: ”Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten ”A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan ”Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya ”Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
”Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.