Etikettarkiv: Bluesrock

Skivor

Volbeat – Servant Of The Mind

Lämna en kommentar

ARTIST: VOLBEAT
TITEL: “Servant Of The Mind”
RELEASE: 2021
BOLAG: Universal Music Group

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Denna skribent hör till skivsamlarsläktet, och således köps skivor ibland för att.. ja, de andra har en plats i hyllan och det ser fult ut med ett hål i samlingen, så att säga. Danska giganterna VOLBEAT är ett sånt band, där materialet som presteras över åren blivit mer och mer urvattnat men varje nytt släpp har resulterat i ett pliktköp. Det kan faktiskt vara slut med det nu, för det här är inte bra längre. Visst förstår man att syftet med skivan i huvudsak är att ha nytt material att använda som anledning för att turnera och spela de gamla klassikerna, men det kan inte bli tal om att plocka in speciellt många av de här låtarna i setlistan. Shotgun Blues kanske, The Devil Rages On för sin refräng, singeln Becoming eller banala Wait A Minute My Girl som någon form av lekfull mellanakt?

Ganska tufft omslag tycker jag också, men annars har den kreativa ådran från Michael Poulsen torkat ut betänkligt.  Detta är bandets svagaste släpp till dags dato. Köp något annat i julklapp till dina nära och kära!

Skivor

Kadavar – The Isolation Tapes

Lämna en kommentar

ARTIST: KADAVAR
TITEL: The Isolation Tapes
RELEASE: 2020
BOLAG: Pelagic Records

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2020 är sjukt jävla konstigt. Och obehagligt. Tyska KADAVAR, med dunderplattor som “Berlin”, “Abra Kadavar” och den självetitlade debuten bakom sig släpper “The Isolation Tapes”, och de första singlarna är.. rena kräkmedlet. New age-svammel modell drogdimma och en mängd psykedeliska flummiga låtar i form av såväl Everything is Changing som Eternal Light. Vad fanken? Man kan ju hoppas att det är de moderna undantagen nu när fullängdaren “The Isolation Tapes” släpps.. men tji fick man.

Första lyssningen på den här plattan ger visserligen kontext till dessa lösryckta singlar, men inte blir det bättre för det. Det är så flummigt att 60-talet ringer och vill ha tillbaka sin status som nummer 1 inom låt-gå-mentaliteten. Spår som The Lonely Child, Unnaturally Strange, The Flat Earth Theory och The World Is Standing Still är rent trams, för att tala klarspråk.

Med tiden så finns ändå en förlåtande och sammanhängande röd tråd. Man fattar knappt hur det gick till, men efter tre varv (?) med den här kassa plattan har den en form av hypnotisk och nästan läkande egenskap i all sin abstrakt. Märklig platta, minst sagt. 2020? You bet. Skitdåligt och fascinerande på samma gång…

Skivor

Zodiac – Grain Of Soul

ARTIST: ZODIAC
TITEL: “Grain Of Soul”
RELEASE: 2016
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska bluesrockande kvartetten ZODIAC är produktiva. Sedan debuten “A Bit Of Devil” 2012 har man nu redan kommit fram till fullängdare nummer 4, och hunnit passera liveskivan “Road Tapes Vol 1” på vägen. Vid sidan om denna kreativa jetström har man dessutom fullt upp med att spela live runt om i Europa, och på det hela bygga sig en karriär. Personligen tänker jag en del på ett mer Sverigebekant band som RIVAL SONS, likheterna är faktiskt rätt många. Lika många fullängdsskivor, samma känsla av produktivitet, rötterna i rock’n’roll och blues, och en frontman med smått gudomlig röst. Hos RIVAL SONS heter han Jay Buchanan, i ZODIAC är det Nick Van Delft som bossar vid mikrofonen, och i båda fallen tycker jag att just sångarens röst och känsla är helt avgörande för bandets egna sound.
ZODIAC varierar rena blueslåtar med rakare rock historiskt sett, men på sprillans nya “Grain Of Soul” är det mest av den senare varan – och det av väldigt lättillgänglig sort. Precis som vanligt är bandet samspelta, har ett skönt häng och sväng och en väl fungerande ljudbild – och precis som vanligt med ZODIACs skivor så är de inte speciellt märkvärdiga vid första anlyssningen. Rak rock’n’roll, typ. Och tar sig med tiden för att så småningom växa ut till soniska bestar som är svåra att skaka av sig. Låtar som Down, Faithless, Get Out, Like The Sun, Ain’t Coming Back och titelspåret Grain Of Soul vinner över tiden helt enkelt. Faktum är att ska man fortsätta jämföra med RIVAL SONS så är ZODIAC ett roligare, intressantare och jämnare band, i alla fall sett över de 4 fullängdare som presterats. Jag håller dem faktiskt bättre, totalt sett.
“Grain Of Soul” har ett finurligt omslag, kolla noga så ser det ut som en variant av den gamla Poltergeist-filmen, och ett jävla bra sväng.
Det är lätt en av de bättre rock’n’roll-skivorna som släppts i år, precis som väntat. Betyget må precis kravla sig över gränsen till 8, men likväl över.