Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – December 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into Wooded Hollows
ARTIST: Aquilus
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokigt det här, låt vara att det är alldeles för långt! Mest gillar jag de symfoniska bitarna som är mycket njutbara. Är det någonting som kommer hamna på en årsbästalista nära dig? Nä, inte en chans. Detta har gjorts av så många andra sedan tidigare, och dessutom bättre. Ljummet.
Robert: Funderar du på hur hissmusik skulle låta om den gjordes i black metal-stöpning? Look no further! AQUILUS bjuder på episk och storslagen meningslöshet och trots 6-7 varv med låten kan jag inte minnas en enda ton efter. Omgångens svagaste spår ”sorlar” i bakgrunden och försvinner ut i periferin.
Fredrik: Det inledande morrandet minner om BEHEMOTH, och höjer förväntningarna. Tyvärr uteblir leveransen i stor utsträckning. Into Wooded Hollows är inte helt utan poänger, partiet som börjar kring 03:20 är riktigt, riktigt vackert, och bitvis – främst under dubbeltakt-partierna – är mörkret trivsamt.  Men låten är för lång, och innehåller för många partier som känns planlösa och oengagerande. En tämligen sval helhet, således.

LÅT: Obsidian
ARTIST: LLNN
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det här sätter sig djupt, sprider sig i kroppen med alltfler lyssningar. Ännu bättre gör sig låten i sitt sammanhang på albumet ”Unmaker”, ingenting för slölyssnande men riktigt jäkla god lyssning om en ger sig tid. Heja albumformatet, heja Danmark!
Martin: Jag avskyr när man bygger upp, för att sedan dra tillbaka igen. Jag klassar den här låten som en låt som är ganska kul för musikerna att spela, men inte speciellt kul att lyssna på. Sången gillar jag inte alls, känns totalt passé och desperationen räcker inte till. Musiken enformig.
Robert: Detta är omgångens starkaste kort, vilket faktiskt inte säger någonting – i en historiskt klappkass uppsättning låtar för WeRocks långkörare ”Hot or Not” så är den här rätt enformiga och  medelmåttiga domedagsmarschen ljuset. Bevare mig väl…

LÅT: Identifier
ARTIST: Wilderun
VALD AV: Martin

Robert: Nej nej nej! Alltså, låten är stundtals rätt skön, men när WILDERUN raglar runt som en bakfull Dracula i sitt sökande efter något varmt att suga livet ur så trampar de rakt in i epileptiska jazz-fusion-SYSTEM OF A DOWN-vansinniga tassemarker. Det är som bekant rött kort omedelbart för sånt beteende.
Fredrik: Ursäkta klarspråket, men det här är nu faktiskt inget vidare. Visst är sånginsatsen högklassigt elegant, och låten något av en kreativ resa. Men den är även flummig, mjuk på ett sätt som känns mer sliskigt än känslosamt, och bitvis väldigt underlig. Jag tänker mig lite att det är så här DIMMU BORGIR hade låtit om musiken komponerats av en frireligiös AI på lyckopiller…
Amelie: Konstigheter är WILDERUNs signum. Det här är ogreppbart på ett helt oskönt sätt. Låter skevt och ”fel” på ett ibland nästan obehagligt vis. Vet inte vad mer jag kan säga. Jo, det här försäkrar mig att jag inte ska lägga tid på kommande albumet. Bara konstigt.

LÅT: Temple Of Haal
ARTIST: Nekromant
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat mycket av ”luftig men deppig popmetal” för att vara ett val från kollegan Robert. I mycket en bagatell, men faktiskt en ganska charmig sådan med rätt snygg refräng. Trivsamt höst-trallande.
Amelie: Trevlig melodi. Ganska menlös sång och just inget som skaver eller besvärar någonstans. Raka motsatsen till WILDERUN ovan. Visst, detta går absolut att lyssna till men inte blir en särskilt glad av det.
Martin: Detta gillar jag skarpt! Det svänger som bara den, plus att jag gillar sången. Produktionen är riktigt fin och mustig. Är det legendariskt bra? Nä, men det räcker för att jag ska stampa takten och tycka att detta är riktigt trivsamt.

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. ”Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken ”Lotus” och ”Imperial”. Men ”Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från ”hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till ”herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om ”The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men ”Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. ”Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på ”Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren ”Afterburner” (2019) och ”Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta ”Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Hot or not? – november 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: When Stars Collide
ARTIST: Obscura
VALD AV: Martin
Amelie: Fart och fläkt och härligt intensivt och tekniskt musicerande. Lite orimligt med de plötsliga rensångspartierna som bryter av för mycket. Aha, det är Speed Strid som gör ett inhopp här, tyckte väl det lät slikt bekant. Och sen – uttoningen… snälla! Känns som inspelningen är halvfärdig. Annars kunde detta varit riktigt, riktigt hett.
Fredrik: Energiskt driv, feta tvåtakter och blastbeats, köttiga gitarrer. En hel del på pluslistan, således. Sen har jag extremt svårt för den plongiga basen, vilket tyvärr drar ner intrycket märkbart. De sockersliskiga rensångs-partierna känns också aningen malplacerade. Jag känner mig således kluven inför höjdskillnaderna mellan hyggligt höga toppar och dito djupa dalar här.
Robert: Läckert överlag, jag gillar produktionen – till och med den lite ”ploppiga” basen faller mig faktiskt lite i smaken. Egentligen brukar jag inte gilla när låtar fladdrar såhär mycket mellan olika stilar, men jag kommer märkligt väl överens med OBSCURA-låten. Det enda jag vänder mig mot är att de gör en fade i slutet, det känns lit som om de inte riktigt kom på hur det ska sluta och det här blev kompromissen!

LÅT: Into Embers
ARTIST: Allegaeon
VALD AV: Fredrik
Robert: Det svåraste med ALLEGAEON är stavningen och månne uttalet av bandets namn – allt annat är enkelt och bra. Detta är mer av den vara som bandet levererat rätt länge nu, och man fortsätter hålla en hög lägstanivå. Kruxet är väl bara att man inte har något som är så pass unikt eller starkt så att man kan bryta igenom till nästa nivå i karriären?
Martin: Total dyrkan, som vanligt när det gäller ALLEGAEON som återigen träffar en sweet spot vad gäller det mesta. Coola riff, bra sång och texter som inte handlar om genretypiska grejer. Gitarrspelet som vanligt helt magiskt! Jag tänder på alla cylindrar, haha!
Amelie: Bästa låten denna omgång, genretypiskt amerikanskt – men aldrig får en vara helt glad. Jag har så svårt för när growlet närmar sig pig squeel, det gör mig alltid lite illamående. Men jag försäkrar, det är inte ni ALLEGAEON, det är jag…


LÅT: When Metal Meets The Beast
ARTIST: Knights Of The Realm
VALD AV: Robert
Fredrik: Det är snudd på att man gör satir på sig själv med en låttitel som denna, men riddarnas skamlösa flirt med allt vad 80-talet hade att erbjuda i form av tonårsmetal, uppsprayade luggar, spandex-brallor och frenetiskt höftjuckande är nu trots allt rätt charmig. Om man inte tar varken låten eller sig själv på för stort allvar, då…
Amelie: Jag vill ju så gärna älska det här bandet med bland andra nuvarande och tidigare TIAMAT-medlemmarna Lars Sköld och Magnus Henriksson men detta är bara alltför lättviktigt. Kallar sig medlemmarna dessutom Megalomagnus, The Hammer och Mean Machine är det svårt att alls ta detta på allvar. Svalt på gränsen till kalldusch.
Martin: Kluven till detta. Jag blev hårdrockare under 1980-talet och har en särskild plats för den typen av musik i hjärtat. Men det var då, och detta har såklart beröringspunkter med hur musiken lät då. Bara sämre. Jag har svårt att motivera varför jag ska lyssna på detta när jag kan bläddra fram bättre plattor från 80-talet. Solot är dock riktigt bra!

LÅT: Draugr
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Satan så bra detta är! Bra stämning, mycket bra riff, snygga trummor och det känns så fruktansvärt fräscht trots att det är ganska beprövade grepp sedan innan. Jag har inte hört IN APHELION innan, men håller resten av bandet material denna standard så är jag oerhört nyfiken på att höra mer! Hetare än lava!
Robert: Spännande, och omgångens bästa spår. det är för min del första kontakten med IN APHELION, och jag gillar att det finns ett djup låten. Lagom skitig produktion också. Hett!
Fredrik: Bitvis melankoliskt elegant, bitvis rått och skitigt, men hela tiden stämningsfullt på ett eller annat sätt. Jag har svårt för det viskade introt, det blir pretentiöst i överkant. Men resten av låten är riktigt stark, kanske årets hittills snyggaste black metal. Isande hett!