Werock blev uppringda av Anette Olzon, NIGHTWISHs nya kvinnliga ansikte utåt. Under några korta minuter pratade vi om vad det nya jobbet i den finska orkestern egentligen innebär.
Foto: Ville Juurikkala – Spinefarm Records
– Hej Anette! Har du hårdrocksvärldens mest eftertraktade jobb?
– Haha, ja för egen del tycker jag nog att jag har det!
Det är nog ingen som undgått all den turbulens som infann sig i NIGHTWISH-lägret innan det riktiga avslöjandet kom. I media spekulerades det mycket i vem som skulle bli bandets nya sångerska. Samtidigt spreds flertalet falska rykten och osanningar.
– Det var faktiskt ganska jobbigt. Fast samtidigt fick man ju skratta lite åt hela spektaklet, förklarar den trevliga svenskan. Mitt namn var ute i den finska pressen två gånger men det var ingen som tog notis om det. Ingen trodde att jag skulle vara den nya sångerskan utan att det var sångerskan i TRISTANIA (Vibeke Stene, förf. anm.). Samtidigt kunde vi jobba ostört under tiden all media skrev om de andra som sökte positionen. Det svåraste var ju att hålla tyst om det inför alla vänner.
Även om det bara var en liten stängd skara som visste den egentliga sanningen, var bandet ändå tvunget att – tidigare än planerat – offentliggöra avslöjandet. Hur gick då själva förfarandet innan Anette Olzon fick den eftersökta positionen?
– Det var en lång process. Jag fick höra från en kille i mitt gamla band (ALYSON AVENUE) om att Tarja blev sparkad. Han tyckte att jag skulle skicka in ett bidrag så jag gjorde det. De hade vid det laget tydligen redan hittat någon så jag stressade på. Jag fick faktiskt svar från Toumas väldigt snabbt att han verkligen älskade min röst och fick gåshud när han hörde den, svarar sångerskan ogenerat.
– Varför valde du just Everdream som första bidrag?
– Alltså, jag hade inte hört bandet så mycket innan. Jag hade en skiva hemma med den låten på. Jag improviserar mycket så jag bara tog en. Vi spelade in den på två dagar och skickade in den.
Det låter onekligen som en sagoberättelse. Gick det verkligen så smidigt? Anette fortsätter förklara.
– Det var ju en lång process innan jag fick träffa någon. Samtidigt var alla i bandet riktigt rara och ödmjuka så vi kände att det klickade direkt. Våra personligheter stämde in riktigt bra. Toumas säger själv att jag satte standarden direkt och att de valde mig för rösten. På bara en låt kändes det rätt för honom och alla andra bidrag jämfördes med mig.
Första prioritet Sedan Anette Olzon blev fullfjädrad medlem i NIGHTWISH har bandet tagit upp all hennes tid. Om sina forna arbetskollegor i ALYSON AVENUE redogör hon följande.
– ALYSON AVENUE finns inte längre. Bandet la ner innan jag ens övervägde att söka till NIGHTWISH. Vi kommer säkert återutge de gamla albumen men bandet i sig är en avslutad historia. Visst, grabbarna i bandet är mina bästa vänner. De är som bröder så jag skulle givetvis ställa upp på något om de bad mig men annars ser jag inget för oss.
Säkerligen finns det skivbolag som ser profit i sångerskans tidigare projekt och mer än gärna sätter huggtänderna i bandets skivor. Hur såg då sångerskans tidigare karriär ut?
– Jag har sjungit sedan jag var liten och skolat mig själv. Jag tog privatlektioner när jag var från det att jag var 16 till 20 men tröttnade då folk försökte ändra mig. Det var inte accepterat att sjunga rockstilen. Nu har jag en sångpedagog och jag finslipar hela tiden men det mesta är en naturbegåvning, svarar Anette självsäkert.
Perfektion Att 2005 var ett helvets år för huvudkompositören Toumas kan nog ingen bestrida. Bandet var bra nära på att lägga ner sin verksamhet. Samtidigt kan man få intryck av att den vemodige finländaren är lite av en perfektionist.
– Jag tror vi alla är lite av perfektionister i bandet. Vi alla är måna om att musiken ska låta bra. Jag sjunger mer på känsla och Toumas har fått anpassa sig lite efter min sångstil, det har han förstått. Visst finns det gånger då han vill att jag ska sjunga i en viss ton eller göra något annat. Men samtidigt sjunger jag med hjärtat och han gillar det.
Om samarbetet på ”Dark Passion Play” och framtiden:
– Texterna kommer alltid vara Toumas. Så är det, det är hans grej och ingen annans. Jag gjorde bara sångpåläggen. Vi kommer repa ihop framöver så det kommer bli en ny grej. Det ska bli spännande för då kan Toumas nyttja oss bättre.
Hur har då fansen bemött svenskan och känner Anette att hon har enbart fyller ett tomrum efter Tarja?
– Det mesta är positivt faktiskt. Visst finns det Tarjaholics som blir besvikna men samtidigt tror jag att vi kommer få nya fans. Det blir ju ingen operasång längre. Jag känner inte att jag fyller någons position utan kommer istället med färska idéer. Hon gjorde sin grej och jag kör min. Jag vill inte kopiera någon utan är bara mig själv.
Anette går från klarhet till klarhet och det är tydligt att hon är självsäker i sin nyfunna position som kanske världens största frontkvinna. Närmast i åtagande ligger en två år lång turné med start i Israel och sen blir det en vända till USA i fem veckor. En hektisk period för NIGHTWISH med andra ord. Hur fungerar det att kombinera livet som rockstjärna och samtidigt vara en hängiven mor?
– Det är svårt att turnera när man har familj men man får göra det bästa av situationen. Man får ta varje tillfälle i akt att ringa hem och förklara för sonen vad mamma gör. Med Internet och alla möjligheter är det inte lika svårt längre. Ibland har jag blivit ifrågasatt när min son frågar om jag älskar honom men man får förklara pedagogiskt att ”mamma visst älskar dig men måste göra sin grej annars blir hon olycklig”. Men min son är stolt över mig och tycker säkert att han har världens häftigaste mamma, haha.
Det är DARK TRANQUILLITYS första visit i gurkstaden och givetvis ville inte Werock vara sämre utan begav sig istället till hamnområdet för ett snack med den rödhåriga och karismatiske frontmannen Mikael Stanne. Under ett långsamt alkoholrus diskuterade vi livsfilosofi, mänsklig dumhet och om LEGO verkligen är metal.
Foto: Kristoffer Kling
– LEGO är jävligt metal. Jag älskar LEGO, det är de bästa som finns, svarar Stanne med barnslig förtjusning och fortsätter:
– Vi ingick i en ohelig allians mellan svensk metal och dansk plast. Vi höll faktiskt på att spela in en video innan men den blev helt misslyckad. Vi fick ett mail från en kille som frågade om han fick göra en video åt oss. Visst, sade vi och några veckor senare fick vi denna inofficiella. Tycker den är fantastiskt. Ska stå så där ikväll, haha.
Den rödhårige göteborgaren har beskrivits som en obeskrivligt karismatisk och sympatisk frontman. Men på frågan om hur det känns att bära epitetet ”hårdrockens mest sympatiske frontman” svarar han försynt.
– Va, har jag ett sådant? Nja, jag vet inte. Det grundas väl mycket i vårt förhållningssätt till musiken och bandet. Tycker det är helt obefogat. Vår grej är att vi är helt obetydliga. Vi har inget att komma med förutom musiken. Vi gör musik för oss själva och allt annat som följer är bara en bonus. Det är ett privilegium att vistas utanför replokalen.
Det är med andra ord inga divalater och rockstjärneattityd som kretsar i bandet.
– Klart man gjort grejer som kan uppfattas som lite extravaganta. Ibland är man ju livrädd för omvärlden och eftersom vi reser så mycket försöker man upprätthålla en fasad. Vi har träffat många band och de flesta är ju trevliga. Egentligen är det bara meningslöst att försöka fejka något sådant.
Rutinerade slitvargar
Sedan starten 1989 – och då under namnet SEPTIC BROILER – har bandet av många uppfattats som ett enda långt och lyckligt äktenskap. Hur lyckas man upprätthålla glöden i en relation så pass länge?
– Vi har ju hållit på med detta mer än halva livet. Vi har växt upp tillsammans på samma gata och gått i lekis tillsammans. Vi älskar att skriva musik helt enkelt. Det är en stor grej i våra liv. Det finns ingen återvändo nu. Vi gillar att hänga med varandra i replokalen och testa nya grejer. Det är den bästa känslan i hela världen, att hitta nya saker att göra.
Har det då inom bandet aldrig funnits en känsla av att bara ge upp allt och istället sätta sig bakom kassan på Konsum?
– Klart det funnits men vi har målat in oss i ett hörn nu. För mig personligen finns det inget annat jag kan göra. Ingen vill ha ett vanligt jobb och ingen klarar av det heller. Tänker man till så har vi ju det faktiskt väldigt bra.
Jag är inte sen med att instämma. DARK TRANQUILLITY har det fenomenalt bra om man tittar till responsen på den senaste skivan. Många munnar har gått heta om att bandet låtit sig likt och upprepat sig själva på de tre senaste släppen. Vad är så annorlunda med ”Fiction”?
– Vi har den bästa plattan och vi visade alla att vi fortfarande kan. Det var det bästa för oss. Visst känns det skitbra att få höra all respons och kritik. Det är lite så man måste tänka också. Vi känner att vi måste överträffa oss varje gång. Varför ska man annars hålla på om man inte blir bättre och utvecklas?
Då de tidigare albumen spelades in i Studio Fredman valde bandet en annan inriktning på ”Fiction”. Bland annat spelades skivan in i Rogue Studio och IF Studios samtidigt som den renommerade dansken Tue Madsen fick sköta mixningen.
– Vi var mer öppna denna gång och släppte på våra egna regler för hur musiken ska låta, förklarar vokalisten. Vi sparade allt material istället för som tidigare, slänga 95 % av allt. Vi hade lite annorlunda idéer och tänkte istället att vi ska göra något av allt. Tidigare ville vi alltid ha färdiga låtar innan vi ens övervägde att göra något. Samtidigt var det jävligt utmanande och kul.
Vad är den stora skillnaden nu jämfört med de tidigare skivorna?
– Tidigare har vi bara låst in oss och kört järnet. Sedan kom Fredrik in och hjälpte till. Det som lät skit styrde han upp och fixade till. Vi fick inte bestämma lika mycket och det kändes obekvämt. Vi hoppades alltid att det skulle låta annorlunda än vad det egentligen gjorde.
Hur fungerade det då att spela in på ny plats?
– IF Studio har bra akustik och det tog cirka sju-åtta veckor för inspelningen. Jävligt smidigt. Mikael fortsätter sin förklaring:
– Fuck it, vi kan ju det här själva, tänkte vi. Martin har en del i en studio och det tar tio minuter att gå dit för mig. Vi kunde vara där hur länge vi ville och sket i vad det kostade utan betalade bara en symbolisk summa. Tue kom sedan dit och hängde där de första två dagarna. Han kollade bland annat trumuppsättningen, lite sångljud och gitarrgrejer innan han försvann. Sedan kom han tillbaka och hämtade hårddiskarna och mixade allt.
Tydligen lät Fiction som skräp innan dansken fick sätta tänderna i det hårda arbete som mixning innebär.
– Det var ren inspelning bara rakt in. Inga kompressorer eller effekter alls. En riktig low fi-inspelning. Gitarrerna och trummorna lät fruktansvärda. Men vi visste att låtarna var bra även om ljudet var dåligt.
Mikael fortsätter sin förklaring över hur ”Fiction” gick från skräp till bra:
– Jag var i Skottland då och kollade på TOOL. När jag kollade av mobilen hade jag 20 missade samtal och 10 sms från polare och flickvännen som alla försökte få tag i mig. Alla sade att det lät bortom häftigt och att det var det bästa någonsin. Jag var helt förstörd eftersom jag visste att jag inte skulle få höra materialet på tre dagar. När jag väl kom hem var det en härlig chock att få uppleva. Det var liksom, ”wow, vad hände här?”
Härliga kontraster Martin står för det mesta av låtskrivandet inom bandet men samtidigt uppstår det ibland kontraster som kolliderar med varandra. Var detta anledningen till att ”Fiction” blev en så pass varierande historia?
– Det är just kontrasterna som gör vår musik. Ibland blir det svårt att kombinera alla idéer. Martin har ett enklare upplägg när han skriver medan Niklas går mer mot det dissonanta och experimentella. Ibland blir det svårt att kombinera dessa två egenskaper men vi ville att kontrasterna skulle möta varandra. Niklas blev frustrerad så han fick skriva en egen låt. Det var även länge sedan han skrev lyriken så det stod han också för.
Det är med andra ord Niklas Sundin som ska ha allt erkännande för det dystopiska och black metalklingande stycket Inside The Particle Storm. Oavsett tvisten om huruvida Sundin eller Henriksson är huvudkompositör, lägg därtill de diskussionerna på diverse hårdrocksforum om titeln Icipher. Tittandes till lyriken i denna låt, står titeln för ”I See Fear”, frågar jag oblygt?
– Nja, man kan välja. Jag skriver i kod. Texten är egentligen rakt på sak så jag kände för att krångla till titeln något.
– Var det planerat att ta med en kvinnlig sångerska på låten The Mundane And The Magic eller föll det sig bara spontant?
– Jag kände direkt att detta var något för en tjej. När låten var färdig och vi hade just de här melodierna och refrängerna kollade vi runt med lite polare. Jag ville ha det här norska klingande i rösten så vi kollade med Nell (THEATRE OF TRAGEDY, förf. anm.). Vi skickade låten till henne och hon spelade in sin del i sitt sovrum. Det sköttes helt utan mänsklig kontakt.
I en scen där nästan varje band använder sig av kvinnlig eller ren sång kan man undra om DARK TRANQUILLITY inte följt strömmen. Samtidigt experimenterades det redan 1999 med ovan nämnda musikaliska attribut då ”Projector” släpptes.
– Det är inte längre nyskapande med ren sång och tjejer, förklarar frontmannen distinkt. Alla kör på det och det är bara tråkigt och känns som en gimmick. Vi har varit emot det hela tiden och inte sett någon mening med att göra det. Nu kändes det bara naturligt och låten vann på det.
Människan suger Ett återkommande tema i herr Stannes lyrik är mänsklig idioti och svaghet. När jag frågar honom om hans syn på livet och religion får jag följande redovisning:
– Jag har en evig dröm att det ska komma utomjordingar som övervakat oss sedan den första människan gick på jorden med total fakta och bara säga ”det är så här det är”. Vi har iakttagit jorden och antecknat allt. ”Kolla här och fatta läget”.
Efter att vi båda skrattat till denna något knarkade redogörelse fortsätter Mikael.
– Jag har en positiv livssyn men lämna mig bara ifred. Det blir onekligen mycket skriverier om mänsklig idioti och hur svaga människor är. Det sämsta som människan kokat ihop är ju religion så klart att jag skriver om det. Vad är det som driver människorna att tro på något som inte finns? Den dagen jag blir allsmäktig ska det förbjudas, haha.
Undertecknad jobbar deltid som säljare så han skriver på att människan suger.
– Herrejävlar, utbrister Stanne. Ja, då är du ju beroende av människor som är dumma i huvudet. Du får räkna kallt med att de är svaga och lättinfluerade.
Jag nickar instämmande och småler åt faktumet att det är inte bara jag själv som ogillar säljaryrket.
Frukostprogram och DVD Det snackades om att DARK TRANQUILLITY skulle medverka i frukostprogrammet Mycket Mer Än Müsli på MTV. Frontmannen förklarar:
– De ville att vi skulle framföra några låtar akustiskt eftersom de inte hade nog med resurser för ett helt band. Det kunde vi absolut inte göra. Vi funkar inte så helt enkelt.
– Vi frågade våra polare i UNIVERSAL POPLAB om de kunde tänkas ställa upp men de hade inte tid. Det var svårt att kombinera datumet och schemat med bandet. Jag älskar det bandet, de hade säkert kunna göra något bra. Får se hur det blir med den grejen. Förhoppningsvis går det igenom och att de kör någon synthversion av våra låtar.
– Det har ryktats om en ny DVD som är på gång. Vad har fansen att se fram emot?
– Jag vet faktiskt inte så mycket. Vi kommer släppa en ny version av vår senaste platta med en medföljande bonus DVD. Det hade vi planerat från början med vi fick aldrig ihop det. Vi har mycket material nu. Det kommer vara några klipp från Summer Breeze, Hultsfred och några intervjuer från andra festivaler. Vi kommer även lägga till någon låt som aldrig kom med på ursprungssläppet av ”Fiction”. Vi kanske tar med de japanska och australiensiska bonusspåren om vi får rättigheterna till dem. Allt är inte klart än med det kommer garanterat vara värt pengarna.
Mörkt lugn kl 12 Hur var det då att uppträda på Sweden Rock Festival kl 12 en strålande eftermiddag?
– Det var konstigt att spela så tidigt. Dagen innan var vi i Italien och man hade både adrenalinet och alkoholen i kroppen. Men publiken var fantastisk. En gång spelade vi klockan tre på natten under Hultsfredfestivalen och det var nästan värre. Svårt att hålla sig nykter så pass länge. Ozzfest går ju fetbort. Går ju inte att spela kl 9 på morgonen. Man måste ju hinna supa kvällen innan, haha.
Hur upplever man DARK TRANQUILLITYs musik bäst?
– Mörkt och otäckt, gärna stärkt av alkohol. Lagom stort ställe, helst intimt där vi kan komma publiken närmare och svettas tillsammans. Visst, festivaler är skoj de också men där står man tio meter ifrån åskådarna och får inte samma mänskliga kontakt.
Fast i ingenmansland Under sina 18 år har bandet råkat ut för det mesta i turnéväg. Stanne förklarar att det händer sjuka grejer så gott som varje dag men det är inte alltid man minns dem. Däremot delar han gärna med sig av en klassisk story som inträffade för cirka tio år sedan.
– Vi åkte ner till Italien för första gången någon gång 96/97 och skulle spela i Rom. Tillsammans i turnébussen satt SIX FEET UNDER. Det är en gammal hjälte och han är lite timid och försiktig. Kanske inte så man uppfattar honom vanligtvis. Det var gränsen mellan Schweiz och Tyskland och där stod en gränspolisen och hade kontroller. Vi vaknade mitt i natten med order att lämna bussen för de skulle kolla igenom allt. Det hade 100 hundar och kollade allt från strumpor till kallingar. Alla var oroliga eftersom det fanns rock n’ rolltobak i bussen. Plötsligt blir Chris den mest sociala killen och skittrevlig mot alla gränspoliser. Han försökte verkligen charma skiten ur alla. Samtidigt som han pratade om barn står gitarristen bakom honom och smular ner haschblommor i en påse och försöker gömma knarket i all möjligt. De sa åt oss att vi inte fick åka in eftersom vi hade fel på bromsarna. Så det var bara att vända och åka tillbaka i flera timmar. Vi fick inte komma in i Tyskland heller och där började de kontrollera bussen igen. Det hela slutade med att vi var fast i ingenmansland i 48 timmar och missade två spelningar. Så vi satt kvar i bussen och kollade på den fantastiska surffilmen Point Break. Vi spolade tillbaka den eftersom det var på den gamla goda tiden med VHS och såg den nog minst sex gånger. Vi knarkar inte by the way, haha.
Nog är detta en turnéanekdot värd namnet. Avslutningsvis får jag svar på frågan vilken nationalitet som är galnast när det kommer till metal.
– Det är inte svenskar dessvärre, svarar sångaren snabbt. Sydamerikaner har ju ingen självkontroll alls. De kan storma scenen helt utan förbehåll och springa omkring och visa kuken. När DIMMU BORGIR spelar där har de tanks ute på vägarna.
– Hur tror du det fungerar med tanke på att människorna är så pass religiösa?
– Det blir ju en kontrast men folk måste ju få släppa loss.
Detta stämmer nog bra in på DARK TRANQUILLITY som är kontrasternas band. Det visar de inte minst med nya släppet ”Fiction” och kvällens spelning.
AIDEN trampar på i de fotspår MY CHemical ROMANCE börjat göra mer tillgängliga för gemene man. Vi snackar alltså manliga heroin-chics med en ansenlig mängd Misfits-estetik och därtill ett ansenlig mängd självskärande tonårsångest.
Det är mycket möjligt att yours truly börjar bli grinig, tro mig dock då jag med handen på hjärtat säger att jag har ingenting mot ovanstående inriktning, men det här hade kunnat varit fantastiskt mycket bättre med mer attityd och aggresion. Visst, det händer att Holma nickar gillande till vissa låtar (Teenage queen har ett trevligt driv, och visst hade Hurt me kunnat platsat på valfri AFI-platta), men det känns lite som att AIDEN är ett av dessa producerade band som å ena sidan gör allt för att se poppigt självmordsbenägen ut, men sedan skrattar hela vägen till banken då världens emokids handlar CDn för att låsa in sig och läsa texterna. Mindre kajal och fetare riff så stiger betygen, melodierna finns där för det mesta.
