ARTIST: Child
TITEL: Meditations In Filth
RELEASE: 16/2 2023
BOLAG: EAT Heavy Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Alla som skriver om musik, eller ens lyssnar på musik, vet hur fantastiskt det är när en skiva som man haft förväntningar på lyckas med att leva upp till dem. CHILDs “Meditations In Filth” är en skiva som har hypats i ganska många delar av scenen, inte minst med tanke på att Erik och Tomasz – duon bakom EAT Heavy Records och Metalpodden – är ganska duktiga på att bedriva marknadsföring, och för att de har visat att de har viss fingertoppskänsla när det kommer till vilka band de väljer att samarbeta med. Men det är en sak att bli hypad och en annan sak att lyckas leva upp till hypen.

På pappret är “Meditations In Filth” visserligen en debutskiva, men CHILD befolkas inte precis av duvungar inom scenen. De allra flesta torde känna till Alex Stjernfeldt från GRAND CADAVER på gitarr, och med tanke på hur helvetiskt bra de låtar som har släppts innan fullängdaren – däribland smått geniala Manic Vortex – så har i alla fall jag byggt upp nästan orimliga förväntningar på skivan.

Som ni förstår av betyget så infrias i det närmaste samtliga. Min främsta anmärkning gäller de fem, ska vi kalla dem intermezzona, Splendor Solis, Prima Materia, Nigredo, The Stone Which Burns och Vitriol som inte fyller någon som helst funktion på skivan. Då hade bandet hellre fått skriva en till låt. Det finns också några, visserligen korta, transportsträckor som drar ner helhetsintrycket.

Men resten av skivan är en mästerlig uppvisning i gitarrdriven dödsig grindcore. Är du svag för HM2-soundet så kommer du äta den här skivan med sked. Maken till ljuvlig produktion som så väl lyfter fram de fina insatserna från samtliga medverkande musiker. Jag vill verkligen poängtera att CHILD är ett band som lirar som just detta – en samstämmig enhet som drar åt samma håll. Stjernfelt och Stålberg driver visserligen musiken framåt med sitt vildsinta gitarrspel, och när de backas upp av basisten Staffan Persson och trummisen Albin Emanuel Sköld blir det en våldsam utväxling som stundtals gränsar till genialitet. Sångaren Joakim Lindström har en pipa som skapt för att sjunga den här typen av musik. Den är ljuvt brötig men också tydlig. Jag får samma känsla av Lindströms insats som jag får när jag lyssnar på BAESTs Simon Olsen, och det är något som ni ska ta som ett mycket gott betyg.

“Meditations In Filth” är en djupt beroendeframkallande skiva som har snurrat försvarlig tid även efter att jag skrev färdigt den här texten. Med ett gediget hantverk i låtskriveri där snart sagt varenda låt känns som en present är det högst troligt att skivan kommer vara med i racet om årsbästalisteplaceringar. Plattan upplever jag som både otroligt hemtam – här finns flera stilgrepp som jag helt enkelt förväntar mig från en dödsig grindcoreplatta – men ändå upplever jag den som fantastiskt fräsch och relevant. Mest imponerar den rena stringensen – “Meditations In Filth” är en skiva som håller en hög och jämn kvalitet och präglas av en satans entusiasm och glöd.

“Meditations In Filth” förtjänar många lyssnare – kolla in den.