På fredag släpps det femte studioalbumet från RAUBTIER – ”Bärsärkagång”. Martin Bensch tog ett snack med bandets odisputabla ledargestalt – Pär Hulkoff.
Egentligen är det bara förväntat att Pär Hulkoff på frågan hur läget är svarar att det är synd att klaga, för det är ändå ingen som bryr sig. RAUBTIERs frontman har inte gjort sig ett namn för att vara den som viker ner sig i första laget. I gengäld är han dock inte sämre än att han kan trösta mig med att det är flera som är sjuka då jag berättar om senaste i den närmaste episka sjukdomsperioden i familjen med kräksjuka.
– Människor verkar vara utslagna till höger och vänster tycker jag.
Men du står pall som vanligt eller?
-Jajemän. Jag gillar inte det där att vara sjuk. Jag ser till att inte bli det, vet du!
Nya skivan som släpps i dagarna – ”Bärsärkagång” – är RAUBTIERs femte album och som vanligt flankeras Hulkoff av Jonas Kjellgren (ex-SCAR SYMMENTRY) på bas och Buffeln på trummor. För en lyssnare som undertecknad som kom att uppskatta bandet först som liveakt innan poletten trillade ner även vad gäller studioplattorna markerar nya skivan ett fint bevis på att RAUBTIER nu även fått till det vad gäller ljudbilden på skiva. När jag undrar hur responsen varit hittills verkar det dock vara ganska mycket negativt. Att frontmannen, som inte är mycket för fjäsk, blir rörd när jag säger att skivan är fantastisk, förvånar mig faktiskt.
Hur pass nöjd är du själv med skivan?
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med den. Den innehåller en del element som är ganska ovanliga egentligen i den hårdare metallen överhuvudtaget. Jag har lagt mycket själ och hjärta i komponerandet av den här skivan. Jag tycker personligen att det hörs att materialet är genomarbetat.
Hur tycker du att själva skrivprocessen var den här gången, om du jämför med de andra skivorna?
– En gång såg jag en intervju med Magnus Uggla av alla människor där han berättade att låtskrivande var det värsta han visste för det var så jävla jobbigt. Jag var ung då och minns att jag tänkte att det är väl inget jobbigt med det. Det är ju bara kul! Men tiden går ju, och när du inser att allting hänger på de här låtarna och pressen ökar. Perspektiven förändras, och inte så lite utan till och med ganska mycket. Man vill ju verkligen prestera det bästa man kan. Det följer med lite ångest i bagaget så att säga som påverkar arbetet och man blir väldigt, väldigt självkritisk om du förstår. Mitt gebit och det som jag verkligen lägger ner själ och hjärta i är ju låtsnickeriet – lyrik och musik i kombination. Jag vill naturligtvis flytta barriären hela tiden, och göra låtar som är mer intressanta och nå ut till fler människor utan att för den sakens skull bli löjlig och larvig och kommersiell även om det finns många som tycker att det är precis det vi är. Det får stå för dem. Jag skulle aldrig släppa en platta som jag inte tycker är bra nog. Det är mycket prestige för mig själv som ligger bakom naturligtvis.
Hur gick tankarna kring hur skivan skulle låta?
– Alltså, överhuvudtaget är den här skivan, om man går ner till botten av kompositionerna, mer riffburen på det stora hela. Riffen har fått mycket större plats. Lite mindre schlager, lite mer riffande. Och när riffen blir riktigt täta och mer intensiva så blir det lite kaka på kaka om du försöker mata på med fräna syntar och symfoniska inslag och vad i helvete det kan vara. Jag kom ganska nyss hem från replokalen och vi jobbar på setlistan och de låtar från det nya materialet som vi prövar, de funkar väldigt väldigt bra i liveformat.
Vilka är det ni har provat?
– Ja, det är hemligt och kommer så förbli tills vi står på scen.
Det symfoniska inslaget.
RAUBTIER har ju alltid haft ett väldigt episkt anslag. Å ena sidan det brutala thrash-tugget och sen ovanpå detta, det episka nästan symfoniska anslaget. Det blir ju en väldigt intressant kontrast.
– Jo, det är just det, den här kontrasten som intresserar mig så mycket. Jag kan ju inte sticka under stol med att jag är en stor konsument av klassisk musik, ju mer pompöst desto bättre liksom – och därför gillar jag Wagner så mycket. Maffiga horn – det är svårslaget. De kan vara de vackraste ljuden jag känner till. Just de här elementen, jag tycker de gör sig bra i metallformat. Det är inte så många som gör just den här blandningen som vi håller på med. Förstår faktiskt inte varför, för jag tycker att den är fruktansvärt bra. Men det är som du säger, det är kontrasterna som gör det intressant i mina öron i alla fall.
Tror du att vi någonsin kommer att få se och höra RAUBTIER med en symfoniorkester?
– Du skulle bara veta hur många gånger jag lekt med tanken, men det är ju ett stort projekt att förverkliga som kräver extrema monetära insatser. Men det är inte många dagar i veckan som jag inte funderar på vad man skulle kunna göra med en symfoniorkester. Jag har gott om idéer – mindre med pengar säger Pär och lägger av ett skratt.
Ska vi ta en stor fråga här som avslutning? Jag tänker på låten Levande Död där du sjunger att du hellre dör levande än lever som en levande död. Men vad är levande för dig?
– Livet för mig, det som jag tycker är det primära och det som jag fäster allra störst vikt vid – det är friheten. Friheten att kunna fatta sina egna beslut utan att påverkas av agendor från höger och vänster. Jag vill agera utefter mitt eget välbefinnande och värdesätter frihet framför säkerhet.
Utan att ha varit så långt norrut som Hulkoff befinner sig så tror jag i alla fall kunna säga att detta innebär något helt annat än vad det gör här nere i Skåne.
– Jo, sannolikt. Jag är ju inte någon särdeles urbaniserad människa utan jag lever ju ute i marginalen 15 meter från jaktmarken. Här känner jag mig levande. Skulle jag inte ha det som jag har här så – ja då är jag hellre död än levande. Eller hellre död än levande död i alla fall.
