ARTIST: Gorguts & Trap Them
LOKAL: Copenhell
DATUM: 12 Juni, 2014
COPENHELL 2014 – DAG 2: En dag i motvallsmusikens tecken
Jag inleder min festivaltorsdag med att i sällskap av min gode vän Jacob kolla in danska MERCENERY – ett band fullständigt okänt för mig. Festivalens publik verkar dock gilla bandets musik och publiken framför Hadesscenen trivs i solen. Jag visste redan från början att dag två på festivalen skulle bjuda på två minst sagt brutala band: GORGUTS och TRAP THEM.
GORGUTS
Förra året släppte GORGUTS ”Colored Sands”, en skiva som nog får sägas tillhöra de mer svårlyssnade det året. Bandets motvallsmusik är krävande för öronen, men har man väl tagit sig tid att faktiskt lyssna på just den skivan – ja, då kan jag garantera att man gladde sig åt att festivalen bokade bandet. Jag var själv rysligt glad kan jag säga. Luc Lemay är den enda bestående medlemmen i bandet som har en storhetstid bakom sig, men förhoppningsvis en framför sig också.
Att bandet spelar på den minsta av festivalens scener, Pandemonium, är bara sympatiskt. Detta är ett band som inte kommer dra extremt stora skaror, men för oss som var där möjliggjorde att det inte var svårt att komma riktigt nära bandet. Luc Lemay är, märkligt nog, en riktig mysfarbror som minst sagt verkar vara hur glad som helst över att spela. Det blir extra kul då det verkligen inte är några lätta grejer han utför på gitarren. Andre gitarristen Kevin Hufnagel antar en mer traditionell utgångspunkt – hans minspel speglar den minst sagt dissonanta musiken. Trummisen Patrice Hamelin som fick axla John Longstreths roll i bandet är en mask av fullständig koncentration. Och jag förstår honom – det trumspel som han presterar är i den högre skolan. Det är bara sporadiskt som det går att hitta något så när linjärt lir i bandets låtar – men så tror jag ingen har förväntat sig några lättsamma trudelutter från bandet. Bäst är bandet i slutet av konserten – med låtar som Orphans Of Sickness, Nostalgia Inverted och avslutande Obscura pulvriserar GORGUTS det sista av det lilla motstånd som fanns kvar efter inledande kvartetten låtar.
Att folk verkar trivas ser man inte minst på de mer än hängivna som rabiat sjunger med i låtarna – och det är väl ett bevis på att bandet gör rätt mycket rätt. Jag går ifrån konserten med en mindre intakt hjärna än jag gick dit med – med andra ord precis vad jag förväntade mig.
TRAP THEM
Jag blev oerhört glad över att festivalen bokande TRAP THEM, ett totalt kompromisslöst band som skoningslöst har spelat grindcore/hardcore under ganska lång tid. Att bandet dessutom för en kort tid sedan rekryterade trummisen Brad Fickeisen som tidigare spelade i THE RED CHORD gjorde mig bara än mer förväntansfull inför konserten. Och till stora delar infriades mina förväntningar. Att bandet bara har en växel demonstreras tydligt av duktigt gaddade sångaren Ryan John McKenney. Det är inte utan att jag tänker på Barney Greenway i NAPALM DEATHs scenspråk, fast uppskruvat några snäpp till. Fullständigt illvrålande hetsar sångaren mot publiken, medan Fickeisen nästan spelar sönder sitt trumset. Det är total utlevelse från gitarristen Brian Vincent Izzi och basisten Galen Baudhuin också. Dock, och detta är ett stort dock, hade jag önskat mig att bandet lirade fler av sina åt grindcorehållet liggande låtar. Jag har inget emot hardcore – men grindcore är helt enkelt roligare i mina öron. Nu landar bandet ganska tryggt i visserligen stenhård hardcore som gör att jag faktiskt längtar efter att se Fickeisen plocka fram blastbeatsen. Spelningen blir inte dålig på långa vägar, men lämnar mig ändå med en känsla av att inte ha blivit fullständigt tillfredsställd.
Trots allt är jag nöjd med att festivalen bokar två sådana ganska extrema akter som GORGUTS och TRAP THEM. Det visar inte minst på bredden inom scenen och på festivalen. Bägge banden skulle kännas fullständigt främmande på Sweden Rock Festival exempelvis.
