ARTIST: August Burns Red
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012
I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen.
Jag har ofta hävdat att det enda bandet inom metalcore som man behöver bry sig om är AUGUST BURNS RED. Efter dagens konsert ser jag ingen direkt anledning att ändra på det påståendet.
Publiken är inte den största under festivalen – men de som är där är fullt beredda på att röja loss. När bandet drar igång knockas jag nästan av ljudet. Basen dundrar in i bröstkorgen med kraft även där jag står i början av konserten vid ljudtornet ca 100 meter från scenen. Och det är lika gött för oss som gillar low end som det är förödande för gitarrerna som jag tycker inte riktigt når fram hur mycket än JB Brubaker och Brent Rambler gnuggar strängar som om livet berodde på det. Trist.
Det är däremot inte alls tråkigt att kolla in bandet som verkar grymt taggade och öser på nåt fruktansvärt, framför allt sångaren Jake Luhrs som på sant hetsmanér studsar omkring och och skriker halsen av sig.
Där andra metalcoreakter lätt blir väldigt tråkiga behöver man inte oroa sig för detta när det gäller Pennsylvania-gänget. Låtskrivandet ligger på en helt annan nivå, och det händer helt enkelt oerhört mycket i varje låt bandet spelar. Bäst är det i låtar som Cutting The Ties och White Washed som har oerhört snygga slingor och en massiv två-takt. Backburner från början av karriären har en skön meckighet som jag verkligen uppskattar och Leveller är precis vad den heter – en daisy cutter till låt som verkligen går hem.
Här dör sen konserten av en enda anledning: trumsolo. Det spelar ingen som helst roll om det som här är Matt Greiner som går loss, eller om det är någon annan trummis – en trummis ska aldrig tillåtas ta så mycket plats själv. Och det kommer från en trummis, så tro inte att jag dömer ut mitt eget skrå. Bandet lyckas aldrig kravla sig upp från denna pugilistiskt skapade avgrund hur mycket löd man än spelar de avslutande låtarna med. Och det är synd att se ett band av denna kalibern sänka sig självt – för konserten var denna invändning till trots – riktigt bra.
Behövs det frågar ni er kanske? Ja, i alla fall lite tycker jag. Jag har sett MESHUGGAH flera gånger och det man får är i princip alltid samma sak – väl exekverad musik av en dignitet som bräcker rätt mycket. Men nu börjar jag komma till den gränsen då jag gärna vill ha nåt mer ut av konserterna.
