ARTIST: Poverty’s No Crime
TITEL: Save My Soul
RELEASE: 2007
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Wassenius

POVERTY’S NO CRIME är för mig en helt ny bekantskap, detta trots att bandet existerat sedan 1991.
”Save my soul” är bandets sjätte album sedan starten, huruvida det är ett av deras bättre kan jag inte uttala mig om då detta som sagt är min första bekantskap med bandet. Låt mig redan nu säga att detta är ett högst ovanligt ”progmetal”-släpp i mina öron. När det gäller denna ”genre”, om jag får använda det uttrycket, är jag nämligen på gränsen till extremt kräsen. Oftare än sällan blir denna typ av musik så avancerad och teknisk att den riktas mot någon sorts ”inbördes-beundran-klubb”. Fantastiskt duktiga musiker som gör extremt meckig och svår musik, med betoning på svår, vilket leder till låtar som inte fungerar som lyssningsobjekt. Det blir istället någon sorts potpurri av avancerade grejer man kan hittar på under fem eller snarare femton minuter.
PNC faller dock inte i denna fälla. Här är det tekniskt så det förslår (bandet ligger mycket riktigt också på InsideOut som blivit något av ett bolag för denna genre), men det blir aldrig för mycket.
Ett solo svävar aldrig ut för långt utan utmynnar i ett nytt riff, en annan melodislinga, en vers innan man hunnit ledsna. Det blir aldrig långtråkigt helt enkelt. Hela tiden bjuds det på överraskningar som håller mig som lyssnare i ett stadigt grepp. Ett bra exempel på detta är avslutande Break The Spell som trots sina 9½ minuter, alltid är intressant.
Om man bortser från sexminuters instrumentalen Spellbound, som sänker tempot en aning, så håller plattan en väldigt hög och jämn kvalitet.
Lyssnaren bjuds på en varierad kompott bestående av allt från lugna, vackra, gripande melodier som The Key To Creativity – till monsterriffande, brutalare saker som The Torture.

Influenser av gamla storheter i den tekniska skolan som RUSH och PINK FLOYD finns här, men även DEEP PURPLE och BLACK SABBATH smyger fram stundtals. David Gilmour hörs både här och där i Marco Ahrens mycket smakfulla gitarrspel.
Då jag spelade plattan för en vän tyckte han att tydliga MARILLION-influenser fanns där också, men då mina kunskaper i detta band är synnerligen begränsade låter jag detta uttalande stå för honom.

Sångaren Volker Walsemann har en mycket bra röst som påminner aningen om en tyskifierad Timo Kotipelto (STRATOVARIUS). Hans stämma kompletterar musiken på ett mycket bra sätt och höjer helhetsbetyget ytterliggare.

Som alltid är det svårt att ta ut några speciella favoritlåtar, hela skivan håller väldigt hög klass. Ska jag utnämna någon eller några får det i dagsläget bli titelspåret Save My Soul samt underbart sköna och mångfacetterade From A Distance. Måste också nämna avslutande niominuters Break The Spell igen, en maffig och värdig avslutning.

ARTIST: Pain Of Salvation
TITEL: Scarsick
RELEASE: 2007
BOLAG: Insideout Music

BETYG: 4/10
SKRIBENT: KissJocke

PAIN OF SALVATION är för den oinvigde ett band från Sverige som enligt egen utsago spelar ”riktig” progressiv musik ur aspekten kvalitet, en bra mix av känsla och teknik i musiken. De tar upp viktiga ämnen i sina texter såsom sociala frågor, miljöfrågor och den psykologiska aspekten i människors natur och deras relationer.

De har innan detta album släppt tre fullängdare: ”Entropia”, ”One Hour by the Concrete Lake” och ”The Perfect Element I”.
Bandet härstammar från REALITY som bildades 1984 av den då blott 11-årlige Daniel Gildenlow. 1991 ändrades namnet till nuvarande PAIN OF SALVATION.

Då jag gillar band som spelar ”proggmetal” (om än inte alla sådana band) var det med stor spänning jag slog på denna skiva, väl medveten om att man inte lyssnar in sig på en sån här skiva i brådrasket. Å andra sidan brukar skivor som är svåra att lyssna in sig på hålla i längden.
Efter ett antal genomlyssningar kan jag konstatera att detta inte riktigt än min typ av musik, PAIN OF SALVATION spelar någon typ av wacko-metal som är en blandning av FAITH NO MORE, SYSTEM OF A DOWN, RED HOT CHILI PEPPERS, CLAWFINGER, PANTERA och någon slags funk-metal-ABBA.

Det blandas friskt mellan stilar precis som ovan nämnda band och det finns på skivan i alla fall några bra låtar såsom öppnande Scarsick och Spitfall samt den avslutande Enter Rain. I dessa låtar håller de sig till en bra mix av aggressiv progmetal och lugna partier.
En liten avstickare är annars den roliga och sköna funk/disco/metal låten Disco Queen. Dock så tycker jag att de faller i samma fälla som så många andra progressiva band, de tappar fokus på låtarna och fastnar ofta i långa stillsamma, flummiga pretentiösa partier som gör att låtarna dör av helt. Synd då det finns många bra partier på skivan.

Potentialen finns där, se bara till att vara lite mindre pretentiösa och
flummiga nästa gång och fokusera på låtarna istället så kommer det i alla fall att tilltala mig mycket mer.