ARTIST: Obituary & Kvelertak
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 5 juli, 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

OBITUARY

Första konserten för dagen – och det kunde ju börjat sämre än med klassiska OBITUARY om jag säger så. Ljudet är det första jag tänker på. Det är rejält bra – och föredömligt högt! I min naivitet så trodde jag att det skulle gå att köra utan öronproppar, men de åker snabbt in. Jag har ett till och från förhållande till bandet med den kanske snyggaste loggan inom metal. ”Cause Of Death”, ”World Demise” och såklart mästerverket ”The End Complete” är skivor som jag har mer än ett gott öga till och förväntningarna på spelningen var högt ställda.

De infrias endast delvis, för det märks att det är den första konserten på dagen. John Tardy kommer faktiskt in på scen med en gäspning! Jetlag kanske, men karln verkar ha svårt att tända till under konserten. Sången har jag dock inget att anmärka på, och energin hos i alla fall kompet bestående av basisten Terry Butler och framför allt trummisen Donald Tardy, är synnerligen smittande. Bäst är låtar som Dying, Slow Death, Evil Ways The End Complete och publikfavoriten Slowly We Rot och i ögonblickets hetta, och trots att bandet ibland tar lite väl lång tid på sig mellan låtarna är det svårt att inte imponeras av bandet. En helt okej inledning på festivalen från ett band som emellanåt triggade igång ordentligt.

KVELERTAK

Festivalens fondvägg av dofter slår emot mig när KVELERTAK går på – svett, sollotion, matos och utspilld öl tycker jag är en fullt lämplig inramning till evighetsturnerande KVELERTAK som har nog spelat på de flesta festivalerna i Skandinavien vid det här laget. Första, och hittills enda plattan kom 2010 och nog skulle det vara kul med lite nytt material snart tycker jag. Tills dess får vi hålla till godo med material från ”Kvelertak”. Och det räcker rätt långt.

Det furiöst arbetande bandet smäcker på redan från första ton, och snart är hela sextetten fullständigt dyngsura av svett. Sångaren Erlend Hjelviks tröja ryker redan i andra låten. Åren av turnerande har satt sin prägel på bandet, vars leverans utmärks av en grym tajthet. Trots detta har det smugit sig in en viss mättnad när det kommer till att se bandet live – låtarna i all sin förträfflighet har mist den där omedelbara fräschören som musiken hade när plattan precis hade släppts. Och konstigt vore det väl annars.

Bitvis existerar dock den genialitet och spelglädje som är utmärkande för bandet – Sultans Of Satan med sitt så fruktansvärt svängiga mittparti är en klockren låt vid sidan av Ulvetid, Blodtørst och Fossegrim. Energinivån är hög genomgående och stagehanden får slita hårt när mikrofonstativ ryker i golvet mest hela tiden. Hjelvik är epicentret, och han härjar runt likt en vilde från Hardangervidda. Inget går säkert för honom – högtalarstackar klättras på och ett ihärdigt hetsande av publiken får sin kulmen när han slänger sig ut och crowdsurfar i konsertens sista låt. Och sen försvinner totalt!

KVELERTAK övertygar som festivalband med en grym spelglädje och oerhört bra publikkontakt. För att det ska kunna lyfta än mer krävs det dock lite nya låtar av, förhoppningsvis, samma kvalitet som på debuten. Annars finns det en risk att publiken snart kommer tröttna på gänget, och det vore faktiskt synd med tanke på att bandet trots dessa invändningar är riktigt underhållande att se.