Etikettarkiv: Liseberg

Live: Amon Amarth på Liseberg

ARTIST: Amon Amarth
LOKAL: Liseberg (Stora Scenen)
DATUM: 31 augusti 2024

Fullsatt, påkostad pyroteknik, en scendekor värdig Jotunheim, samt ett rutinerat och alldeles lagom insmickrande band. Goda förutsättningar för en folkfest, vilket känns som ett rimligt ordval för att beskriva den lördagskväll på Liseberg tillsammans med AMON AMARTH där bandet avrundar sin ”Heidrun Over Europe”-turné.

Amon Amarth styr upp folkfest från stora scenen på Liseberg.

När jag står där på ett vad som får sägas vara fullsatt konsertområde på Liseberg, och ser stockholmarnas påkostade sceneri, tänker jag på hur jag för dryga tio år sedan intervjuade bandets dåvarande trummis Fredrik Andersson inför en spelning på Trädgårn. ”Vi råkar bara ha ett stort och genuint intresse för vikingatiden, det är ingen gimmick som vi kör bara för att. Det är ju inte som att vi har några props, eller så”, konstaterade skinnpiskaren då.

Jag undrar lite stillsamt vad Andersson hade sagt kring props-frågan idag om han suttit kvar på trumpallen, givet de tio meter höga figurerna av vikingagudar, långskepp och drakar som turas om att trona upp sig över scenen? Det spelar väl i och för sig egentligen mindre roll, AMON AMARTH är duktiga underhållare oavsett vad man tycker om tematiken. Den tanke som primärt slår mig när jag ser mig omkring i det mångfacetterade och allmänt festglada folkhav i blandade åldrar och klädstilar som tar plats framför stora scenen på Liseberg är denna – dödsmetallen har blivit folklig…

Påtaglig trängsel hela vägen bak – AMON AMARTH är utan tvekan populära!

Inget fel i det, jag är ingen elitist, och redan från inledande Raven’s Flight tar Johan Hegg & Co tag i taktpinnen och leder med van hand in publiken på en trivselresa genom dubbelkaggar, harmoniserande gitarrslingor och svulstiga riff. Guardians Of Asgard och In Pursuit Of Vikings följer, och jobbar upp en påtagligt god stämning.

Några låtar senare, under Death In Fire, brassas det på rejält med pyro, och det värmer skönt i den avsvalnande sensommarkvällen även för de som står en liten bit ifrån scenen. Jag ler åt den tjej i (gissar jag) sjuårsåldern som sitter på sin pappas axlar ett par meter fram, iförd rejäla hörselkåpor, och taktfast pumpar med näven tillsammans med resten av publiken.

Bandets pyrotekniker blev eld och lågor när han hörde att ”Death By Fire” skulle vara med i setlistan…

Tattered Banners And Bloody Flags följer, och här peakar kvällen för min personliga del, det rent musikaliska trycket är här som mest påtagligt. För publiken i övrigt är Put Your Back Into The Oar kanske mer av en favorit, givet den ganska månghövdade skara direkt framför scenen som sätter sig ner på marken och ror i takt med musiken. Sedan skadas säkert inte trivseln av hur Hegg efter låten konstaterar att ”det skall vara västkustbor till att veta hur man bäst hanterar en åra…”

Hegg och bandet verkar trivas själva de också, inte enbart baserat på de många gånger frontmannen berömmer Göteborgs-publiken, utan även på de många breda leenden han och de övriga bränner av i växelverkan med pyrotekniken.

Efter några låtar ackompanjerade av lite svärdskamp på scenen och ännu mer av maffig pyroteknik, får sedan Shield Wall och Raise Your Horns avsluta det ordinarie setet. Feststämningen är fortsatt påtaglig god bland publiken, särskilt under den sistnämnda. Innan avslutningslåten rasslar igång tömmer Hegg också det stora vikingahorn som sitter fastspänt i bältet på dryck, spiller lite, och beklagar sig över sitt ”alkoholmissbruk”, en humor som går hem i publikhavet. Som sagt… folkligt.

Under extranumren Crack The Sky och givna favoriten Twilight Of The Thunder God manglas det på rätt friskt, och oavsett om man är investerad i vikingaprylen eller ej, så går det inte att ta ifrån AMON AMARTH att de är såväl skickliga musiker som underhållare.

Läckert gnistregn under avslutningen!

Kvällen blir kanske aldrig särskilt farlig eller utmanande, och erbjuder heller inga pretentioner kring kultursvår verkshöjd. Men det var å andra sidan knappast det folk var där för, och det går inte att säga annat än att konserten är lyckad. Om inte annat så var kvällen väldigt… trevlig. Och ibland duger det nu faktiskt ganska fint.

Setlista:

Raven’s Flight
Guardians of Asgaard
The Pursuit of Vikings
Deceiver of the Gods
As Loke Falls
Death in Fire
Tattered Banners and Bloody Flags
Heidrun
War of the Gods
Put Your Back Into the Oar
The Way of Vikings
Under the Northern Star
First Kill
Shield Wall
Raise Your Horns

Crack the Sky
Twilight of the Thunder God

Live: The Hellacopters på Liseberg

ARTIST: The Hellacopters
LOKAL: Liseberg, Stora Scenen
DATUM: Lördag 28 maj, 2022

THE HELLACOPTERS lirar inte rock, THE HELLACOPTERS är rock. Sen finns det en hel del i övrigt som kan och bör sägas om denna ljumma försommar-afton på Liseberg, men detta är och förblir det viktigaste.

Jag gillar egentligen inte Lisebergs stora scen nämnvärt som hemvist för konserter, åtminstone inte om och när den akt som skall beskådas är en jag verkligen gillar. Anledningen till denna är att det påminner om när amerikaner går på sport. Det som händer på arenan är förvisso trevligt, men det är inte nödvändigtvis något man brinner för – det är mer en fond för att umgås i goda vänners lag, och äta/dricka något (nåja) gott.

Samma fenomen brukar inträda när Liseberg står värd för musikframträdanden, det kan absolut vara en hyggligt månghövdad publik, men den är inte nödvändigtvis lika genomsnittligt engagerad som publiken på en klubbspelning. För då har man gått dit specifikt för artisten, här på Liseberg är det för många mer av ett trivsamt jippo, det händer något (inte lika viktigt vad).

Inte ens kultförklarade rock ’n’ roll-giganterna THE HELLACOPTERS undslipper detta fenomen. Publiken är mångtalig, och visst finns det en hygglig andel patch-försedda jeansvästar och stilenligt retro-doftande polisonger i publiken, men likafullt märks det att långt ifrån alla har en genuin relation till bandet på scen.

Men nog om det, för herrarna på scen levererar likafullt. Precis som förväntat, får man väl ändå säga, då Nicke, Dregen och de andra är fullblodsproffs ut i varje fingernagel. Man inleder med Reap A Hurricane från färska, nya plattan ”Eyes of Oblivion”, och det är skönt att märka hur sömlöst och fint det nya materialet passar in i katalogen. Annars är det ändå klassiker som Carry Me Home och Like No Other Man som får bäst gensvar av de tidiga låtvalen i setet.

Kvällens enda engagemangs-mässiga dipp kommer under svepet Born Broke, Eyes of Oblivion och Ghoul Street. Detta trots en flitigt kämpande Dregen, som efter bästa förmåga hoppar runt på scen med sin skadade fot i sådan där stöd-stövel man har istället för gips. Det ser omåttligt charmigt ut, på ett nästan hjärtevärmande gulligt sätt, hur han kämpar med rock ’n’ roll-poserna och röjandet, trots sin snudd på enbenta disposition.

Sen blir det åka av igen, även om resan mot ett sprudlande mål inleds med kvällens mest långsamt sensuella nummer i form av So Sorry I Could Die. Med vibbar både av 60-talets Motown och 70-talsakter som GRAND FUNK RAILROAD (lyssna på Heartbreaker) är detta nya alster en enorm hitlåt, som greppar åtminstone mitt hjärta med fast hand och orsakar påtaglig känslosamhet. Starkt!

Därpå höjs intensiteten, både i form av låtvalen och genom Nickes och Dregens agerande på scen. Även om Nicke som vanligt inte är en ymnig talare mellan låtarna, jobbar han här tämligen hårt med yvig gitarrföring och plågade poser medan han och hans mannar bjuder på klassiskt rockgodis som Toys And Flavors, Everything’s On TV, The Devil Stole The Beat From The Lord, No Song Unheard och personliga stänkar-favoriten Soulseller. (Den sistnämnda svänger för övrigt precis som väntat utav bara h**vete…)

Som parentes är en kul detalj under denna sektion av gigget att ’koptrarna smyger in en take på Roky Erickson-klassikern Night Of The Vampire i sitt framförande av Tab, ett av publikreaktionerna att döma uppskattat tilltag.

By The Grace of God avslutar det ordinarie setet, samtidigt som ett par rosaröda strålar kvällssol bryter igenom de sista kvardröjande resterna av eftermiddagens regnmoln och bäddar in Liseberg i trolskt förskymningsljus. Efter en klädsamt kort frånvaro återtar THE HELLACOPTERS scenen och stänger butiken med frenesi och eftertryck i form av superfina pärlbandet Hopeless Case of A Kid In Denial, I’m In The Band (som faktiskt lyckas generera en klart hörbar allsång under vissa partier) och (Gotta Get Some Action) Now.

Det solida framförandet till trots så går det inte att komma ifrån att inramningen denna afton inte är ideal. Trots en fin sommarkväll och en ganska stor publik rent numerärt, så infinner sig aldrig riktigt den där genuina gig-glöden, just givet att för stor andel av publiken bara är där, mer än att vara där specifikt för ’koptrarna. Men med det sagt, så skall det heller inte råda någon tvekan om att aftonen var kalasfin för de av oss som faktiskt var där specifikt för THE HELLACOPTERS.

Nicke, Dregen & Co lirar inte bara rock ’n’ roll. De är rock ’n’ roll. Attityden på scen har helt rätt balans av cool och charmig, framförandet är rent tekniskt oklanderligt, och låtmaterialet är snudd på oslagbart inom sin genre. Gott så, och tack för showen!

Live: Dropkick Murphys på Liseberg

ARTIST: Dropkick Murphys
LOKAL: Liseberg, Göteborg
DATUM: 22 juni, 2016

Bostons stoltheter DROPKICK MURPHYS fick kämpa mot en del försvårande omständigheter, men bjöd ändå publiken på Liseberg på en överlag trivsam tillställning under tisdagskvällen. Bland minnesintrycken återfinns fyndiga betraktelser kring ungdomsbrottslighet, en imponerande sceninvasion samt ett oväntat sexigt dragspel…

Dropkick Murphys - Liseberg - 160622

Jag har förstått att det anses ofint att göra ”alkoholreklam” (vilket i sig är lustigt i ett land som Sverige, där grav helgfylla för många snarare verkar vara en merit än en pinsamhet) men låt mig ändå vara tydlig: DROPKICK MURPHYS fusion av skränig punkrock och irländsk folkmusik är som allra bäst lämpad för varma, solgassande dagar med riklig ölkonsumtion som ett givet attribut. Därför är ett annat klassiskt svenskt diskussionsämne, vädret, en försvårande omständighet denna juniafton i Göteborg. Regntunga skyar hotar hela tiden med regn (även om hotet inte verkställs under själva spelningen, utan bara före och efter) och både sol och värme är tämligen frånvarande.

Massachusetts-sönerna verkar dock inte bry sig nämnvärt, utan inleder förhållandevis starkt. The Boys Are Back är kanske inte bandets vassaste låt, men ett ganska passande öppningsnummer, och sedan följer ett antal starka kort tämligen tätt i setlistan: Prisoner’s Song, Johnny I Hardly knew Ya’, The Gang’s All Here och Sunshine Highway betas samtliga av inom första halvtimmen. Under den sistnämnda spricker faktiskt den annars mestadels mörkgrå himlen upp för ett ögonblick, och bjuder på några vältajmade solstrålar.

Mellandelen av spelningen tappar något i driv, trots några riviga nummer som till exempel toksnabba Citizen CIA. Ett undantag bör dock noteras, och det är splitternya Sandlot. Trots att plattan där låten kommer att återfinnas inte släpps förrän kring årsskiftet och folk därmed knappast lär ha kunnat plugga in numret, får Sandlot en av kvällens mest distinkta allsångsgensvar från publiken. Snacka om att ha funnit hit-receptet!

Låten, som enligt charmige basisten/sångaren Ken Casey handlar om ”att vara liten och ha små problem, innan man växer upp och får stora problem”, innehåller för övrigt den mest underbara textraden jag har hört på länge. Fritt ur minnet, men någotsånär träffsäkert:

We knew nothing of girls or of bars / We only stole candy and the occasional cars

Pur poetiskt briljans! Apropå bandmedlemmarnas individuella insatser, förresten, bör sångaren Al Barrs publikkontakt berömmas. Han lämnar sällan den absoluta scenkanten, där han konstant fist-bumpar publiken. Trots detta hamnar han (åtminstone för mig) aningen i skymundan av gitarristen/mångsysslaren Tim Brennan. Han är en sådan där som man nästan skulle vilja bli lite irriterad på; en lång och ståtlig karl som inte bara kan lira gitarr med den äran, utan därtill en lång rad andra instrument. Det mest imponerande är nog hur han lyckas spela dragspel på ett sätt som får instrumentet att se genuint coolt ut…

Nåväl, ursäkta sidospåret. DROPKICK MURPHYS avslutar starkt med spår som Rose Tattoo, The State of Massachusetts och givna signaturmelodin Shipping Up To Boston. Efter det en kort sorti, innan man på publikens begäran ändrar scenen på nytt för de två extranumren Kiss Me I’m Shitfaced och Sam Cooke-covern Having A Party. Under dessa två låtar bjuder bandet på underhållande publikfrieri, när de låtar i princip alla tjejer ur publiken som så önskar komma upp på scenen. Till slut är de så många att bandmedlemmarna knappt får plats själva, vilket i och för sig inte verkar bekomma Ken Casey nämnvärt där han glatt valsar runt med olika damer medan han sjunger in i micken över deras axel.

Dropkick Murphys - Liseberg - 160622 v2

Som helhet är det en trevlig kväll och en klart godkänd spelning. Det riktiga lyftet uteblir, delvis på grund av det trista vädret. Delvis även på grund av att Liseberg (trots god uppslutning i antal huvuden räknat) erbjuder en något ofokuserad publik; det märks att många är där minst lika mycket för Liseberg i allmänhet som för DROPKICK MURPHYS i synnerhet. Sammantaget är det ändå kul att ha fått se Boston-sönerna live, och fick jag chansen att göra om det under mer festivalliknande omständigheter skulle jag inte tveka!

Spelningens setlista på Setlist.fm
Upptagning av ”Barroom Hero” på YouTube
Upptagning av ”Rose Tattoo” på YouTube