Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ábær
ARTIST: HAMFERÐ
VALD AV: Amelie

Martin: Oerhört efterlängtat med ny musik från färöingarna, och jag köper detta rakt av. Musikalisk och känslomässig tyngd. Kanske att ”refrängen” blir lite tjatig i slutet, men detta är en radanmärkning av liten dignitet. Detta ger sån helvetisk mersmak inför fullängdaren att jag saliverar utan någon som helst värdighet.
Robert: Anslaget. Anslaget är underbart och går liksom inte att ogilla. Det är sludge med black metal-anstrykning, eller black metal med någon form av doom. Oavsett är det bra. Det enda som inte riktigt sitter (än) är för min del den rena sången som inte håller samma hisnande verkshöjd som resterande del av komponenterna. Ändå: hett, detta!
Fredrik: Ja, det är väl lika bra att säga som det är på en gång – det här är ett av de allra bästa bidragen jag anser att vi haft med i våra ”Hot or Not”-svep… Kolsvart mörker, ångvälts-lik tyngd, och härligt känslosam desperation och melankoli. Håller fullängdaren som är planerad till slutet av mars den här klassen rakt igenom, kommer det att vara en given topp tio-placering på årsbästalistan i december. Glödhett!

LÅT: Saffron Cloaked Nymph
ARTIST: MELINOË
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det klagas lite på det långa, talade introt men det är fel. Det grekiska språket gifter sig så synnerligen bra med mörk metal, tänk ROTTING CHRIST, och detta ger låten bästa legitimitet från start. Sen att låten i sig glöder gör detta till omgångens hetaste alster.
Martin: Inte helt oävet, även om introt med tal är lite väl, som kidsen säger, cringe. Dessbättre är resten av låten ganska njutbar, fast jag stör mig på trumkompet när resten av bandet drar igång spelet. Bra sång och stundtals riktigt snygga harmonier. Ljummet? Jo, det blir nog omdömet.
Robert: Originellt? Nej. Bra? Ja. Speciellt de lite MGLA-minnande mellantempo-breaken efter refrängen som bryter av snyggt och samtidigt ger ett bra ”rid” och sväng. Den här låten nynnar man gärna på – hett som kokkaffe, detta.

LÅT: Beyond The Chemical Doorway
ARTIST: JOB FOR A COWBOY
VALD AV: Martin

Robert: Allt vi hört av kommande JOB FOR A COWBOY-återkomsten ”Moon Healer” pekar på att det blir en magnifik historia. Detaljerna i musiken, förmågan att kombinera massivt röj med träffande melodi… det luktar överkörning, rent av, och ska bli oerhört spännande att få sätta sig in i. I väntan på släppet njuter vi av denna stekheta singel!
Fredrik: Det som alltid stuckit ut som originellt med JFAC är att medan resten av bandet lirar teknisk döds, så lirar basisten Nick Schendzielos jazz. Så även här, där basliret är lekfullt och intrikat på ett sätt få andra band levererar. Sen kan JFAC i övrigt ibland hamna i facket ”mer skickliga än känsloskapande”, men jag tycker att Beyond The Chemical Doorway är ett av de alster där Arizona-borna i störst utsträckning landar på rätt sida den gränsen. Den tekniska komplexiteten är som vanligt hög, men här finns mer trivsamt organisk groove än vanligt. Inte glödhett, men absolut varmt.
Amelie: Alltså, jag vet inte. Har aldrig varit särskilt förtjust i bandet och detta får mig inte att ändra uppfattning. Inte dåligt, absolut inte, men inte mer än badkarsvarmt för mig.

LÅT: Shame And Its Afterbirth
ARTIST: Vitriol
VALD AV: Robert

Fredrik: Precis som i ”min” låt denna omgång, MELINOË, är introt här lite för långt. Det är i ärlighetens namn också tämligen weird, med sin vibe av ”skräckfilm möter cirkus”… Men när låten väl brakar loss är intensiteten maffig, det är en holmgång av brutalitet och desperation som det är svårt att värja sig mot. Nästan sju minuter hinner bli aaaningen mycket av det goda, givet att gaspedalen är i golvet i princip hela tiden från efter introt, men likafullt en stark låt även detta.
Amelie: Också här ett intro av det längre slaget och kan diskuteras, bland annat hur väl det samsas med resten av låten. Men jo, jag köper det och lyssnar gärna igen. Som helhet varmt på god väg mot det heta.
Martin: Fruktansvärt bra och drabbande. Det djupt oroande introt går jag igång rejält på, inte minst för den härligt skavande känslan det ger. Oerhört passande, med tanke på resten av låtens desperata frenesi. Inte speciellt nydanande, men satan så bra!