Etikettarkiv: Melodiös hårdrock

Skivor

JORN – LIfe On Death Road

ARTIST: JORN
TITEL: Life On Death Road
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Yes! Norges kung på den klassiska hårdrocksscenen är tillbaka och det med besked!

JORN är och har alltid varit frontmannen Jørn Landes band. Man har en historia som innefattar såväl dunderplattor som “The Duke” (2006) som lågvattenmärken som “Spirit Black” (2009), och jag har stundtals varit kritisk över utgivningstakten som enligt min personliga åsikt antagligen skadat skivornas kvalitet. Med “Life On Death Road” tar dock den sympatiske norrmannen alla dessa kritiska ord och kör dem i halsen på undertecknad – detta är den klart bästa klassiska hårdrocksplattan som släppts under året, och den är rent av förbaskat svår att sluta lyssna på. 12 låtar, dryga 65 minuter och ändå lyckas man leverera en stark platta rakt igenom. Imponerande, minst sagt. Spår som Hammered To The Cross (The Business), Fire To The Sun, Insoluble Maze (Dreams In The Blindness) eller Love Is The Remedy är alla lika bra exempel på hur starka låtar bandet presenterar.

Bandet ja. Det är den här gången ett riktigt starkt gäng “blackbirds” som samlats för att leverera hårdrock till folket, och det är väl antagligen en del av förklaringen till varför skivan är så stark. Jørn har sällskap av Alex Beyrodt på gitarr  och Mat Sinner på bas, duon som även dominerar i band som PRIMAL FEAR och VOODOO CIRCLE och det borgar förstås för kvalitet rakt igenom när det gäller strängarbetet. Frontiers Records starke man Alessandro Del Vecchio hanterar själv keyboard, och Fransesco Jovino trummorna. Tillsammans har de lyckats snickra ihop en platta som touchar högre betyg än den 8 som utdelas här.

Hörde jag någon säga årslistematerial?

Inte alls osannolikt, speciellt om man ska gå på antalet varv en skiva snurrat. Den här är, så här runt halva året, förmodligen topp 3 i speltid. Medan du lyssnar själv kan du ju alltid läsa undertecknads intervju med huvudfiguren Jørn själv, och jag rekommenderar att du dessutom lyssnar noga på texten på låten Man Of The 80’s på “LIfe On Death Road” eftersom den liksom sammanfattar allt vad Jørn Lande står för och var han kommer ifrån inspirationsmässigt. Lämpligt, nu när en rock’n’roll-kung är tillbaka!

 

Skivor

The Ferrymen- The Ferrymen

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: The Ferrymen
RELEASE: 2017
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Gubbvarning utfärdas!

THE FERRYMEN gör självbetitlad debut, och den demografiska undersökningen gör gällande att det är klassisk mjukishårdrock av melodiskt snitt, av gubbar – för gubbar. Undertecknad faller förstås väl in i den tilltänkta lyssnargruppen och gillar’t. Fattas liksom bara annat när en av mina favoritlåtskrivare i genren – Magnus Karlsson, som även har akter som ALLEN/LANDE, MAGNUS KARLSSON’S FREE FALL och PRIMAL FEAR på sitt CV – står får skapande och gitarrspelande. Gubbtrion fullbordas av Mike Terrana (trummor, och med AXEL RUDI PELL, MASTERPLAN, RAGE och allehanda tyska akter i resumén) och Ronnie Romero (sång, kanske mest känd för gapandet med RAINBOW), och på det hela är det här en alldeles typisk Frontiers Records-release.

Melodisk hårdrock av musiker ihopsatta i projektet, med en habil produktion och låtar som sätter sig rätt hårt. Egentligen vill man ju förkasta det, men det är helt enkelt för bra för det. Spela låtar som Fool You All, Still Standing Up, Cry Wolf eller The Darkest Hour och försök bibehålla en sur min om du kan! Känslan påminner mig faktiskt en hel del om förra årets giv med SUNSTORM, även om Ronnie Romero är en mindre karismatisk rocksångaren än Joe Lynn Turner. Men känslan är lite samma. Det är trevlig lyssning. Trivsam. Lätt. Och man blir på bra humör av den. Ibland behövs inte speciellt mycket mer faktiskt.

12 låtar får man, och även om ingen är dålig så kanske ett par färre hade höjt betyget. Topparna är riktigt bra dock, och framförallt första halvan av plattan har en tendens att hamna på repeat. Speciellt om man är en gubbe som gillar det lite enklare, rakare och snyggare…

 

Skivor

Place Vendome – Streets Of Fire

Lämna en kommentar

ARTIST: Place Vendome
TITEL: Streets Of Fire
RELEASE: 2009
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Footstomp

Fantastiskt kul att det blev en uppföljare på ett av 2005 års bästa album, PLACE VENDOME. Det kändes lite osäkert hurvida det skulle bli ett till alster eller inte efter det att Kiske uttryckte missnöje över slutresultatet sist. Men till allas vår glädje så blev inte så fallet. Med tanke på hur mycket jag gillar debuten så är förväntningarna på “Streets Of Fire” allt annat än låga.

Hela sättningen från debuten är än en gång samlade med Mikael Kiske (ex-HELLOWEEN) och Dennis Ward (PINK CREAM 69) i spetsen, backade av Kosta Zafiriou och Uwe Reitenauer från PINK CREAM 69 samt Günther Werno (VANDEN PLAS). Den stora förändringen är att skivans låtar bidragits av en hel drös olika låtskrivare, däribland Torsti Spoof (LEVERAGE), Ronny Milianowicz (SAINT DEAMON), Robert Sall (WORK OF ART) och inte minst Magnus Karlsson. Naturligtvis har Dennis Ward också bidragit med ett par spår. Musiken i sig skiljer sig inte så mycket från debuten. Det är fortfarande melodiösa välskrivna låtar som framförs av högst kompetenta musiker och framför allt av Mikael Kiskes röst som verkligen är klippt och skuren för den här typen av musik. Möjligtvis att de har tagit steget från melodiös hårdrock för att mer gå in på AOR. Men det är inte allt för stort steg ur min synpunkt.

Albumet öppnar storslaget med Streets Of Fire och My Guardian Angel. Redan här är lyckan fullgjord. Skulle någon fortfarande mot förmodan vara missnöjd i det här läget så är det nog ingen mening att fullfölja lyssningen för skivan fortföljer i samma stil och höga klass. Fler kanon låtar som följer är Follow Me, Beliver och A Scene In Reply. Så har vi även Valerie (The Truth is in Your Eyes) som ger mig kraftiga SURVIVOR möter ASIA vibbar. Bäst på skivan håller jag Dancer som verkligen är det spår som sticker ut på skivan. Produktionen och mixningen är naturligt vis klockren som alltid när Dennis Ward har ett finger med i spelet. För att återigen jämföra med debuten så är väll den enda skillnaden att man valt att lägga piano/keyboard lite mer i förgrunden denna gång.

Summerat är “Streets Of Fire” ett kanonalbum och en utan tvekan värdig uppföljare till debuten. Albumet har ett väldigt varierat utbud av låtar med en hög lägsta nivå, men bristen som finns är att det är få som verkligen sticker ut.