Etikettarkiv: Frontiers Records

Skivor

DGM – Endless

Lämna en kommentar

ARTIST: DGM
TITEL: Endless
RELEASE: 18/10 2024
BOLAG: Frontier Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

DGM är tillbaka med ett nytt album, bara ett år efter det att ”Life” släpptes. ”Life” är en skiva som jag inte gav en enda minut av lyssnartid, vilket är oerhört märkligt då jag i stort sett förbehållslöst har älskat det här italienska bandet sedan jag upptäckte dem runt 2016 med skivan ”The Passage”.

Och med tanke på hur fantastiskt hög – och jämn – nivå DGM har hållit på sina skivor är det inte konstigt, däremot, att när jag väl tog tag i att lyssna på ”Endless” så var det ren njutning från lyssning ett. Denna känsla har bara förstärkts ju mer jag lyssnat på den. Det är inte svårt att imponeras av hur sagolikt bra detta är.

Mycket är som det brukar – DGM är mästare på att ha en ypperlig produktion som klär in låtarna på ett sätt som förstärker dem. Kompet bestående av trummisen Fabio Constantino och basisten Andrea Arcangeli lirar som ett enda instrument. Lägger man till keyboardisten Emanuele Casalis magiska spel så blir det ju ren eufori. Att Casali dessutom är en fena på både flöjt och violin är ju en bonus. Sången av Mark Basile är sagolikt bra, som vanligt, och gitarrspelet Simone Mularoli är fantastiskt, gränsande till stratosfäriskt i många av låtarna.

Kolla bara in The Wake som är en uppvisning av när progressiv power metal trycker på alla de rätta knapparna. Ödesmättad mäktighet som bara den. Svepande och episka melodier och ett ypperligt sväng.  Att bandet dessutom har fått till en fin balans mellan hur man förväntar sig att de ska låta och ändå överraska är ju helt i sin ordning.

Likadant är det i Final Call, en otroligt bra låt av det lite mer fartfyllda slaget som är rikligt strösslad med små fina finesser från samtliga bandmedlemmar. Jag gillar extra mycket det fina mellanspelet med flöjt som sedan övergår i ett episkt gitarr/keyboardsolo.

Men bästa låten är ändå avslutaren …Of Endless Echoes – en 14 minuter mästaruppvisning i musik. Allt från den finstämda inledningen till den knäckande symfoniska avslutningen på låten har skickat rysningar över hela kroppen under i stort sett varje lyssning. Det är storslaget, utan att en enda ton känns överflödig.

”Endless” är en skiva som tål upprepade lyssningar som ni förstår. Frågan är om inte detta är bandets hittills bästa skiva, jag är benägen att tycka det. Den känns beroendeframkallande, och som en present mest hela tiden. Jag har haft svårt att slita mig från den – kolla in den du med.

Skivor

The Ferrymen – One More River To Cross

Lämna en kommentar

ARTIST: THE FERRYMEN
TITEL: ”One More River To Cross”
RELEASE: 2022
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE FERRYMEN är tillbaka med sitt tredje album, en platta som såklart bjuder mer av samma vara som den sjävbetitlade debuten från 2017 och uppföljaren ”A New Evil” från 2019: melodiös, välproducerad hårdrock. Projektet är samma tre genreveteraner, Mike Terrana på trummor, Ronnie Romero på sång och Magnus karlsson på.. ja, allt annat. Gitarr, bas, keyboard men kanske framförallt: hela plattan känns som om det har hans hantverk över sig vad gäller låtsnickeri. I smyg är han ju en av världens främsta kompositörer av denna sorts musik, Magnus, och dessutom med en aldrig sinande produktion som tycks räcka till såväl PRIMAL FEAR, Magnus Karlsson’s FREE FALL, allehanda extraprojekt (de tidiga skivorna med ALLEN/LANDE står mycket högt i kurs hos undertecknad!) och tydligen även THE FERRYMEN. ”One More River To Cross” är nämligen en skiva med mycket hög lägstanivå, och en förmåga att klistra sig fast för repetitivt spelande.

Låtar som inledande One Word, titelspåret, The Last Ship eller för den delen episka Morning Star sitter precis där de ska, och är skrivna och arrangerade för att lyfta fram de tre medlemmarnas styrkor på ett alldeles förnämligt sätt. Terranas trumspel är såväl drivet som svängigt, Romeros spänstiga stämband får visa sina höjder vid flera tillfällen och runt allt syr Karlsson riff, solon och en massiv ljudbild. Det är svårt att plocka ut en favorit bland låtmaterialet (möjligen The Last Wave.. eller Hunt Me To The End Of The World.. eller..), vilket också är skivans styrka. Den håller. Hela vägen.

Gillar du klassisk, välproducerad och lättlyssnad melodiös hårdrock så är THE FERRYMEN något du ska kolla in. ”One More River To Cross” är dessutom antagligen den starkaste plattan, så du kan lika gärna börja här!

Skivor

Seven Spires – Gods Of Debauchery

Lämna en kommentar

ARTIST: Seven Spires
TITEL: Gods Of Debauchery
RELEASE: 10/9 2021
BOLAG: Frontiers

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag ligger efter med recenserandet, som ni märker, då jag har skrivit om flera skivor som har ett releasedatum som ligger ett antal veckor bakåt i tiden. I de flesta fallen i allmänhet, och när det gäller ”Gods Of Debauchery” i synnerhet, vill jag tro att det är befogat att ta en titt på dessa skivor. Inte minst för att ni läsare redan har tillgång till skivorna i fråga och slipper betrakta recensionerna som mer lockande att kolla in skivorna när de släpps.

Nog om detta. SEVEN SPIRES är ett symfoniskt band från Boston. Samtliga medlemmar har examen från Berklee College of Music. Jag vet att detta kan verka avskräckande – nu ska det nördas ner och visas skills på alla instrument så att lyssnaren riktigt kröks in och imploderar – men för egen del är detta ett faktum som mer lockar än avskräcker.

SEVEN SPIRES lyckas dock med bedriften att inte lockas ner i denna fälla, och de gör det med bravur. Faktum är att ”Gods Of Debauchery” kan vara en av de bästa skivorna ni kommer höra under 2021. Jag har lyssnat på repeat, och trots att skivan klockar in på en speltid på 1 timme och 17 minuter så upplever jag den inte som alls lika lång som exempelvis IRON MAIDENs senaste. Det är såklart för att ”Gods Of Debauchery” dignar av fruktansvärt bra låtar.

Bandet växlar ledigt mellan riktigt rå och aggressiv metal och rent episka katedralbyggen. Jag tycker att Shadow On An Endless Sea som ligger som låt sju är ett bra exempel på detta. Det är blastbeats och ett rent hänförande smattrande på kaggarna av Chris Dovas, fruktansvärt grymt basspel från Peter de Reyna, underbara gitarrslingor av Jack Kosto och magiskt growl och rensång från sångerskan Adrienne Cowan.

Ska jag nämna ytterligare en röd tråd, förutom det magiskt snygga hantverket i låtskriveriet, så är det just Cowans ypperliga förmåga som sångerska. Hennes insats dräper alldeles oavsett om hon growlar eller sjunger rensång och det ger en förstärkning och variationsrikedom till den här skivan som är imponerande.

De symfoniska delarna är skickligt inkorporerade. Jag tycker att detta är viktigt. Att skriva musik för att sedan lägga på dessa element kan funka till en viss punkt. Men det märks direkt när ett band redan har fullbordat sin tankegång med dessa delar, för då får man en helt annan utväxling. Det har, såklart, SEVEN SPIRES gjort.

”Gods Of Debauchery” är en av de bästa skivorna jag hört i år, men det kan också vara en av de bästa symfoniska metalplattorna jag hört överhuvudtaget. Det borde få er att kolla in skivan. Jag tror inte ni kommer ångra er.