Etikettarkiv: Frontiers Records

Ronnie Atkins – One Shot

ARTIST: Ronnie Atkins
TITEL: “One Shot”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vi har inte halva betyg på WeRock, men om vi hade det så vore detta en given kandidat. I orginalitet och faktiskt låtkvalitet ligger nämligen “One Shot” på en sulid sjua, men själen och viljan och passionen som huvudfigur Ronnie Atkins – mest känd som frontman i danska PRETTY MAIDS – visar upp är en lika solklar betygsåtta. Mitt emellan vore kanske objektivt och bra, således, men nu gör vi ju inga halva betyg…

…och tur är väl det, för det är med hjärtat snarare än hjärnan den här skivan ska inlyssnas. Det är ett upprop för livet och en reaktion på Ronnies lungcancer som osar av spelglädje. Real samt Picture Yourself är fina exempel där TOM PETTY känns som en gjuten referens – fin pop i skärningen till rock! Med hjälp av Chris Laney (keyboards),

Det är okej. Nyskapande behövs inte alltid, speciellt som det vägs upp av en kärlek till musiken och livet!

Inglorious – We Will Ride

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: “We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan “We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som “uppföljare” till förra given “Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?

DGM – Tragic Separation

ARTIST: DGM
TITEL: Tragic Separation
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Tragic Separation” är en ren dröm när det gäller produktionen. För oss som gillar väl avrundade produktioner med en maffig gitarrton och där sången kommer fram tydligt, ja, då hamnar den här skivan i toppskiktet av de jag hört i år.

Men det hade inte räckt långt om inte låtmaterialet hade hållit samma höga klass. Jag kan med ganska stor övertygelse säga att jag beundrar bandets mod i att släppa den bästa låten på skivan som första singel, och att också lägga Flesh And Blood  som första låt på skivan för dra åt helvete vad bra den är. Det rent episka breaket som kommer 0:58 in i låten gjorde att jag redan då insåg att det här kan komma att bli en fantastisk lyssnarupplevelse. Som ni förstår av betyget så blev det så. Låten tjänar som ett bra exempel på vad DGM vill med sin musik. De vill vara mäktiga likt SYMPHONY X och släpper gärna fram gitarristen Simone Mularoni som inte bara har en gitarrton av yppersta klass utan också lirar i det närmaste besjälat genom hela skivan. De vill vara progressiva och känslosamma likt EVERGREY och de är inte rädda att bre på med melodier som tillåter sångaren Mark Basile att glänsa. Att de också har vett att ge kompet med trummisen Fabio Constantino, basisten Andrea Arcangeli och framför allt keyboardisten Emanuele Casali rejält med spelrum gör att förutsättningarna för att göra en verkligt stark skiva är goda, minst sagt.

“Tragic Separation” sprudlar av kreativa idéer som kanske inte är helt igenom originella, men där genomförandet är så oklanderligt genomförda att de funkar ändå – om man gillar den här sortens musik det vill säga. Refrängen i titellåten är till exempel inte helt magisk, och partier i låten avslöjar att DGM nog har spisat en hel del sentida TOTO, men vad gör det när låten i sig är en ren njutning att lyssna på?

“Tragic Separation” fortsätter den rent fantastiska trend som bandet inledde med “Momentum” från 2013 och fortsatte med “The Passage” tre år senare. Gillar man den här typen av musik så är detta ett band att hålla koll på.