Etikettarkiv: Reigning Phoenix Music

Skivor

Ex Deo – Year Of The Four Emperors

Lämna en kommentar

ARTIST: Ex Deo
TITEL: Year Of The Four Emperors
RELEASE: 10/1 2025
BOLAG: Reigning Phoenix 

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur ofta tänker ni på romarriket? Ni minns säkert att det för ett tag sedan nämndes att män minsann tänkte ganska ofta, och mycket, på romarriket. Jag ska inte vara sämre än att erkänna att jag också har tänkt på det, men det var under universitetstiden och jag läste historia.

En som bevisligen har tänkt mycket på romarriket är Maurizio Iacono (sångare i KATAKLYSM) som tänkt så pass mycket att han har, sedan länge, ett sidoprojekt som helt ägnar sig åt denna tidsperiod.

Det har skrivits skivor om Nero, Caligula och Romulus, och så nu om det minst sagt turbulenta fyrkjejsaråret, år 69, då hela fyra personer innehade ämbetet. Var och en av dem får en låt var – Galba, Otho, Vitellius och Vespasian – och det är exakt så högtravande som jag misstänker att fans till EX DEO gillar. För egen del så kan jag tycka att ”The Year Of The Four Emperors” är nöjsam för stunden, men inget som jag längtar efter att lyssna på regelmässigt under året. Och då ska ni veta att jag fick ta spjärn redan under första genomlyssningen, för satan vad det är motigt att lyssna på spoken word, alltså nästan voiceover när Iacono ens inte ids sjunga utan ska berätta vad som hände.

Musikaliskt är det inte alls så tokigt. Mellantempot dyrkas stenhårt, förvänta er inget annat, men här finns några trevliga melodier emellanåt. Annars hamnar EX DEO i samma fälla som KATAKLYSM – det är inget som riktigt fastnar, och definitivt inget som får mig att komma tillbaka till skivan efter det att jag skrivit klart denna recension. Och det har jag gjort nu.

Skivor

Opeth – The Last Will And Testament

3 kommentarer

ARTIST: Opeth
TITEL: The Last Will And Testament
RELEASE: 22/11 2024
BOLAG: Reigning Phoenix Music

BETYG: Varierar!
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lätt att dras med när det gäller OPETH, det kan vi konstatera inte minst genom de nästan genomgående höga betyg som ”The Last Will And Testament” har fått. Men jag har också kunnat se folk som hävdar att när det gäller OPETH så är det ett tillstånd av masspsykos, och att det finns andra band som mer är värda vår tid och uppmärksamhet.

Jag erkänner villigt, likt många, att jag verkligen gillar OPETH – det är ett band som ofta får speltid och engagemang hemmavid. Jag har vid flertalet tillfällen hissat bandet, men ibland tyckt att de har dragits med låtmaterial som är lite tradigt. Ja, jag pratar om ”Heritage”.

Och ständigt detta tjat om att Åkerfeldt minsann borde growla. Så nu borde allt vara frid och fröjd? Nja, kanske till viss del. Det finns aspekter av ”The Last Will And Testament” som är verkligt bra – gitarrspelet är en av dessa saker – och det är svårt att inte gilla att Åkerfeldt growlar igen.

Men när det gäller OPETH så bedöms bandets alster enligt en egen måttstock. Jag förväntar mig progressivitet, och det får jag inte riktigt fullt ut. Ja, vi får ett berättande album, vi får meckighet och ystra krumsprång med flöjt. Men detta har vi ju fått tidigare, och det känns lite för hemtamt för att jag ska känna att öronen utmanas.

Jag misstänker att en av anledningarna till att det har delats ut höga betyg till skivan är att den känns trygg, hemtam, trevlig. En nedsänkning i OPETH-land från förr där geografin känns bekant. Och så kan man absolut lyssna på skivan – sannolikheten för att man ska gilla den då är till och med hög!

Vill man ha ut mer av ett av Sveriges bästa band än en lite tillrättalagd skiva så är man sannolikt lite mer njugg i sitt tyckande. Det är därför jag inte har satt ett sifferbetyg på den här skivan – för jag kan lyssna på den på bägge sätten.

Oavsett, ”The Last Will And Testament” är en skiva som man ska kolla in om man gillar bandet sedan innan, men den funkar också som inkörsport till bandet. Kolla in den.