Etikettarkiv: Sonic Syndicate

Live: Close-Up Båten – Bullet, Entombed, Deathstars, Tribulation, Caliban & Sonic Syndicate

ARTIST: Bullet, Entombed, Deathstars, Tribulation, Caliban & Sonic Syndicate
LOKAL: Close-Up Båten
DATUM: 25-26 februari, 2010

Vad som började som en galen idé i Robban Becirovics huvud har utvecklats till ett flytande partaj i hårdrockens tecken – 2000 hårdrockare på en finlandsfärja, sju band och en helvetes massa sprit, kan det bli annat än succé?

Bullet, Close Up-båten 2010
Bullet, Foto: Robert Gustafsson

För mig personligen var det första gången jag bevistade Close-Up Båten, medresenär Manhammer hade en kryssning under bältet, och tillsammans med dennes sambo Rebecka embarkerade vi den i mina ögon rent biffiga Silja Galaxy. Det var som att se en svart flod flyta in genom terminalen för att ta skeppet i besittning. Första bandet ut var småländska BULLET, ett band jag visserligen har lyssnat en del på och i stort sett avfärdat som en dålig kopia av AC/DC på platta. Live är det inte fråga om samma sak – allt nötande på vägarna har fogat samman BULLET till en fruktansvärt underhållande ensemble. Att huvudsyftet är att underhålla både publiken och sig själva uppfyller bandet med råge och giget blir en riktigt trevlig inledning på kryssningen, som för övrigt vad vi kunde se företogs i stilen nu leker vi isbrytare. Isen låg som en istäckt tajga och skrapade mot skrovet som en illasinnad Leviathan som, om den haft chansen, mer än gärna skulle ha sänkt fartyget.

Entombed, Close Up-båten 2010
Entombed, Foto: Robert Gustafsson

CULT OF LUNA struntade vi helt enkelt i att se, då en sådan trivial sak som hungern effektivt satte stopp för detta. Ett grillspett på lamm och ytterligare några öl innanför t-tröjan senare var man helt redo för att se första riktiga mastodontbokningen på kryssningen – ENTOMBED. Som vanligt anförda av oefterliknelige L-G Petrov som i vanlig ordning totalt dominerade scenen brakar bandet på vid 23.40 med Chief Rebel Angel. Dessvärre har basisten Nico Elgstrand problem med sitt intrument inledningsvis och ibland dör basen helt sonika. L-G:s mick verkar också vara en smula söndergastad då den klipper vissa ord. När dessa problem är undanstökade då är dödslegenderna lika förkrossande bra som de brukar. Gosse vilka låtar! Left Hand Path, Like This With The Devil, Night Of The Vampire, Stranger Aeons, Demon gör att jag njuter i fulla drag av ENTOMBEDs gig. Då bandet brötar på som den juggernaut det kan förvandlas till, är energin på scen så fruktansvärt påtaglig än man nästan ryggar tillbaka – Alex Hellid verkar ibland tro att hans gitarr är en yxa som ska svingas mot en imaginär fiende i knähöjd och Olle Dahlstedt betraktar sitt trumset som en fiende. När bandet kopplar på det brutala dödsgroove som verkar finnas i ryggraden på bandet kan jag inte annat än le. En mäktig uppvisning i klassisk dödsmetall blir vad vi får oss till livs av ett band som definitivt inte har tappat gnistan.

Deathstars, Close Up-båten 2010
Deathstars, Foto: Robert Gustafsson

Ytterligare ölpåfyllnad gör att vi sitter ner när DEATHSTARS går på med Night Electric Night – som raskt tvärdör då tekniken lägger ner fullkomligt. Ett hetsigt roddande vidtar och bandet gör ett nytt försök som går betydligt bättre. DEATHSTARS germaniserade dödssynt har inte funkat för mig på platta. ”Synthetic Generation” orkade jag inte lyssna igenom ens en gång. Men jag får krypa till korset – bandet gör riktigt bra ifrån sig och även om samtliga låtar följer i stort sett samma mall står jag ändå och nickar med ganska nöjd med bandets uppvisning. Framför allt gillar jag Andreas “Whiplasher Bernadotte” Berghs riktigt mäktiga stämma och det faktum att bandet är väldigt samspelt. En riktigt bra avslutning musikaliskt på kvällen.

För en festivalbesökare van vid att krypa in i ett kallt tält ute på en åker bortom all ära och redlighet är det en smula ovant att bädda ner sig i en skön mjuk koj med riktiga sängkläder! Men gosse vad gott man sover och hur utvilad vaknar man inte, fullt redo för ytterligare en dags utsvävningar. Jag, Mats och Rebecka grundar rejält med en “all you can eat and drink”-tacobuffé i vilken det ingår hur mycket öl du vill. Att Koff inte är det godaste ölet i världen är en sak – är man på hårdrockskryssning och klockan har slagit 11 bryr man sig inte så mycket om det, haha.

Tribulation, Close Up-båten 2010Styrkta av intaget är vi fullt beredda när TRIBULATION äntrar scenen kl. 12.30 till ett intro som ger mig gåshud över hela kroppen. Bandets ”The Horror” tillhörde fjolårets riktiga uppvisningar i metal och trots att bandet är riktigt unga har de gjort sin hemläxa ordentligt – för det som väller ur högtalarna skulle kunna vara musik inspelad i Sunlight Studio anno 1991. Och det vet vi ju med oss hur bra den musiken är eller hur? Jag blir riktigt imponerad av bandets konsert som är tajt, brutal och svängig. Bandet har obefintligt mellansnack och när sista låten har klingat ut sänks ridån (japp det finns en sådan). Inget tack, vilket jag tycker är väldigt coolt av bandet. Helt klart en grupp att hålla ögonen på i framtiden.

Tyska CALIBANs spelning tillsammans med bland andra SOILWORK på Eastpak Antidote Tour 2007 visad mig att metalcorebandet nog inte skulle avfärdas med den axelryckning som många band inom genren välförtjänt ska ha – och jag blev inte besviken av gruppens spelning på båten. Blandningen mellan de riktigt brötiga partierna, de brutalaste breakdownsen du kan tänka dig denna sidan Nordsjön och de vansinnigt starka melodierna gjorde att jag bara stod och log rakt igenom bandets konsert. Den för bandet i det närmaste obligatoriska Wall of Death var inte lika massiv som den brukar vara när bandet spelar, men får ändå tummen upp av bandets growlare Andreas Dörner. CALIBAN gör en riktigt stark spelning och visar att musikaliskt är dag 2 av kryssningen hittills starkare än dagen innan.

Sonic Syndicate, Close Up-båten 2010
Sonic Syndicate, Foto: Mats Manhammar

Att DARK TRANQUILLITY ställde in och att ersättarna blev SONIC SYNDICATE framkallade inte några glada känslor hos mig. Falkenbergarnas ganska intetsägande metal är oftast för polerad och radioanpassad för att falla mig och många andra på läppen. Till bandets försvar ska jag säga att de gör en under förutsättningarna riktigt hyfsad avslutningsspelning på Close-Up Båten. Nye sångaren Nathan James Biggs stämma är bitvis riktigt njutbar, och bassisten Karin Axelsson röjer som attan under hela konserten. Att bandet kan spela och har tillräckligt med turnérutin för att kunna smälla på en rejäl show blir uppenbart för mig, men musiken förmår, precis som tidigare, inte riktigt engagera.

Sammantaget var Close-Up Båten en riktigt rolig tillställning med flera bra konserter, och vill man ha en uppiggande totalt oansvarig händelse att se fram emot under det att permafrosten smiter åt kring folk och fä i landet, då passar en metalkryssning som en hand i handske för att uppfylla det syftet.

Intervju: Sonic Syndicate

Hur känns det att orättvist bli påklistrad etiketten som ett castat band och hur fungerar egentligen familjebandet SONIC SYNDICATE ihop? Är hårdrockslivet än så länge bara frid och fröjd bland dessa sex relativt unga medlemmar? Dessa frågor och många andra fick Tomasz Swiesciak svar på när han mötte vokalisten Richard Sjunnesson under Swedish Metal Expo.

I många ögon sågs den tävling som Nuclear Blast anordnade som ett hårdrockens Idol. Oförtjänt har SONIC SYNDICATE fått kämpa mot många fördomar innan den kritiska massan började ge med sig.
– Ja, det var många som trodde vi var ett castat band och visst kändes det som om det tog bort identiteten från bandet. Jag tror vi ändå hade varit där vi är idag om det inte hade varit för tävlingen. Det kändes irriterande i början men vi har ju arbetat med det här i sju år. Tävlingen användes som reklam för Nuclear Blast och fanns med i de stora metaltidningarna och på radio. Hela syftet var ju att få fram ett band.
Undertecknad erkänner skamset att han hade bråttom med att avfärda bandet som ännu ett i raden av band som sneglat en gång för mycket på den Göteborgska scenen. Richard är inte sen med att motbevisa mig.
– Det är så jävla löjligt med alla benämningar. Det finns så många personer som tror sig veta bäst. Vi spelar modern metal. Vi sneglade mer på den amerikanska marknaden eftersom vi helt enkelt låg på ett amerikanskt bolag tidigare. Vi upptäckte många band som inte ens andra hade hört talas om i Sverige. Kolla på IN FLAMES. De kopierade lite av den amerikanska scenen när de släppte ”Reroute To Remain”.
Införstådd i faktumet att jag var lite väl snabb med min bedömning av denna akt frågar jag lite försynt vilka bandets personliga influenser är.
– Det blir mycket amerikanskt, smilar Richard. Hela månadslönen går åt att köpa skivor. Flickvännen blir dock inte lika road när man kommer hem med ett stort paket innan jul, haha.
Vi båda flinar åt det faktum att vi kanske prioriterar skivinköp främst. Richard fortsätter förklara.
– Roger lyssnar mycket på AS I LAY DYING. Det blir en hel del KILLSWITCH ENGAGE och ALL THAT REMAINS har hållit bra länge för min del.

1500 band
Hur gick det då till när SONIC SYNDICATE, ett av 1500 band, tog hem storvinsten och fick skriva kontrakt med den tyske skivbolagsjätten?
– Jag tror det var vår manager som skickade in tre låtar, förklarar Richard osäkert. Sen så var det inget mer med det. Vi hade liksom inga förväntningar. Det var två pre-productionlåtar från senaste skivan och någon låt från vår första platta.
Varför vann just SONIC SYNDICATE, frågar jag nyfiket.
– Jag vet faktiskt inte vad de såg hos oss, ursäktar sig Richard. Jag tror att skivbolaget ville förnya sig, få in lite nytt blod. Om du tittar på vilka andra band som ligger på bolaget är vi inte ett typiskt Nuclear Blast-band. Vi är lite mer kommersiella. De ringde bara upp oss en dag och sa att vi hade vunnit. Skivan var inte färdiginspelad men vi hade i alla fall de flesta låtarna färdiga.

Unga talanger i familjen
Sex medlemmar bestående av några bröder, kusiner, vänner och däribland – för ovanlighetens skull – en kvinnlig bassist. Hur fungerar det att, åldern till trots, vara så pass ung och samtidigt en hårdrockande kreativ institution på väg uppåt?
– Roland är äldst med sina 31 år och den yngste är 18. Så däremellan är det en klyfta. Jag själv är 23. Vi har lång väg att gå men jag ser åldern som en klar fördel. Man får nästan förtjäna sin respekt när man kommer till de stora festivalerna och spelar med de mer rutinerade banden, svarar Richard självsäkert. Vi har mottagit konstiga blickar från folk men efter konserten är det oftast bra kritik som har bemött oss.
Med den stundande USA-vändan som närmar sig berättar Richard ivrigt om sina förhoppningar.
– Jag tror den börjar den 19 november och håller på fram till dagarna innan jul. Jag har aldrig varit i USA så visst känns det stort. Samtidigt är det ju ett hårdare turnéliv för ett okänt band. Vi har många spelningar i de varmare delarna så det känns skönt att få slippa vintern, småskrattar Richard.
– Sedan så får man spela på små skitställen och gå hela den vägen innan man blir en känd akt. Inga genvägar finns att ta utan det är bara att kämpa på. Amerikanerna är inte lika lättlurade utan de vet vad de vill ha. Jag tror promotion är viktigare i Europa om du jämför kontinenterna.

Nyckelordet är dynamik
Det är fortfarande ovanligt med två sångare i band. Richard förklarar med enkelhet och precision.
– Vi vill ha mer dynamik i våra liveshower och på skiva. Många skivor faller just på grund av enformig sång. Vi vill komma ifrån det. Jag tar hand om skriksången medan Roland koncentrerar sig mer på de melodiska bitarna. På så sätt kommer vi åt publiken mer när vi spelar live. Den ena kan hetsa publiken medan den andra sjunger.
Samtidigt inleds nu en Skandinavienvända med inga mindre än slitvargarna i DARK TRANQUILLITY
– De är grymma så visst är det en stor ära att få vara förband till dem. Har praktiskt taget lyssnat på DARK TRANQUILLITY från allra första stund. Hoppas det går bra och att många folk dyker upp på spelningarna.

Att sätta Falkenberg på hårdrockskartan
Richard drar till med klyschan att det är svårt att vara profet i sin egen hemstad.
– Åker jag till Varberg kan jag knappt gå ut. Det var kul till en början men det börjar bli lite påfrestande. När man går ut vill man supa sig full och ha skoj, inte skriva autografer, skrattar Richard. Men vi bor kvar hemma.
Vilka andra akter, värda att nämna, kommer från Falkenberg, frågar jag smått oinspirerad.
– ABLAZE MY SORROR och BY NIGHT kanske du hört talas om. Sen har vi punkbandet UNION SQAURE.
Smått överraskad av nyheten att det ändå finns så pass många band från samma stad fortsätter jag min frågvisa stund med bandets vokalist och klämmer fram nästa modiga fråga.
– Känns det inte att ni orättvist blir ihopparade med liknande band? Vad har SONIC SYNDICATE som andra band inte har?
– Det är svårt att vara originell idag, förklarar Richard. Vår identitet är stark och vi suddar ut gränserna mellan det svenska och det amerikanska soundet. Många tror att man är en dagsslända som släpper. Många som haft förutfattade meningar har ändrat sig.
Vokalisten fortsätter sin förklaring.
– Många av låtarna var ju redan färdiga innan skivan spelades in. Nu vill Nuclear Blast släppa en skiva till nästa höst så det är första gången vi kommer få skriva musik när vi ligger ute och turnerar. Vi repar när vi soundcheckar helt enkelt. Tidigare har vi mest suttit hemma och joxat. Någon kommer på ett riff eller en melodi, komprimerar den och skickar den vidare. Jag tar hand om sångarrangemangen och kommer på texter. Sen möts vi och repar och då vet alla hur låten ska gå.
– Tidigare spelade ni under namnet FALLEN ANGELS. Varför bytte ni namn?
– Unga som vi var ville vi spela mer åt det melodiska dödsmetalhållet. Men du hör ju själv, hur många band heter inte något liknande. Jävligt dåligt bandnamn, haha. Vi hade till och med debutskivan och omslag kvar men ändrade det till det nuvarande i sista sekund innan skivan släpptes.

Spikrak kurva uppåt
Alla människor engagerade i Falkenbergs och Sverige nästa stora musikaliska export är taggade till tusen inför framtiden.
– Nu kör vi bara hårt och får se vart vi landar. Nu kan vi leva på musiken. Alla har tagit tjänstledigt från sina jobb och är på gränsen att sluta arbeta vid sidan om. Samarbetet med Nuclear Blast fungerar riktigt bra. Vi har gjort allt de förväntat sig av oss. Många band sitter ibland bara på röven och tackar nej till vissa saker men vi har verkligen tagit allt.
Oerhört imponerad av denna jordnära kommentar ber jag Richard förklara närmare.
– Skivbolaget märker att vi synts i tidningarna och all promotion är ju bra promotion. Vi vet om att vi själva måste jobba hårt för att komma någonstans. Vi kan inte bara sitta och vänta på att berömmelsen ska landa i knäna på oss.
Samtidigt ville inte Nuclear Blast vara sämre än sina konkurrenter Roadrunner United och bestämde sig för att släppa en jubileumsplatta med de största stjärnorna från bolagets stall. Om samarbetet med SOILWORKs forne gitarrist Peter Wichers, berättar Richard detta.
– Vi fick en schysst låt, ”The Guilded Dagger”. Låtarna skickades fram och tillbaka och istället för att Roger skickade mig en låt fick jag en förfrågan från Peter. Jag tror han försökte para ihop rätt människor med rätt låt. Tycker det låter någorlunda som SONIC SYNDICATE.

Motbevisad
Det är med en helt omvänd bild av bandet jag lämnar intervjun med den trevliga vokalisten. Även om jag vid första genomlyssningen av senaste släppet ”Only Inhuman” var skeptisk till bandet är jag inte sen med att erkänna mitt klavertramp och ge bandet en andra chans. För visst är det sant, det är svårt att vara originell idag. Samtidigt verkar det som om framtiden verkligen ler åt bandet. Innan jag lämnar det lilla rummet, placerat under Fryshusets stora scen, hinner jag ställa en sista fråga.
– Hur känns det att få turnéblogga för WeRock?
– Ja, det ska bli skoj! Har ju ingen egen blogg så det ska bli kul att skriva av sig lite. Har lite perversa idéer, haha.

Välkommen att följa alla Richards småsnuskiga tankar på vår hemsida.