ARTIST: The Wounded Kings
TITEL: Consolamentum
RELEASE: 2014
BOLAG: Candlelight Records
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Jag har, glädjande nog, börjat upptäcka att doom inte är en genomusel subgenre. Har man väl börjat sniffa på den minst sagt murkna subgenren (jag började med UZALA och PYRAMIDO) så är det inte så svårt att hitta verkliga guldkorn. THE WOUNDED KINGS ”Consolamentum” är ett dylikt korn.
Bandet, bördigt från Dartmoor i England (synnerligen lämpligt tycker jag), har bedrivit verksamhet sedan 2005. Jag stötte på bandet först i februari då ”Consolamentum” precis hade släppts. Då tyckte jag att skivan hade sina poänger, men det blev inte av att jag skrev om skivan då. Flera månader senare återupptäckte jag skivan – med rikligt med lyssnande som följd. ”Consolamentum” är en matig skiva som klockar in på över 47 minuter fördelade på sju spår. Bandet tycker om att ta i – tre av låtarna är rejält långa – inledande Gnosis kan kanske avskräcka rätt många med en speltid på över 13 minuter, titellåten klockar in på närmre 10 minuter, och The Silence drämmer till med en speltid på över 12 minuter. Blir det inte ointressant med så långa låtar undrar ni kanske? Inte en chans om ni frågar undertecknad – men det gäller att ge sig tid att verkligen sjunka in i musiken, som i övrigt inte är speciellt svårtillgänglig. Här finns det som utmärker alla verkligt bra band som lirar långsamt: ett satans sväng och driv. Detta är till stor del trummisens Mike Heaths förtjänst. Han har det stora tålamod som krävs för att lira sådan här musik. Hans spel känns fruktansvärt avslappnat utan att stagnera alls. Det är njutning från början till slut kan jag helt ärligt tillstå.
De ljuvt fuzziga riffen från Steve Mills och Alex Kearney är just som man vill ha dem. Det låter helt enkelt förbannat rätt om deras spel.
Det som dock får skivan att exellera är nyligen avhoppade sångerskans Sharie Neyland mer än förträffliga vokala leverans. Jösses vilken närvaro hennes nästan mässande stämma har. Det är som att befinna sig i en krypta att höra hennes röst – jag blir i det närmaste hypnotiserad.
THE WOUNDED KINGS har i ”Consolamentum” tillverkat ett episkt, storslaget och knäckande kvalitativt verk. Jag tycker verkligen att man ska kolla in bandet som i sig har lyckats med en bedrift i att övertyga en hastighetsdåre som undertecknad att de är värda uppmärksamhet.