ARTIST: Oromet
TITEL: Oromet
RELEASE: 1/6 2023
BOLAG: Transylvanian Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En av de bästa känslorna som finns är när man upptäcker någonting lika oväntat som bra. Så var det för mig när jag på vinst eller förlust surfade runt på Bandcamp och drog igång debutalbumet från kaliforniska OROMET. Det tog en genomlyssning för att övertyga mig om att detta var helt storartad musik, och för mig att börja skicka iväg tips på skivan till folk, plus tipsa om den i en story på Insta.

Att denna känsla av upphetsning kring musik fortfarande kan infinna sig hos mig efter ett helt liv av musiklyssnande är något jag är genuint tacksam för.

Men nog gafflat om mig, över till OROMET.

Bandet är en duo bestående av Patrick Hills som sköter trummor, bas, synthar och bakgrundssång och Dan Aguilar på gitarr och sång. Bandet bildades i år.

Bandet lirar atmosfärisk doom som är helt fantastiskt vacker och som gjord för att bara vara i. Det är ganska lätt gjort med tanke på att skivan består av enbart tre låtar, men ändå klockar in på en speltid på 43 minuter. Och, gott folk, det är inte tråkig lyssning i speciellt många moment. Det är vemod, skönhet och kontemplation mest hela tiden. Sången är sparsmakad och till stora delar i det desperata registret.

Det jag verkligen går igång på är den klockrena stämningen på skivan. Här finns, såklart, känslomässiga toppar och dalar, men allt sitter ihop på ett sätt som känns så omhändertagande att man smälter lite inombords. Det fina, skira nästan, slutet på Familiar Spirits är så vackert att jag har kommit på mig själv att lyssna om just detta parti flera gånger. Dessutom blir övergången till Diluvium så bra! Med en vemodsklingande och sparsmakad gitarrslinga är det bara att ta av sig kepsen och buga för det här bandet som sannerligen kan skriva låtar. Jag tycker att det är svårt att skriva om den här skivan på ett sätt som gör den rättvisa. Den bör upplevas, sjunka in i och drabba er – jag tror att det är enda sättet, haha!

Det enda jag har att invända egentligen är att jag inte hade upptäckt ”Oromet” innan vi gjorde vår Halfway To Hell för året. Kolla in den!