Opeth – Heritage


ARTIST
: Opeth
TITEL: Heritage
RELEASE: 2011
BOLAG: Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Album nummer 10 från ett av Sveriges absolut mest intressanta band – hypen kring OPETHs ”Heritage” har och kommer fortsättningsvis att vara stor. Förändringarna i hur musiken skulle låta var jag fullt beredd på, då detta gång efter annan annonserats av bandet, främst primus motor Mikael Åkerfeldt. För annorlunda är det, och jag är helt övertygad om att ”Heritage” låter exakt som bandet vill att den ska låta. När det gäller musik är det svårt att hitta ett band och en låtskrivare som Åkerfeldt som tar detta på större allvar.

En intressant iakttagelse är att folk som inte har en relation till bandets tidigare släpp och som gillar progressiv musik verkar älska ”Heritage”. För oss andra är det lite annorlunda – att ”Heritage” kan komma att bli mer av en vattendelare än ”Watershed” som föregår nya plattan – torde vara uppenbart. Tendenserna fanns redan på ”Watershed” och har egentligen alltid poängterats av Åkerfeldt – 70-talets progressiva och experimentella musik ligger låtskrivaren varmt om hjärtat. På ”Heritage” får dessa influenser blomma ut totalt.

”Heritage” är verkligen ingen svår platta – det finns massor med musik som ställer betydligt större krav på lyssnaren – och jag har inga problem med vare sig flöjter eller jazzig folkmusik som i öppnande titelspåret där OPETH kommer farligt nära att göra en cover på valfri låt av Jan Johansson, eller den synnerliga proggiga produktionen som musiken har iklätts. Vad jag dock har problem med är att ”Heritage” inte är en speciellt originell skiva. Ja, det känns helt tokigt att använda de orden när det gäller OPETH, jag vet – men när det gäller ”Heritage” som isolerat uttryck så finns här en nackdel med att alla de influenser som tidigare nämnts leder till effekten att jag faktiskt har hört dem innan på många skivor. Väljer man detta synsätt blir det fullt naturligt att använda ordet icke-originell – även om det tar emot. Sett gentemot bandets tidigare skivor är ”Heritage” verkligen en annorlunda platta som sticker ut. Jag tror att har man kommit till det stadium i sin bana som OPETH har, då börjar man tänka på hela sviten av plattor – och inte bara plattan i singular – och då blir ”Heritage” en fullkomligt logisk skiva att göra.

Låter det OPETH? Ja, detta band har sedan starten odlat ett totalt eget uttryck – tonen, låtstrukturer, melodier, associationer till annan musik – har bidragit till att driva OPETH till musik som i ärlighetens namn varit väldigt unik. Låtskriveriet har legat på en nivå som mycket få band kan hävda att de ligger på. Men jämförelser mellan ”Blackwater Park”, ”Ghost Reveries”, ”Watershed”, ”Deliverance” och nya släppet blir att OPETH här och nu drar iväg åt helt andra jaktmarker, där flörtar med folkmusik, jazz och tonala uttryck fraserade av band som YES, Björn J:son Lindh och RUSH är legio. För de fans som älskar OPETHs mer dödsiga uttryck kommer denna skiva att innebära en rejäl utmaning.

Låtarna ligger på en, som vanligt, groteskt kompetent nivå. Singeln The Devil’s Orchardär rent oerhört bra. Svängig och med många fint invävda detaljer som lotsar in lyssnaren i vad som komma skall. Solot i slutet får mig varje gång att sluta ögonen och bara njuta. Episkt majestätiska avslutande Marrow Of The Earth är också en ren njutning att lyssna på.

Det finns partier som inte riktigt har funnit sin hemvist i hjärnan och som skaver litegrann, men detta är en skiva som jag vet kommer ligga på årsbästalistan i år – det är svårt att förneka den oerhörda talang som finns i detta band – och sett utifrån detta perspektiv är det klart värt att få en skiva som både utmanar och förför. Det blir inte högsta betyg denna gång – jag saknar growlet aningen för mycket, och har vissa problem som tidigare nämnts problem med originalitetsnivån på skivan, men trots detta är ”Heritage” en skiva som jag misstänker kommer snurra mycket hemmavid även fortsättningsvis.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *