Dream Theater – The Astonishing

imageARTIST: Dream Theater
TITEL: The Astonishing
RELEASE: 2016
BOLAG: Roadrunner

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När progressiva titanerna i DREAM THEATER tar i, då gör de det med besked. “The Astonishing” är en regelrätt rock/metal opera med en lång spellängd på över 130 minuter. Mastigt? Jovars – men till stora delar funkar det faktiskt ruggigt bra.

Konceptet bakom skivan ligger bandets gitarrist John Petrucci bakom. Petrucci är en läsare av stora mått av fantasy och science fiction och har förlagt handlingen till ett, såklart, dystopiskt framtida USA där musik är förbjuden. Vi följer en grupp rebeller som gör motstånd mot detta. Bara genom att lyssna på skivan går det inte att räkna ut detta. Och frågan är om det är nödvändigt när bandet kopplar på musik som ofta tar andan ur mig.

Jag var skeptisk till skivans längd, men måste säga att bandet kommer undan med rätt mycket. I vissa fall blir det lite såsigt, men med låtar som Ravenskill, Chosen och A New Beginning övertygar bandet rejält.

Mest uppskattar jag att James LaBrie sjunger extremt bra genomgående, att gitarrspelet är verkligt vasst och att Jordan Rudess tillåts ta stor plats. Akilleshälen, i den mån vi nu kan tala om en sådan hos dylika ultraproffsiga musiker, är kompet bestående av trummisen Mike Mangini och basisten John Myung. De gör jobbet, och jag tycker att mixen hade kunnat släppa fram Myungs bas mer än vad som nu är fallet, men utan de rent stratosfäriska nivåer kompet nådde när Mike Portnoy satt bakom kaggarna och visade på hur himmelskt trumspel kan vara när teknik blandas med ett verkligt eget spel. Med Mangini får vi “bara” teknikaliteten.

“The Astonishing” är ett album som jag trots dessa anmärkningar kommer återvända till under året som varande en trevlig överraskning från ett band som gillar att utmana sig självt och lyckas göra detta på ett bra sätt.

3 reaktioner på ”Dream Theater – The Astonishing”

  1. Kul att di gillar den. Själv tycker jag att skivan är rejält trist och såsig med A New Beginning som ett av få bra undantag. En besvikelse rent ut sagt.

  2. Ungefär så tyckte jag om förra skivan. Ju mer jag tänker på det desto mer blir jag av åsikten att bandet faktiskt behöver Portnoy för att få till det rätta gnisslet som bandet har vunnit på i historien. Lite som att Kerry King faktiskt vann på konkurrensen med Hanneman.

  3. Ja där håller jag med. Som det verkar vara nu så är alla så glada kompisar att musiken blir lidande. Det måste vara lite oreda och artistiskt lidande om det skall bli riktigt bra musik. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *