ARTIST: Barren Earth
TITEL: A Complex Of Cages
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Att tiden lever sitt eget liv är vi nog alla mer eller mindre medvetna om. Men jag måste erkänna att jag hajade till när jag insåg att det är tre år sedan “On Lonely Towers” kom. Jag drämde i med en betygsnia och en tredjeplats på min årsbästalista för skivan som jag då utan tvekan utnämnde till bandets hittills bästa. Frågan är om “A Complex Of Cages” slår föregångaren?
Jón Aldará som tog över positionen som sångare på “OLT” höjde minst sagt förväntningarna på “ACOC” efter den rent mästerliga vokala uppvisning han stod för på HAMFERÐs “Támsins Likam” som kom tidigare i år och rent sångarmässigt så dräper “ACOC” med sin otroliga mångsidighet. Aldarás alla vokala uttryck hanterar han med självförtroende och finess, och alltid med väldigt mycket känsla. När dessa paras med den lika stora mångsidigheten i BARREN EARTHs instrumentella leverans, ja då krävs det ingen examen i musikteori för att gå igång på nästan alla cylindrar.
Ta öppningslåten The Living Fortress till exempel. Det rent sanslösa drivet i introt är magiskt bra, med nickningar åt både OPETH och DREAM THEATER. När väl sången kommer in så väljer bandet att börja bygga nerifrån igen, och de bygger tills dess att ögonen tåras innan de vräker på med ett riff som fick mig att gallskrika av glädje. Lyssna lite extra vid 3:19 så kanske ni kommer att uppleva samma sak. Räcker det nu? Nähej då! Vid 4:35 drämmer de i ytterligare en gång med ett så tjockt riff att nackhåren reser sig. Att trummisen Marko Tarvonen dessutom lägger sig på koklockan gör det sannerligen inte sämre.
Ja, ni fattar. Jag har nämnt en låt, och är redan i gasen. Det finns några element som hindrar mig från att sätta det högsta betyget på den här skivan, men som helhet betraktat är “A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.
Med Aldarás inträde i bandet så verkar BARREN EARTH ha fått något av en nytändning, även om jag ogärna vill använda det uttrycket om ett band som har levererat bra musik på varenda skiva. Men både “On Lonely Towers” och “A Complex Of Cages” ligger på en annan nivå i jämförelse med den tidigare diskografin och denna skivan kommer att finnas med på en hel del årsbästalistor trots de rent skrattretande starka skivor som har kommit, och kommer att komma, under 2018.