Hot or not? – Maj 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Alltså, det här är inte dåligt. Men genren “atmosfärisk och kultursvår mörk aggression” är 2019 ganska välbefolkad, och det finns gott om band som gör det bättre än NIXA. Därmed lite av ett “meh”, om jag skall vara ärlig.

Amelie: Oh, snyggt och bra det här. Lite känningar av mitt eget månadens val med CULT OF LUNA. Förutom sången då som inte är lika stark här. Sammantaget dock alldeles nog för att jag ska vilja kolla vidare på plattan och NIXA.

Martin: Jag kan känna viss sympati för produktionen som är fint organisk, och att sången är riktigt bra. Men som helhet lyfter ju det för fan aldrig!


VALD AV: Amelie

Martin: Jag har aldrig varit något större fan av CULT OF LUNA, och även om jag gillar den av vemod svärtade The Silent Man så är detta inget som jag skulle ranka som något av det bästa jag hört under 2019. Tungt, lagom svårt och innerligt är det däremot så det förslår!

Robert: Integritet. CULT OF LUNA har verkligen integritet, och flera av bandets tidigare alster är essentiella mycket på grund av just det. Bandet går sin egen väg. The Silent Man är lovande för den kommande plattan, men jag kommer inte riktigt in på livet på den. Krävs mer tid kanske?

Fredrik: CULT OF LUNA har gett mig en av de allra mest magiska konsertupplevelser jag har haft, och därmed har deras svala desperation en varm plats i mitt hjärta. Här är de som vanligt atmosfäriska och stämningsfulla, men (för att vara dem) nästan ljusa och luftiga i överkant. Det är bra, men inte magiskt. Dit når månkulten visserligen som regel aldrig riktig på skiva, för det krävs en scen.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Eh, nehej. Eller, eh? Eller ja, jo kanske ändå. Hårdrock på svenska har alltid ett litet plus i kanten redan före start i min bok. Det här växer på allt eftersom med antalet lyssningar. Inte oävet alls men inte heller något jag känner behov att återvända till.

Martin:  Det enda som skulle kunna sänka ostighetsnivån här är om sången framförts på skånska. Jag har pendlat mellan en axelryckning och vredgat stampande då jag lyssnat på detta. Har jag varit på bra humör har det blivit en axelryckning, inte fullt så bra… ja, ni fattar, eller hur?

Robert: Det här föll inte mig i smaken. Inte för att det är sång på svenska – jag klickar inte med musiken. För hetsigt och ryckigt för mig.


VALD AV: Martin

Robert: SPIRIT ADRIFT har rört sig en aning från doom á la PALLBEARER och mer mot ett landskap där klassisk heavy metal dominerar. Det är nästan lite IRON MAIDEN över flera stycken på nya plattan “Divided By Darkness“. Angel And Abyss är en bra representant för hur bandet låter numera – dvs skitbra. Helt klart “Hot”!

Fredrik: Gitarrljudet är hur läckert som helst, särskilt i de lugnare partierna. Jag gillar även trycket när SPIRIT ADRIFT växlar upp, men… jag har väldigt svårt att ta mig förbi sånginsatsen. När Nate Garrett får klämma i funkar det hyggligt bra, men i de lugnare partierna bär det faktiskt inte riktigt. Vilket, tyvärr, är ett för stort skönhetsfel för att överse med. Synd, för låten i sig är annars skön.

Amelie: Det här gungar bra. En hel del Black Sabbath-känning. Vilket också blir ett problem då även sångarens röst ligger väldigt nära Ozzys gnälliga stämma. Så många bra låtar så förstörda av den rösten och här ännu en röst som förstör istället för tillför.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *