Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: ”Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. ”Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan ”Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… ”War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på ”War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med ”guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets ”The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten ”Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. ”Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos ”Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan ”About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The HiveElectricalWithout WarningLetare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna ”på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som SisterOpal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ‘n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från ”stark tävlande” till ”vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är ”Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs ”Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin ”Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp ”Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…

100 choice cuts, 2017

Nedräkningen har börjat. I skrivande stund sliter samtliga WeRock-skribenter med det som vanligtvis utgör såväl WeRock-årets höjdpunkt som dess största stresspåslag: Årsbästalistan. Vår skribent Fredrik tar er med på en resa genom resonemangen, svårigheterna och en lista över 100 choice cuts från musikåret 2017.

Den där listan, ja… Vad som dyker upp där är alltid ovisst. Det enda man kan vara säker på är att urvalet nästan alltid känns lite som ett mission impossible, samt på att vi WeRock-skribenter inte kommer att vara ense om särskilt mycket. Förhoppningsvis kan det sistnämnda tas som en garant för kvalité, då det innebär att det är många olika stilar, skivor och artister som har passerat revy i redaktionens lurar under året.

Undertecknad har under året lyssnat in mig på lite drygt 100 skivor, för att utifrån det börja gallra. Jag vet att jag inte är bäst i klassen på det, utan att mina kollegor sannolikt slår mig på fingrarna. Där ligger alltså ribban. Konkurrensen är alltså stenhård, och frågorna man måste ställa sig är många. Hur bra är egentligen den där comeback-plattan från de gamla hjältarna? Är den där udda, skruvade skivan genial eller bara konstig? Den där vackert melankoliska plattan som är så jävla bra i februari, funkar den alls i juli-solen? Väger det fantastiska gitarr-liret på det meckiga dödsmetall-släppet upp för den kanske inte lika lysande sånginsatsen? Och den där off topic-skivan som inte alls är metal, kan man plocka in den på listan?

Ja, ni fattar. 100 skall bli 50 skall bli 20 skall bli 10, och till slut känns flaskhalsen så trång, så trång… I år har dessutom varit ett mångsidigt och ganska starkt musikår, det är åtminstone min känsla. vilket inte gör det lättare att stycka upp det hela. För att exemplifiera detta följer här nedan en lista med 100 choice cuts från året, och det med 100 olika artister! Mestadels metal i alla dess former, absolut, men även svensk trallpunk, hårdtechno, pianomusik, bluesrock, cirkusmusik (jodå, jag lovar!), keltiskt doftande sjörövarmusik, R’n’B, sydstatsrock, deppig post-metal och mer därtill. Något du gillar borde du hitta – om inte, så behöver du sannolikt faktiskt överväga att musik inte är din grej, trots allt…

Vilka av de skivor som här finns representerade som dyker upp på någon av våra årsbästalistor låter jag vara osagt. Några av dem gör det garanterat, men lika säkert är att alla inte är fångade i detta urval. Kommentera gärna med vilka uppenbara kandidater just du tycker att har missats!

Dawn Of Disease – Ascension Gate

ARTIST: Dawn Of Disease
TITEL: Ascension Gate
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det finns fantastiskt mycket spännande, konstig och (potentiellt) läcker mat där ute. Råbiff med varsamt uppvända vakteläggulor, perfekt fermenterad koreansk kimchi, laxmoussé-tartarer och mustiga långkok ångande av allehanda exotiska pepparfrukter. Är man gourmet tar resan aldrig slut, det finns alltid mer att upptäcka. Men ibland vill man, även om man så är världens matfantast, faktiskt bara ha en hederlig kebabpizza. Helst en från stammis-stället på hörnet, så där lagom flottig, kryddstark, med rejält med lök och en lagom syrlig kebabsås – och som man äter ur kartongen…

Säg hej och välkomna in i diskussionen till DAWN OF DISEASE. De är, som ni antagligen redan har listat ut, något av en dödsmetallens motsvarighet till den där kebabpizzan. ”Ascension Gate” som platta erbjuder inte särskilt mycket nytt, utan de stigar som vandras är tryggt uppvandrade av föregångare inom genren. Tyskarnas anrättning innehåller en redig dos Göteborgs-sound, med eleganta moll-harmonier draperade över tungt malande riff varvat med snabba blastbeats. Sången är mörk och ganska guttural, men med fint djup och utan att bli grötig.

Produktionen är tämligen snygg, och låtmaterialet är habilt, jämnstarkt snarare än med tydliga toppar och dalar men ändå med rimlig variation i tempo och anslag. De spår som möjligen sticker ut något är medryckande Leprous Thoughts, långsamt pampiga titelspåret Ascension Gate, bitvis brutalsnabba Akephalos samt taktfasta Lucid.

DAWN OF DISEASE kommer sannolikt aldrig att få en stjärna i den musikaliska motsvarigheten till Guide Michelin, men det är kvalitativt hantverke och en ganska angenäm upplevelse likafullt. Precis som den där kebabpizzan från favorithaket, alltså…