Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Naat – Fallen Oracles

ARTIST: Naat
TITEL: Fallen Oracles
RELEASE: 2020-03-06
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det första som slår mig med italienska NAAT är hur mycket jag gillar hur omslaget verkligen funkar ihop med musiken. Deras instrumentala, tunga och kärva men samtidigt intrikat flummiga sludge skapar verkligen en känsla av en flod. Vattnet flyter sakta, och floden kan verka lockande i sin bedrägliga rofylldhet, men smältvattnet från höglandets bergstoppar är isande kallt och under ytan lurar lömska virvlar och underströmmar. Dessutom färdas vi genom ett kargt och öde landskap, här är du ensam, det finns ingen hjälp att få om du sveps ner under ytan.

Det andra som slår mig är att det tar förvånansvärt få lyssningar innan jag slutar sakna sången. Först stör det mig lite, jag kan initialt inte tänka bort hur mäktigt detta hade varit med COLOSSUS-liknande sång. (Referensen känns logisk, det finns bitvis vissa likheter, framför allt i gitarrljudet.) Sen inser jag att det ju faktiskt är mäktigt alldeles ändå, här finns som sagt både ganska rå och skitig tyngd och eterisk elegans, och den hypnotiska effekt jag gissar att italienarna eftersökt uppnås verkligen. Det är lätt att förlora sig i spår som The Moth, Inner Shelter och Liquor.

Jag skall villigt erkänna att jag innan jag lyssnade in mig på “Fallen Oracles” aldrig hade hört talas om NAAT. Nu är deras betygs-åtta här det högsta omdöme jag någonsin delat ut till en rent instrumental platta. En mycket trevlig ny bekantskap, alltså!

Skyforest – A New Dawn

ARTIST: Skyforest
TITEL: A New Dawn
RELEASE: 2020-02-20
BOLAG: Northern Silence Productions

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ryska SKYFOREST är en intressant best, givet hur de blandar bomullsmjuka atmosfäriska inslag, vemodiga mollharmonier och vackra körer med inslag av black metal-sång och blast beats. Eller, “best” och “best”… Black metal-inslagen till trots är det i så fall en best med tämligen välvårdad och glansig päls, snarare än en med raggig, blodfläckad man och gulnade tänder. Anrättningen som bjuds på “A New Dawn” är nämligen helt klart mer vacker än ondskefull eller brutal, och synthar/stråkar vanligare än de blast beats som alltså ändå förekommer.

Låtarna är långa och drömska, och den väsande sången ligger och svävar lättjefullt ovanpå musiken mer som en viskning i bakgrunden än som centralt element. Häri ligger både SKYFORESTs styrka och svaghet. Den tillbakalutade stilen har onekligen eteriska kvalitéer, och om man tillåter sig att vaggas in i musiken når denna emellanåt hyggligt höga höjder. Along The Waves, The Night Is No More och (framför allt) Wanderer är genuint bra spår. Med det sagt så har jag ändå vissa issues med just sången, vilket nog beror ungefär lika delar på utförandet som på produktionen.

Hade sången tillåtits att ta ut svängarna mer, ta lite tydligare plats, och bidra med mer svärta och ångest, så tror jag “A New Dawn” hade haft potential att vara en riktigt stark platta. Som det nu är framstår domen som något mer osäker. Den fortsätter att växa på mig, men jag misstänker att den trots allt kommer att stanna något under skogens tak. Dock fortfarande en platta jag rekommenderar vänner av post-black-genren att låna sitt öra till!

Live: Bombus & Horndal på Pustervik

ARTIST: Bombus & Horndal
LOKAL: Pustervik, Göteborg
DATUM: 25 januari 2020

Ett rifforama på temat “när något dör, föds något annat”…? BOMBUS och förbandet HORNDAL bjuder på en svettig afton med nedlagda järnverk, medlemsbyten, mycket bra publiktryck och (tack och lov) ingen synbar bakfylla på menyn.

BOMBUS riffar loss på Pustervik.
HORNDAL – Svärtan och ilskan är genuin, men det finns charm där också.

Det är lönehelg, men jag får intrycket att Pustervik antagligen hade varit välfyllt denna regndisiga januari-kväll alldeles oavsett. Kvällens huvudakt BOMBUS är omåttligt populära på hemmaplan, så uppslutningen är som förväntat god. Innan aftonens huvudrätt är det dock dags för HORNDAL att äntra scenen, ett stilmässigt gott val av förband och en akt som sannerligen inte skäms för att ställa sig i strålkastarljuset.

Till en ljudkuliss av gamla nyhetsklipp som avhandlar nedläggningen av järnbruket i hemorten Horndal äntrar dalmasarna scenen. Själva har de hörts beskriva sin musik som sludge/hardcore-inspirerad, men jag tycker mig definitivt också höra influenser från klassiska akter som ENTOMBED och SLAYER. Oavsett så är det imponerade tungt för att liras på sextsträngade gitarrer, och med gott om energi och närvaro, särskilt från frontmannen Henrik Levahn.

HORNDAL skäms inte för sig, utan tar scenen med den äran.

-“Vi är HORNDAL från Horndal… var fan är NI ifrån?!” vrålar han från magens djupaste gömmor, innan ytterligare en musikalisk ståltacka hamras iväg mot publiken. Spelningen igenom är Levahn intensiv och underhållande, med tvära kast mellan fyndig spexighet och genuin ilska. (Kanske inspirerad av tishan på bandets basist, som har trycket “Elda Under Din Vrede”.) Vid ett tillfälle under spelningen får han samtliga i publiken att sätta sig ner på huk, medan han kliver ut på golvet framför scen och håller en kort föreläsning om nedläggningen av bruket på hemorten, och om den resulterande management-termen “the Horndal effect”.

Initialt är låtmaterialet aningen jämntjockt, men under giggets andra halva med spår som Hin, Fornby Klint (som sakligt presenteras som en låt om en skidbacke, ackompanjerat av frågan om det finns några skidbackar i Göteborg?) och just The Horndal Effect så lyfter det hela väl. HORNDAL imponerar, och lägger faktiskt ribban ganska högt för efterföljande BOMBUS.

Föreläsningsdags!

Det är med spretiga känslor jag inväntar huvudaktens entré på scen. Jag gillar dem, de har en hel del riktigt bra låtar och ett ganska eget sound. Sist jag såg dem var dock på Pumphuset i Borås, en betonglokal med högst tveksam akustik, och vid ett tillfälle när bandet själva erkände att de var jäkligt bakfulla. Den spelningen var… inte bra.

Men ikväll är det nya tag, och allt eftersom kvällen lider skall BOMBUS komma att jobba sig till en arbetsseger. Inledningen är ganska tungt lutad mot material från 2013 års “The Poet and the Parrot”, och lyfter kanske inte riktigt till fullo, även om publiken för all del är hyggligt med på noterna redan från början. När först Repeat Until Death och sen Rust från förra plattan kommer börjar temperaturen dock skruvas upp ganska rejält, allsången på Rust är stark och berusande.

BOMBUS jobbar hårt, men tar också hem en arbetsseger som följd.

Intensiva (You Are All Just) Human Beings från färska släppet “Vulture Culture” fungerar också finfint, kombinationen av elegant tapping-lir på gitarren och påtagligt drivet riffande och trumkomp genererar rikligt med energi. Sen går intensiteten återigen ner en smula, innan BOMBUS efter att förhållandevis kort set går av. Riktigt slut på aftonen är det så klart inte, efter en klädsamt kort paus ändrar hemmasönerna återigen scenen för ett encore.

…och vilket encore! Avslutningen utgörs av hypnotiska Biblical, oerhört nävpumpar-vänliga Deadweight och kompromisslöst malande Into the Fire, där framför allt målrakan på den sistnämnda, med sitt frenetiska dubbelkagge-smatter, skickar ilar nedför ryggraden och ger viss gåshud på armarna trots värmen inne på ett välfyllt och upplivat Pustervik. Spelningen har till och från balanserat i vågskålarna, men här tippar det utan tvekan över till en klar och otvetydig framgång. Mumma!

Apropå värdiga avslut, förresten. Ungefär halvvägs genom det ordinarie setet meddelar den ena frontmannen, Matte Säker, att det har blivit 12 härliga år med bandet, men att han nu kastar in handduken och ersätts av nytt blod. Han kliver av scenen, och in kommer hans ersättare (som så vitt jag kan bedöma dock endast lirar gitarr, och lämnar sånginsatsen helt till Feffe Berglund) för att fullfölja kvällen.

Hur många strängbändare är det där uppe på scen, egentligen…?

Under extranumren kommer dock herr Säker tillbaka in på scen, och BOMBUS slutför alltså gigget med inte en, inte två, inte ens tre, utan fyra gitarrister! “Svulstigt” är bara förnamnet, och som sagt – en värdig avslutning på en afton där BOMBUS tar revansch på sig själva från senast, och bevisar att deras popularitet inte är oförtjänt.