Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Death Alley – Superbia

ARTIST: Death Alley
TITEL: Superbia
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Holländska DEATH ALLEY säger sig hysa en rastlös törst för att ge sig ut på djupt vatten, samt understryker i promo-materialet att om man inte vågar ta risker kan man heller inget vinna. Bandet anger så pass sinsemellan olika band som KING CRIMSON, THE STOOGES, HAWKWIND och POISON IDEA som influenser, och verkar stolta över den spretighet som deras crossover mellan luftig 70-talsrock, skränigt punkskrammel, stoner-groove och allmänt flum ofrånkomligen resulterar i.

Jag tycker absolut att DEATH ALLEY skall ha cred för ansatsen, och för att man otvunget väljer att gå sin egen väg. Men, för det finns ett men…

…resultatet är tyvärr inte särskilt bra. Istället för att bli coolt á la KVELERTAK, blir det mest ett… ”meh”. Ibland glimrar det till, som i Feeding The Lions, som är en genuint bra låt, eller i den trallvänliga refrängen till Murder Your Dreams. Överlag händer det dock inte så mycket; det puttrar på i grytan, men kryddningen är lite tam och köttet lite segt, så att säga.

Det finns potential hos gänget, för vissa av riffen är energiska nog för att de borde resultera i bättre driv än vad utfallet blir. Dock behöver såväl produktion som låtmaterial vässas både ett och två snäpp för att holländarna skall beviljas ny audiens. Fritt fram att slå mig på fingrarna med nästa försök – friskt vågat, hälften vunnet!

 

Oceans of Slumber – The Banished Heart

ARTIST: Oceans of Slumber
TITEL: The Banished Heart
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

”Här kommer alla känslorna på eeeen och samma gång”, sjunger Per Gessle, och lämnar onekligen alla lyssnare åtminstone med en känsla av förundran över hur en Halmstads-son kan låta så sjukt mycket som en Eskilstuna-bo? Vilka känslor man i övrigt får av Per Gessle låter jag vara osagt, enligt devisen att har man inget snällt att säga, så…

Nu handlar den här recensionen som tur är inte om Halmstads Per Gessle, utan om Texas-bördiga OCEANS OF SLUMBER och deras tredje fullängdare ”The Banished Heart”. Och här finns det onekligen väldigt mycket känslor, allt från nattsvart sorg, krypande desperation och gnagande ångest till bitterljuv längtan och skir romantik. Spännvidden på uttryck är precis som på föregångaren ”Winter”, en av 2016 års bästa plattor, monumental. Som bandets trummis och primära låtskrivare, Dobber Beverly, uttrycker det: ”Skivan utforskar koncept som försummelse, döden, hjärtesorg, kärlek och att finna frid. ‘The Banished Heart’ representerar återkomsten, återkomsten av liv eller kärlek efter en lång exil, när allt har verkat förlorat eller hopplöst.”

Låter det en smula högtravande så är det förmodligen för att det är det, OCEANS OF SLUMBER är ett (i positiv bemärkelse) pretentiöst och ambitiöst band, omöjligt att placera i något fack – mer än det skickliga. Även på denna himmel, precis som på vår egen nordliga, finns det en stjärna som lyser klarast, och inget ont om övriga bandmedlemmar, men sångerskan Cammie Gilbert skiner trots allt något mer än sina vapendragare. Hennes röst är ett fantastiskt mångfacetterat vapen, som både förför och oroar. Lyssna till exempel på inledande The Decay of Disregard, där hennes insats bitvis får mig tänka på en av de där svarta änkorna-arterna som dödar och äter sina manliga partners efter fortplantningen. Känslan som förmedlas är olycksbådande och mörk, men samtidigt oemotståndligt kittlande.

Det finns flera andra spår som också når fantastiska höjder, så som episkt långa titelspåret The Banished Heart, melankoliskt vackra Howl of the Rougarou och intrikata A Path to Broken Stars (lägg där särskilt märke till det briljanta gitarrspelet som tar sin början efter dryga halvminuten) för att nämna några. En viss ojämnhet i materialet går dock inte att förneka, vilket är det enda som i mina öron drar ner helhetsbetyget. Det skall dock sägas att givet mängden detaljer att upptäcka i OCEANS OF SLUMBERs hantverke, skulle jag inte bli förvånad om den redan starka betygsåtta som här delas ut kan öka ytterligare ett snäpp över tid.

Det som kan sägas säkert redan nu, är i alla fall att ”The Banished Heart” är en av de där plattorna som kommer att vara med i diskussionen när höjdpunkterna under 2018 till slut skall summeras.

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: ”Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. ”Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan ”Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… ”War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på ”War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med ”guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets ”The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten ”Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. ”Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos ”Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan ”About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The HiveElectricalWithout WarningLetare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna ”på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som SisterOpal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ‘n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från ”stark tävlande” till ”vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är ”Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs ”Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin ”Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp ”Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…