Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Lamb of God – Lamb of God

ARTIST: Lamb of God
TITEL: Lamb of God
RELEASE: 2020-06-19
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Schplatt! Dunsen när slaktaren langar upp en trave nästan löjligt tjocka stekar på disken känns i bröstbenet. Du tittar girigt på de saftiga köttstyckena, där den feta marmoreringen är ständigt närvarande.  Det blir 1200 kronor, tack, säger slaktaren med grusig röst, och kom ihåg att du skall dö.

Ni har förstås redan listat ut att liknelsen ovan handlar om hur köttiga låtarna och riffen på LAMB OF GODs tionde och självbetitlade studiosläpp är. Egentligen borde det alltså kanske ha varit lammkotletter som langades upp på den där disken, men de är nu faktiskt för magra för att riktigt fungera i bildspråket.

Fem år har gått sedan föregående platta, “VII: Sturm und Drang”, och Virginia-sönerna har hunnit ersätta original-trummisen Chris Adler med Art Cruz, men visst känns LAMB OF GOD igen. Det är samma svulstiga köttighet, samma kraftfulla growl från Randy Blythe, och samma smattrande dubbelkaggar. Bandet kanske aldrig kommer att bli genuint nyskapande, men de är bra på vad de gör – när de lägger ur handbromsen är det ett tungt fordon som kommer rusande.

En snabb översyn över nätet ger vid handen att mottagandet av det färska släppet varit lite kluvet. Många kritiker ger skivan höga betyg, medan vissa fans tycker att materialet inte riktigt når upp till önskad nivå. Personligen sällar jag mig till skaran som gillar detta alster, och det av flera anledningar.

Först och främst handlar det förstås om den där köttigheten. Det känns i kroppen att lyssna på LAMB OF GOD, särskilt om man kommer åt att vrida upp både bas och volym i allmänhet. Sen finns där faktiskt hyggligt med nyanser i materialet ändå. även om det som sagt nog aldrig kommer att bli frågan om alltför stora kulturella pretentioner när Blythe & Co äntrar scenen.

Inledande Memento Mori är riktigt stämningsfull, det lekfullt bluesiga introt på efterföljande Checkmate går sömlöst över i riktigt läckert metal-riffande,  refrängerna på Gears och Bloodshot Eyes kommer att böja många nackar när väl världens festivalscener får öppna igen, de obehagligt skärande lead-fillen på Resurrection Man slingrar sig lömskt runt lyssnarens hörselnerv, Poison Dream är trivsamt ettrig, etcetera…

Visst, det man kan hålla emot LAMB OF GOD är att det trots många starka kort i vissa stunder kan kännas en liten smula jämntjockt. Men när de jämntjocka köttstyckena är lika saftiga som de som här serveras, verkar det dumt att klaga, Det är istället bara att dra igång grillen och lägga ölen – och ingen sådan där hipster-besk IPA som undertecknad brukar föredra, utan en hederlig blasklager – på kylning!

 

 

 

Naat – Fallen Oracles

ARTIST: Naat
TITEL: Fallen Oracles
RELEASE: 2020-03-06
BOLAG: Argonauta Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Det första som slår mig med italienska NAAT är hur mycket jag gillar hur omslaget verkligen funkar ihop med musiken. Deras instrumentala, tunga och kärva men samtidigt intrikat flummiga sludge skapar verkligen en känsla av en flod. Vattnet flyter sakta, och floden kan verka lockande i sin bedrägliga rofylldhet, men smältvattnet från höglandets bergstoppar är isande kallt och under ytan lurar lömska virvlar och underströmmar. Dessutom färdas vi genom ett kargt och öde landskap, här är du ensam, det finns ingen hjälp att få om du sveps ner under ytan.

Det andra som slår mig är att det tar förvånansvärt få lyssningar innan jag slutar sakna sången. Först stör det mig lite, jag kan initialt inte tänka bort hur mäktigt detta hade varit med COLOSSUS-liknande sång. (Referensen känns logisk, det finns bitvis vissa likheter, framför allt i gitarrljudet.) Sen inser jag att det ju faktiskt är mäktigt alldeles ändå, här finns som sagt både ganska rå och skitig tyngd och eterisk elegans, och den hypnotiska effekt jag gissar att italienarna eftersökt uppnås verkligen. Det är lätt att förlora sig i spår som The Moth, Inner Shelter och Liquor.

Jag skall villigt erkänna att jag innan jag lyssnade in mig på “Fallen Oracles” aldrig hade hört talas om NAAT. Nu är deras betygs-åtta här det högsta omdöme jag någonsin delat ut till en rent instrumental platta. En mycket trevlig ny bekantskap, alltså!

Skyforest – A New Dawn

ARTIST: Skyforest
TITEL: A New Dawn
RELEASE: 2020-02-20
BOLAG: Northern Silence Productions

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ryska SKYFOREST är en intressant best, givet hur de blandar bomullsmjuka atmosfäriska inslag, vemodiga mollharmonier och vackra körer med inslag av black metal-sång och blast beats. Eller, “best” och “best”… Black metal-inslagen till trots är det i så fall en best med tämligen välvårdad och glansig päls, snarare än en med raggig, blodfläckad man och gulnade tänder. Anrättningen som bjuds på “A New Dawn” är nämligen helt klart mer vacker än ondskefull eller brutal, och synthar/stråkar vanligare än de blast beats som alltså ändå förekommer.

Låtarna är långa och drömska, och den väsande sången ligger och svävar lättjefullt ovanpå musiken mer som en viskning i bakgrunden än som centralt element. Häri ligger både SKYFORESTs styrka och svaghet. Den tillbakalutade stilen har onekligen eteriska kvalitéer, och om man tillåter sig att vaggas in i musiken når denna emellanåt hyggligt höga höjder. Along The Waves, The Night Is No More och (framför allt) Wanderer är genuint bra spår. Med det sagt så har jag ändå vissa issues med just sången, vilket nog beror ungefär lika delar på utförandet som på produktionen.

Hade sången tillåtits att ta ut svängarna mer, ta lite tydligare plats, och bidra med mer svärta och ångest, så tror jag “A New Dawn” hade haft potential att vara en riktigt stark platta. Som det nu är framstår domen som något mer osäker. Den fortsätter att växa på mig, men jag misstänker att den trots allt kommer att stanna något under skogens tak. Dock fortfarande en platta jag rekommenderar vänner av post-black-genren att låna sitt öra till!