Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Live: Soen på Pustervik

ARTIST: Soen (Support: Wheel, The Price)
LOKAL: Pustervik
DATUM: Söndag 15 september, 2019

Det finns sångare, och så finns det Sångare. Ja, och så finns ju Joel Ekelöf i SOEN också, som opererar på en ännu högre nivå än så. När han och hans SOEN intog scenen på Pustervik på söndagkvällen var det nog ingen i publiken som lämnades oberörd.

“Vi har funnits i… vad, åtta år? Och släppt fyra skivor. Men vet ni vad, det här är första gången vi har blivit inbjudna att lira i Sverige. Det är Sverige-debut ikväll.” Joel Ekelöf, sångare i svenska SOEN ler lite trött och ser ut som att han egentligen skulle vilja ruska  klentroget på huvudet. Publiken framför Pusterviks scen verkar dock knappast ha hamnat där av misstag, utan ger bandet all den kärlek de så innerligt förtjänar denna vindpinade och kylslagna höstkväll i Göteborg. Minspelet på Ekelöf och hans mannar är därmed ett helt annat när de knappa två timmar senare går av.

Men nu går jag händelserna i förväg. Metalbutiken öppnas för kvällen någon timme tidigare med att italienska THE PRICE äntrar scenen. Deras musik rör sig inledningsvis i gränslandet mellan stämningsfullt elegant och sliskigt pompöst, för att under setets gång få tydligare inslag av rakare, mer amerikaniserad radio-metal. Personligen håller jag de inledande spåren högre, där On The  Edge Of Madness framstår som starkast. Den avslutande halvan blir något opersonlig och slätstruken, även om den tekniska färdigheten är god.

THE PRICE är skickliga, men letar kanske en smula efter sitt alldeles egna uttryck.

Efter italienarna är det dags för ett besök från vårt östra gränsland, i form av WHEEL. Fyra herrar i svarta hoodies med pösiga munkkåpor dyker på scen i rikligt med rök, och serverar en ganska trivsamt kultursvår kombo av alternativ rock, post-metal och allmänt skrammel. Mina tankar förs i omgångar till så pass olika akter som COLOSSUS, HIGH ON FIRE och LEPROUS. Helhetsintrycket är dock gott, det finns definitivt stor potential i det här gänget.

Finnarna skall även ha en eloge för snygg färgsättning av scenshowen, där det första av de fyra (långa) spåren går helt i grönt, nästa i lila, tredje låtvalet Tyrant i djuprött och avslutande Wheel i blått och vitt. Visuellt läckert!

Finska WHEEL uppvisar god potential med sin trivsamt kultursvåra, atmosfäriskt jazziga post-metal.

Framåt tiosnåret på kvällen har det så blivit dags för huvudnumret, som alltså begår Sverige-debut denna afton. För många svenska metal-fans kanske SOEN mest är kända genom det faktum att förre OPETH-trummisen Martin Lopez piskar skinnen, men bandet förtjänar verkligen ett alldeles eget erkännande. Årets skivsläpp “Lotus” är en riktigt stark platta som förtjänar er uppmärksamhet, om den inte redan fått den.

Nåväl, åter till Pustervik. Initialt nås kanske inte de allra högsta höjderna, vilket delvis beror på att både Cody Fords känsliga gitarrspel och Joel Ekelöfs sång ligger aningen för lågt i mixen, en omständighet som gör att en del av den intrikata komplexitet som är SOENS själ och hjärta går förlorad. Covenant och Opal passerar därför utan alltför stort intryck. Sen rättas bristerna i ljudbilden till, och från därpå följande Rival och framåt öppnas slussluckorna och bandets briljans sköljer över oss i publiken.

Samtliga musiker i bandet är oerhöret skickliga, och var och en förtjänar ett eget erkännande. Cody Fords gitarrspel är som redan nämnt fantastiskt känsligt och mångfacetterat, Stefan Stenberg är en stensäker (kom igen, vi är ändå i Göteborg!) basist, mångsysslaren Lars Åhlund på keyboard och gitarr en herre med lika delar scenpersonlighet som färdighet, och Martin Lopez på trummorna är… ja, har man stamtavla från OPETH behövs kanske ingen närmare introduktion?

Detta till trots är det ändå en person som sticker ut i SOEN, både på skiva och på scen, och det är sångaren Ekelöf. Hans stämma är närmast sublimt vän och svävande, men samtidigt fullpackad med känslor, och är den ingrediens som lyfter anrättningen till en nivå där få andra band verkar. När han klipper i med refrängen på Lascivious halvvägs genom det ordinarie setet, är det inte utan att ögonen tåras en smula av känslosamhet, och klumpen i halsen är märkbar.

Joel Ekelöf är ingen man av ymnigt talande under mellansnacken, men söte Jesus så vackert han kan sjunga!

Förutom en fantastisk röst är sångaren också en intressant scenpersonlighet. Mellansnack är förvisso inte hans paradgren, enda gången han egentligen säger mer än namnet på nästkommande låt är när han presenterar lugna Lucidity med orden “här kommer en, som vi brukade säga på mellanstadiet, tryckare…”. Han rör sig dock med en teatralisk inlevelse som skulle kunna kännas utstuderad om det inte vore för att den känns påtagligt äkta, och levererar sin melankoliskt eteriska sånginsats med ett genuint glatt leende. En kontrasternas man, vilket passar ett band med SOENs spännvid alldeles utmärkt.

Nu tittar jag ändå inte så vansinnigt mycket på varken Ekelöf eller övriga i bandet, musiken är så pass trollbindande att jag en påtagligt stor del av spelningen bara blundar och gungar med, invaggad i känslosam men behaglig trans. Spår som Opponent och Martyrs lämnar föga utrymme för annat, och till och med den ganska brutala tolkningen av Slithering smälter in fint i den hypnotiska helheten.

Här avslutas det ordinarie setet, och bandet går av scen. Att det kommer att bli en encore är dock en vadslagning med endast pengarna tillbaka i utdelning, givet hur stark och påtaglig uppskattningen från publiken är. SOEN kommer tillbaka och avrundar kvällen med Savia, en hård tolkning av Sectarian och som avslutning (vilket känns ganska oortodoxt men samtidigt passande) påtagligt lugna titelspåret från senaste släppet, Lotus. Jag står sedan kvar en stund och andas tungt, det har varit en stark upplevelse som behöver smältas lite innan verkligheten tillåts tränga sig på igen.

Låt oss hoppas att det inte dröjer åtta nya år och fyra nya skivor innan nästa gång vi får se SOEN ta en sväng på svensk mark. För det här var en fantastisk spelning. Tack, Joel Ekelöf, och tack, SOEN!

SOEN levererar en fantastisk spelning, så låt oss verkligen hoppas att det inte dröjer till nästa gång vi får ta del av dem.

 

Halfway to Hell 2019

Halva musikåret 2019 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nodvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2019 hittills har plockat ihop!

Givetvis vill vi på WeRock dela med oss av några av dessa. Därför har vi satt ihop en spellista med 10 utvalda höjdpunkter från var och en av oss. Vi hoppas ni skall hitta några nya favoriter redan här, och att vi får fortsätta göra er sällskap på resan under resten av musikåret. Bon appetit och bon voyage!

Robert

POSTHUM – The Ravens Are Flying Low
Som tema för samtliga låtar var jag ute efter att överraska såväl mina medskribenter som läsare, och gå en bit utanför den väntade fåran. Norska POSTHUM är det inte många som har blykoll på… men det borde alla ha.

ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svåraste utmaningen med att ta en låt från ONTBORG-skivan? Att välja vilken. Till slut valde jag titelspåret. Den här skivan är rent guld.

KRYPTOS – Mach Speed Running
Indiens KRYPTOS slog väl iofs igenom på allvar med förra given, men ändå: bandets thrash är typ det bästa som hänt sen skivat bröd och ordet måste spridas. Känn drivet!

PECTORA – Collide
PECTORA ger mig lite vibbar av METALLICA ibland, den mer klassiska hårdrocksvarianten snarare än thrashvarianten. Jag gillar’t, det är okomplicerat men ändå bra.

TROLL – Building My Temple
Amerikanska TROLL spelar doom i Sabbath-anda. Det är förstås alltid en bra förebild, och trots att den här låten är rätt lång känns den kort.

OVÀTE – Song Til Ein Orm
Norsk black metal, av den där sorten som verkligen kan greppa tag i en och vägra släppa. Det är både svängigt och hårt på samma gång.

AMULET – Burning Hammer
Brittisk NWOBHM, fast nyproducerat. Jag gillade debuten skarpt och blev glad när efterföljaren landade rätt nyligen utan att jag visste att den var på väg, valde den här låten efter refrängen är vansinnigt bra. Höj näven och sjung med!

VULTURE – Tyrantula
Speed metal, och med lite galen sång. Den här kan nog dela lägret i vad man tycker om det – för egen del är det nostalgi som tar mig tillbaka till pojkrummet på nolltid.

MONASTERIUM – Liber Loagaeth
Härlig doom som luktar gamla CANDLEMASS, där refräng och riff placeras i skärselden mellan hårdrock och doom.

SANHEDRIN – In From The Outside
Hårdrock där en bra sångerska kan rida på ett skönt riff tilltalar alltid undertecknad – och det är precis vad man får med SANHEDRIN. Perfekt “tack för mig”-avslutning, hoppas denna del av spellistan gett något nytt och spännande.

Fredrik

NORDJEVEL – Amen Whores
Snabbt, hårt, ondskefullt och ack så härligt mörkt! Sannolikheten att 2019 får se bättre black metal än så här är högst begränsad.

PORT NOIR – 13
En härlig mix av influenser, där BEASTIE BOYS och RAGE AGAINST THE MACHINE samsas med SOEN och luftig pop. Slutresultatet är, om du frågar om min åsikt, genuint golvande. Det här är genialt!

MISERY INDEX – New Salem
Ibland behöver saker förstås inte vara så komplicerade eller intrikata för att vara bra. MISERY INDEX levererar alltid relativt raka dödsmetall-högrar, utan kroppsfinter eller jabbar. Men de slår hårt, och de slår träffsäkert.

ROTTING CHRIST – Dies Irae
Kompakt mörker, blytunga gitarrer och mässande klosterkörer. Vad mer behöver man, egentligen…?

SWALLOW THE SUN – Upon The  Water
Också här är mörkret kompakt, även om en någon luftigare skönhet kan skönjas som en antydan till blodröd soluppgång vid horisonten. Bedövande vacker depression.

WITHIN TEMPTATION – Raise Your Banner
Vi håller oss kvar i den pompösa, känslosamma sfären. Anledningen till att vi gör det är Sharon den Adel och hennes röst, för när hon klämmer i på refrängen här ligger gåshuden väldigt nära till hands.

SOEN – Opponent
Jag kunde nästan ha valt vilken låt som helst från SOENs “Lotus”, så stark är skivan. Inget annat släpp så här långt i år kommer i närheten av att erbjuda lika många olika känslointryck. Gudomlig skönhet, tonsatt.

MILLENCOLIN – Nothing
Örebroarnas kulturella pretentioner är säkert högst blygsamma jämfört med t.ex. SOEN, men det ändrar inte det faktum att anrika skejtpunk-akten MILLENCOLIN är duktiga på att skriva trallvänliga melodier med fästande hooks. Nothing är ett bra exempel på detta.

DANKO JONES – Dance Dance Dance
Sällan mer än en trivsam bagatell, men aldrig mindre än 100% ren, fotstampande rock ‘n’ roll. Det är sällan enkelt att sitta still till DANKO JONES, och alltid svårt att inte le. Så även här, till min dansanta sommarhit #1 för året.

ROME – A New Unfolding
Alltså, visst, det här i strikt mening varken metal, hårdrock, punk eller något annat jag normalt skulle täcka här på WeRock. Men ROME erbjuder mer själslig svärta, känsla och desperation än de flesta metal-akter kan skryta med, så jag plockar med honom ändå. Djävulen som singer/songwriter? Tja, det hade nog kunnat låta ungefär så här…

Amelie

SOILWORK – Stålfågel
Det är något som aldrig klickar de där allra sista procenten mellan SOILWORK och mig. Deras plattor är bra, till och med mycket bra, men aldrig “oundgängliga”. Dock är enskilda låtar på årets album helt suveräna och en bland dessa är just Stålfågel med drömsk stämning och mjuk melodi.

ROTTING CHRIST – The Voice of the Universe
Som helhet är albumet “Heretics” närmast en besvikelse, men även en rätt medioker ROTTING CHRIST-skiva levererar ett antal låtar som gör sig utmärkt i en sån här lista. Bäst är The Voice of the Universe med vokalt stöd av Ashmedi från MELECHESH.

IN FLAMES – I, The Mask
Efter ganska sorgliga bottennappet “Battles” blev plattan “I, The Mask” en positiv överraskning i början av året och en av de bästa låtarna är just titelspåret, hårt och In-flameskt på bästa sätt. En annan kandidat till listan vore det supersofta avslutningsspåret Stay With Me.

DEVIN TOWNSEND – Genesis
En hel Devin Townsend-platta är sällan bra för det själsliga måendet men i lagom doser är den här musikaliska “galningen” bättre än mångt och mycket. Jag väljer Genesis från “Empath” som exempel på detta.

ELUVEITIE – Black Water Dawn
Inrymd i en platta som i sig är både för lång och spretar åt alltför många olika håll är dock Black Water Down en ren pärla. Guld i legeringen av metal och folkmusik med en känsla som blir närmast överväldigande.

NUMENOREAN – Regret
Kunde praktiskt taget valt vilken som helst låt från “Adore”, årets klart bästa plattan hittills. Regret var den låt som först väckte mitt intresse. Allra bäst gör sig dock de enskilda låtarna i sitt sammanhang på albumet. Numenoreans mörker lägger sig som blytung bomull över en sargad själ.

NUMENOREAN – Adore
Vi dubblerar här, kan inte annat. Titelspåret kostar vi också på oss. Jag ångrar nästan att jag inte gav albumet full pott i min recension men kanadensarna överraskade så att jag inte riktigt själv hann koppla hur urstark musiken är. Adore är smekande lava i öronen.

KAMPFAR – Det Sorte
Bland alla norska folk/pagan/black metal-band är KAMPFAR inte något jag tidigare fallit för. Men med ett av årets hittills bästa album skulle jag kunna plocka halva listan full bara från “Ofidians Manifest”. Jag valde den sorgesamt vackra avslutningen men rekommenderar starkt att plattan njutes som helhet.

CULT OF LUNA – The Silent Man
Första singeln från ett av årets mest emotsedda album pryder sin plats i en lista som denna. Vi vet inte vad höstens platta bär med sig – senast lyftes musiken mot höjderna m.h.a. sångerskan Julie Christmas – men The Silent Man lugnar all eventuell oro med sitt typiska CULT OF LUNA-sound.

VICTIMS – We Fail
Behöver vi fler väckarklockor? Definitivt. Behöver vi mer ilska och upprörda känslor? Absolut. We Fail är det jobbigaste spåret på hela albumet “The Horse and Sparrow Theory”. Och bäst bland många bra. Så du behöver inte stanna vid den.

Martin

AVANTASIA – Ghost In The Moon
En helt underbar introlåt som verkligen sätter agendan till ett av de bästa albumen som har gjorts inom power metal.  Det är helt omöjligt att inte älska det här.

SOILWORK – Arrival
Med ett ursinnigt driv och med patenterad känsla för sväng visar SOILWORK varför de är ett av världens bästa band.

DEVIN TOWNSEND – Spirits Will Collide
Heavy Devy kopplar på det stora känsloregistret och gör låt som får mig att känna mig uppskattad och omfamnad på en av samma gång.

VENOM PRISON – Uterine Industrialisation
Det här bandets vrede känns totalt uppfriskande och ärligt menad. Varenda fiber i kroppen bearbetas med en frenesi som är påtaglig.

ABNORMALITY – A Catastrophic and Catalyzing Event
Frenetiskt rens med ackuratess från ett av de bästa banden inom genren. ABNORMALITYs ångvältstunga döds är ren mumma för öronen.

SPIRIT ADRIFT – Angel and Abyss
Total känsla för historien och för vad denna kan påverka i musiken. SPIRIT ADRIFT har allt klart för sig och snickrar ut en låt som är totalt hemsökande.

MISERY INDEX – The Choir Invisible
Bra, bättre, MISERY INDEX? Ja fan trot, men det kan stämma. Patenterat grovt brötsväng gör att nackmuskulaturen får slita lika hårt som vanligt.

ALLEGAEON – Tsunami and Submergence
Vem kunde anat att ett band mest känt för shred kunde skriva så känslosam musik? Detta är bland det bästa ALLEGAEON har släppt från sig, sanna mina ord!

FRACTAL UNIVERSE – A Reality To Forclosure
Hemsökande vacker och tung progressiv metal på den här nivån gör mig lycklig. Det brottartunga gung som härskar här är helt enkelt underbart.

FIRESPAWN – The Great One
Med skruvande riffsvärmar och övertygande sväng är det omöjligt att inte älska den här låten.

Live: Gojira på Gröna Lund

ARTIST: Gojira
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 25 juni 2019

Teknisk, tung och miljömedveten metal på ett familjevänligt nöjesfält, kan det verkligen flyga? Svaret är utan tvekan ett rungande ja! Under regntunga skyar överkom GOJIRA till synes strulande utrustning och zombifierande mobiltelefoner, och levererade en högst slagkraftig åktur på Gröna Lunds stora scen.

God uppslutning när GOJIRA äntrar scenen på Gröna Lund.

Duggregnet ligger hotande nära i den fuktiga men ganska svala luften, och himlen är dystert grå, när jag en dryg kvart innan utsatt gigstart försöker ta en bra plats framför scenen på den kungliga huvudstadens nöjesfält. Det går i ärlighetens namn inget vidare, det är redan påtagligt trångt och välfyllt på den ganska stora ytan. En snabb analys av klädstilar och frisyrer avslöjar att det verkligen inte bara handlar om nyfikna tivoli-besökare, det är många som är här primärt för franska GOJIRA.

När Bayonne-sönerna rullar igång med Oroborus slås jag av den imponerande nivån på Joe Duplantiers hand-öga-koordination. De tapping-riff han tillsynes ledigt river av medan han samtidigt sjunger, växlande mellan ångestladdad rensång och brutal-arg growl, är inte enkla. Inledningsvis är dock det mesta annat som har med spelningen att göra ganska spartanskt och enkelt. Mellansnacket är i det närmaste obefintligt, och det enda egentliga röjandet på scen står basisten Jean-Michel Labadie (förvisso med den äran) för.

De miljömedvetna fransoserna håller säkert med om att grönt är skönt, men sant är också att blått är flott!

Trots den goda uppslutningen och bandets uppenbara kompetens, är det alltså en aningen seg inledning på gigget. Sakta men säkert tuggar dock det kompromisslösa maskineri som är GOJIRA igång, och efter att fjärde låten Flying Whales bjudit både på kvällens första pyro och en akut justering av Christian Andreus trummor under pågående stocksmatter, stiger temperaturen.

Publiken jublar bifall när Love presenteras, och när det blytunga intro-riffet släpps lös slås jag av att detta är påtagligt tungt nu, idag, 2019… När låten skrevs, 1999 till den demo bandet då filade på, var den här typen av riffande närmast monstruöst i sin tyngd jämfört med nästan all annan metal som då gjordes. Respekt!

Publiken visar också gott gensvar, och här går det att skönja kvällens första riktiga mosh pit i publikhavet framför scenen. Action är det även på scen, om än oplanerad sådan. Detta i form av två roddare som liggandes på mage på höger sida av scen frenetiskt jobbar med att reparera något, oklart om det är en monitor-högtalare eller något som har med pyrotekniken att göra. Det hela verkar hur som helst lösa sig lagom till att låten klingar ut.

Här någonstans börjar även Joe Duplantier vakna till liv på allvar. Frontmannens påa innan Love är förvisso ganska stereotyp, när han påminner oss om att vi är här för att “…bang your fuckin’ heads!”. I mellansnacket efter håller han dock en lite längre utläggning, där bandets politiska och sociala medvetenhet tillåts skina igenom lite mer. Han ber oss vänligt (nåja) men bestämt (oja!) att stoppa undan våra mobiltelefoner för en stund, “koppla ner” från vad han beskriver som världens zombie-liknande lunk, och verkligen vara i ögonblicket.

Han möts av bifalls-jubel, om än någon tveksamt på vissa håll och kanter just avseende det där med att lägga bort våra mobiltelefoner.(Filmnings-förbudet ignoreras tämligen flitigt i publikhavet.) Eventuell tvekan blåses dock bort när fransoserna först bjuder på “hitten” L’Enfant Sauvage, med förväntad uppskattning från publiken som resultat, och sedan vad som för mig sannolikt är kvällens höjdpunkt i form av The Shooting Star. Det sistnämnda spåret är inte alltför märkvärdigt på skiva, men i den här live-tappningen är det en ångvält på steroider. Jag funderar på om jag någonsin har hört något så tungt live förut, och har i skrivande stund ännu inte kommit på någon uppenbar kandidat. Stark gåshud under detta nummer!

GOJIRA – både tyngre och (åtminstone denna afton) ännu bättre live än på skiva!

Efter ett något oväntat avfyrande av konfetti-kanoner och ett stabilt framförande av sedan följande Blow Me Away You(Niverse) går GOJIRA av scen för en stund, innan Joe Duplantier dyker upp och fiskar pepp genom att påpeka att de fortfarande inte bestämt sig för om de skall lira mer eller inte. Nu vet jag inte om någon egentligen riktigt tror på detta, men visst får frontmannen det gensvar han fiskar efter.

Under en himmel som nu ser betydligt mer mörk och hotfull ut gör GOJIRA ånyo entré, och inleder sitt encore med hårt och snabbt manglande Clone. Här drar publiken förvisso igång en ganska respektingivande circle pit, men jag tycker personligen att bandet är som allra vassast när de förlitar sig på tyngd och atmosfär. Jag gläds därför åt en riktigt, riktigt stark avrundning på setet, där Vacuity erbjuder tyngd och avslutande pärlan The Gift Of Guilt därtill atmosfär i ymnigt överflöd.

GOJIRA leverar, och det med besked. Det kan absolut vara värt att fira med lite konfetti!

Slutnumret inleds med att frontmannen står ensam mitt fram på scen, och med ett hjärtskärande vackert reverb på gitarrljudet tappar fram intro-slingan. Sen ansluter resterande bandmedlemmar, och tillsammans sätter de en värdig punkt för tillställningen genom ett lika delar vemodigt vackert och blytungt framförande. När musiken väl klingat ut ekar applådåskorna starka och ihållande över Djurgårdens sydvästspets under många minuter, och när bandet tackar Stockholms-publiken för uppslutning och gensvar så ser de faktiskt rörda ut på riktigt.

GOJIRA levererade. Rejält. Följaktligen slår det mig som rättvist att de miljömedvetna fransoserna har vädrets makter med sig. Mindre än fem minuter efter att de gått av scen börjar regnet falla…

Fredrik Sandberg