Alla inlägg av Fredrik Sandberg

Decapitated – Anticult

ARTIST: Decapitated
TITEL: Anticult
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Medan du sakta rullar fram till startlinjen drar du ett par djupa andatag, verkligen smakar på luften, som är tung av ångorna från nitro-bränslet och den fräna doften av bränt gummi. För ett ögonblick är allt stillhet, sedan –

…slår startljusen om till grönt. Alla andra sinnesintryck dränks i det magnifika vrålet när över 10’000 hästkrafter exploderar bakom ryggen på dig, och 5G pressar dig handlöst bakåt i det formgjutna lättmetallsätet. Om någon hade kunnat se och höra in i den minimala sittbrunnen medan du accelererar iväg mot toppfarten på över 500 km/h, hade de sett ett fullständigt vansinnigt leende övergå i ett lika galet skratt. Herregud vad du älskar den där kraften!

Nej, DECAPITATED är inte ”motor-rock”, långt ifrån. Jag har naturligtvis ändå en tanke med min lilla utvikning här ovan. Något har nämligen hänt med den brutal-arga polska trojkan. Jag stiftade bekantskap med DECAPITATED i samband med 2006 års ”Organic Hallucinosis”, en giv som fortfarande står sig väl. På den tiden var bandet (precis som under större delen av sin karriär) väldigt tekniskt komplicerade, med avancerade synkoperingar, stackoriff av Satans nåde, och en ganska kylig svärta närvarande i låtarna.

Entré: ”Anticult”. Något har hänt. Borta är det värsta tekniska meckandet, och istället har en rå , mer jordnära skitighet tagit plats i låtkonstruktionerna. Om polackernas musik förut var en Formel 1-bil med högoktanigt designer-bränsle, är den nu mer av en Top Fuel-dragster med brutal, brandfarlig nitrometan i tanken. Och, inte utan relevans – ni vet vilket av dessa fordon som både låter mest och går snabbast, va…?

”Anticult” är en löjligt bra skiva, det är väl någonstans kärnan i det jag vill ha sagt, och anledningen till detta stavas ”rå energi”. Visst finns det forfarande både teknisk meckighet kvar i verktygslådan, det framgår tydligt av till exempel Anger Line och One-Eyed Nation Det finns även obönhörligt malande tyngd, som i Earth Scar och i avslutande Amen.  Den allra största behållningen ligger dock i de spår där den råa energin ges mest utrymme att verkligen rycka, slita och dra i kedjorna med en ljuvligt våldsam frenesi. Den där liknelsen med starten av ett dragrace, till exempel – det är exakt 36 sekunder in på Never. H-E-L-V-E-T-E vad det går! Liknande energi finns det i närmast rock ‘n’ roll-svängiga Deathvaluation, särskilt under låtens avslutande del, samt i inledande Impulse.

Det här kan vara en för DECAPITATED karriär-definierande platta. Du vill inte missa den.

WeRock tar tempen på 2017

Vi är i vecka 26, vilket innebär att midsommar har passerat tillsammans med första halvan av musikåret 2017. När WeRock-redaktionen tar tempen på året så här långt, är mätvärdet högt – det ser ut att bli ett hett musikår. Men ta för all del inte vårt ord på det, utan avgör själva, genom att ta del av några av höjdpunkterna så här långt. Tjugosex handplockade guldkorn, ett per vecka så här långt under året. Sätt igång och njut!

Du hittar spellistan inbäddad här under, samt på Spotify.

PSYCHEDELIC WITCHCRAFT – Set Me Free
Direkt från 1970 års mest dekadenta häxsabbat, mina damer och herrar: PSYCHEDELIC WITCHCRAFT! De flesta lär nog plocka upp blinkningarna till BLACK SABBATHs War Pigs, men här finns också riktligt med blues och progg i botten. Skönt gung.

PAIN OF SALVATION – Reasons
Easy listening är det inte, med sina stackato-rytmer, synkoperingar och ångestladdade sång. Dock är det både intrikat och intelligent, och med snygg produktion. Skall du vara pretto, kan du lika gärna vara det med klass. Då passar Reasons perfekt.

HORISONT – Electrical
De goa gubbarna från Gôtet har med sin platta ”About Time” levererat en riktigt stark kandidat till årets topplista. 70-talsrocken är bitvis uppblandad med diskreta 80-talsvibbar, och HORISONT låter med det kanske bättre än någonsin. Electrical är bara ett av många starka kort i given.

KREATOR – Gods of Violence
Det finns säkert en och annan som menar att thrashen slutade vara relevant när 90-talet nådde sin mitt, men legendariska KREATOR har uppenbarligen inte fått detta memo. Årets släpp är både vitalt och relevant – överraskande så, till och med.

BLOODBOUND – Tears Of A Dragonheart
Årets mesta hjälte-metal? Med sin närmast schlagerlika kvalité, och sin skamlösa over-the-top-extra-allt-approach, måste BLOODBOUNDs platta nog räknas som det. Ostigt? Jo, lite. Svårt att inte pumpa med näven i luften och yla med? Verkligen!

SATAN TAKES A HOLIDAY – Why Don’t We Do It In The Road?
Rockbandet med Sveriges kanske kåtaste sound är tillbaka, och då framstår det som fullt rimligt med en låt som handlar om att idka könsumgänge mitt på gatan… Länge leve rock ‘n’ roll!

SPIDERGAWD – Is This Love…?
Väldigt amerikanskt, och aningen radiovänligt, men ofrånkomligt snyggt. En och annan lyssnare kommer förmodligen att dra vissa paralleller till (ett måhända något luftigare) MASTODON, och det är väl ett betyg så gott som något? Ruskigt stark refräng i detta spår, och stilpoäng för att SPIDERGAWD helt oironiskt lyckas använda saxofon på ett fungerande sätt…

DOOM UNIT – Light Me Up
Vi stannar sound-mässigt kvar ”over there”, tonar ner belysningen, och drar ett nummer som nog passar bättre på efterfesten än på förfesten. Delar av denna låts DNA härstammar från Seattle, andra drag har ärvts från EVERLAST. Behagligt är ledordet.

SOLSTAFÍR – Ísafold
Känslosamma, vackra, svårmodiga och alldeles lagom kultursvåra, där har ni isländska SOLSTAFÍR. Årets släpp, där detta är titelspåret, är måhända något ojämnt, men när öborna som här verkligen släpper loss sin ångest…? Ja, då är det mumma.

NORDJEVEL – Krigsmakt
Ond, bråd död! Blod och eld! Iskallt mörker och ändlös natt! …eller förlåt, det var NORDJEVEL. Här snackar vi kompromisslös black metal av klassiskt snitt, synnerligen väl utförd. Satan vad bra, helt enkelt.

DANKO JONES – Going Out Tonight
Skulle man hålla en omröstning kring rockvärldens charmigaste, mest sympatiske, hårdast jobbande och med glimten i ögat-försedde personlighet, hade förmodligen DANKO JONES legat bra till. Hans musik gör som vanligt inga större anspråk på att tala till vår hjärna, utan nöjer sig med vår ryggmärg och våra skrev. Gott så.

LASTKAJ 14 – Fast, Du Är Fast
Skramlig och nervigt rivig svensk punk, med bitvisa hardcore-vibbar. Fast, Du är Fast är ett nummer som rycker och sliter i kopplet, och som hugger mot strupen om det får chansen. Ändå finns där en elegant skönhet i refrängen och gitarrernas mollslingor, och kombon är effektiv.

WORMWOOD – Tid Ok Ödhe
Någon av en vattendelare på WeRock-redaktionen, där vissa hissar medan andra dissar. Majoritetsuppfattningen så här långt verkar ändå vara att svenskarnas vackra, luftiga dödsmetall med inslag av folkmusik är ett vinnande kort. Undertecknad sällar sig till den hyllande skaran, och anser att detta spår är det bästa beviset på varför. Andra halvan av låten är en närmast andlig upplevelse, med sin skira sorgsenhet.

WOE – Drown Us With Greatness
Mer högkvalitativ black metal, nu dock från USA och Philadelphia. WOE levererar snygg, sorgsen och energisk svärta, där det vackra (trots ett bitvis halsbrytande tempo) överväger det brutala. Det sägs ju att drunkningsdöden skall vara behaglig, och WOE gör inget för att motsäga den tesen i och med detta spår.

GRUMPYNATORS – Fame
Påtagliga drag av SOCIAL DISTORTION, kryddat med lite rockabilly och en försiktig nypa VOLBEAT. Följaktligen inte så mycket mer än en trivsam bagatell, men likafullt en snygg och ganska behaglig sådan. Så här lagom till sommaren är väl det inte fy skam?

SHORES OF NULL – Black Drapes For Tomorrow
Pampigt, dystert och vackert. Tyngden och mörkret är påtagliga, men tack vare den löjligt vackra rensången är det en på sätt och vis upplyftande skönhetsupplevelse att lyssna på SHORES OF NULL. Fans av WOODS OF YPRES och (moderna) PARADISE LOST lär digga detta, och det med eftertryck.

TROUBLED HORSE – Which Way To The Mob
Fantastiskt snygg retrorock med blinkningar till GRAVEYARD och Örebro-bröderna i WITCHCRAFT, även om det senare släktskapet hörs tydligare i likaledes utmärkta Bleeding än i detta spår som är lite mer rakt på sak. Sitt still om du kan, men räkna inte med att lyckas om du försöker – det här svänger!

HEAVY TIGER – No Tears In Tokyo
Återigen en sådan där solstänkt, luftig rocklåt som garanterat gör sig bättre nedcabbat på motorvägen eller i hängmattan än på musikhögskolans kurs för avancerad harmonik. Stockholms-damerna i HEAVY TIGER har dock alls inget att skämmas för, ty detta är sannolikt en av 2017 års snabbast fästande refränger.

SOEN – Sectarian
När SOEN släpper loss sin musikkonst har pretentionsnivån onekligen höjts ett antal snäpp. Inte heller de har dock något att skämmas för, då resultatet är intelligent, intrikat och ack så vackert! Gåshudsvarning på nivå 5, högsta beredskap för starka känslomässiga reaktioner.  Årets motsvarighet i utbudet till 2016 års PORT NOIR? Tja, en placering på många topp 10-listor är nog inte otänkbar…

MASTODON – Steambreather
Det är väl egentligen rätt onödigt att närmare presentera MASTODON, va…? Givet att de egensinniga post metal/sludge/stoner-rockarna är rätt bra även på sin sämsta dag, och årets släpp ”Emperor Of Sand” är hopknåpat på en bra dag, behöver det inte understrykas att Steambreather utgör ett stycke kvalitetslyssning.

DECAPITATED – Never
Tokarga polackerna i DECAPITETED har (av detta spår att döma, fullängdare kommer senare i år) bytt ut en del av den värsta stackato-meckigheten i sin dödsmetall mot en lite rakare, skramligare approach. Eftersom resultatet är ett kompromisslöst, folkilsket jävla totalröj finns det dock absolut inget att anmärka på. Mosh, motherfuckers!

SKYCLAD – Change Is Coming
Hur beskriver man egentligen SKYCLAD för någon som inte är bekant med dem? Själva verkar de föredra etiketten ”pagan metal”, och visst är de keltiska inslagen omisstagliga. Samtidigt finns där i Change Is Coming även vibbar av (i brist på bättre term) zigenar-jazz och progg-rock, så det är en säregen och udda best det handlar om. Oavsett etiketter är det hur som helst ganska charmigt och medryckande.

SUFFOCATION – Clarity Through Deprivation
Årets hittills hårdaste, meckigaste käftsmäll? Tja, åtminstone en tronaspirant, helt klart. SUFFOCATION är brutalitet i den tekniskt högre skolan, men låter sig inte förloras i matematiskt framräknade riff för inbördes beundran eller synkoperingar som ett egenvärde. De har låtar, och bra sådana. Som här.

WOLFBRIGADE – Warsaw Speedwolf
Skitigt, frustande snabbt och med en god dos av fuck you-attityd. WOLFBRIGADE låter lite som om MOTÖRHEAD supit sig fulla på old school-döds och skrammelpunk, och tja, ni fattar ju själva att det svänger…

AVATARIUM – The Starless Sleep
De symfoniska inslagen har måhända lyst lite med sin frånvaro på denna lista. Nu är kanske inte AVATARIUM helt och hållet att se som symfonisk metal, men lite åt det hållet i alla fall. Oavsett vilket har de en given plats bland dessa tips. Elegant (och sympatiskt varm) sång, snygga arrangemang och en närmast California Dreaming-bitterljuv refräng är nämligen samtliga penseldrag som bidrar till att måla upp en vacker helhetsbild.

VALLENFYRE – Degeneration
Gregor Mackintosh brukar till vardags prångla ut sorgsna gitarrharmonier i PARADISE LOST, men i VALLENFYRE är det råare, skitigare och tydligt old school-minnande dödsmetall som gäller. Traktordisten är på plats, tillsammans med tvåtakten och det gutturala growlandet. Inga konstigheter, bara bra metal, helt enkelt.

Solstafír – Berdreyminn

ARTIST: Solstafír
TITEL: Berdreyminn
RELEASE: 2017
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

När isländska SOLSTAFÍR 2014 släppte sin femte platta ”Ótta”, hade både jag och WeRock-kollegan Robert med verket på våra topp tio-listor när året skulle summeras. Förväntningarna är därmed ganska höga när årets släpp, ”Berdreyminn”, skall avlyssnas. Inledande Silfur-Refur vill inte riktigt lyfta, men redan i andra spåret Ísafold känns öbornas karga men drömska post-metal lika välbekant som slagkraftig. Det är vackert, intrikat och med fler lager än en riktigt ambitiös streber till lök. En snygg detalj just här är det läckra, snabba basriffet som återkommer några gånger under låten.

Det vackra, intrikata och känslosamma är omständigheter som håller i sig över långa, känslosamma och delvis pianobaserad Hula, och som egentligen aldrig frångås under skivans 57 minuter. Apropå långa låtar, förresten, så är dessa 57 minuter fördelade på bara åtta spår, varav Ísafold med sina 4:59 är det enda under sex minuter…

Givet musikens beskaffenhet är det också en platta som kräver en del av lyssnaren. Även om det är en för det mesta mjuk och lugnande ljudkuliss, är det inte pausmusik att ha på i bakgrunden utan ett verk som ger mest tillbaka om man ägnar det sin odelade uppmärksamhet. Kanske lite som Island självt, som vid en första anblick framstår som kargt, vindpinat och stenigt, för att vid en närmare granskning avslöja vulkanisk aktivitet, varma källor och sprittande forsar?

Att Aðalbjörn ”Addi” Tryggvason sjunger på isländska gör förstås sitt till för stämningen. Det märks att språket är uråldrigt, och det känns på något vis som att man kommer lite närmare naturen, andarna eller vad tusan det nu är; något djupgående, hur som helst. Det passar åtminstone de vackert mollklingande ackorden och de malande, lågfrekvent desperata riffen som svärdet i skidan.

Bland övriga starka kort kan nämnas Hvít SængDýrafjörður samt avslutande Bláfjall, plattans klart mest ångestladdade och intensiva spår och möjligen även dess bästa. Övriga spår som ännu ej nämnts, Nárós och Ambátt, når inte riktigt samma verkshöjd och framstår i sammanhanget därför som något av utfyllnad för den som verkligen lyssnar koncentrerat.

Det mesta som går att sägas om ”Berdreyminn” är alltså av godo, men hur bra är plattan egentligen – är det frågan om en topp 10-kandidat även denna gång? Svårt att säga. Det beror nog väldigt mycket på humöret vid lyssning och vilket fokus man orkar uppamma. Vissa dagar hade jag absolut svarat ja, medan jag andra kan tycka att det hypnotiska lugnet blir lite väl ”snällt”. Det är när SOLSTAFÍR fäller ut klorna något lite och låter ångesten skina igenom som de är allra vassast, och det kunde de ha gjort oftare.

Detta är nu för all del ändå en platta som inte bör missas av de som gillar krispig, karg och vacker post-metal.  bra är åtminstone ”Berdreyminn”…