Musikåret 2025 har varit ett starkt år men har också inneburit tunga förluster. Många timmar har spenderats vid vinylspelaren och i hörlurarna. Några album har känts självklara direkt, medan andra nyare bekantskaper har fått växa med tiden och förtjäna sin plats på listan. Efter mycket lyssnande, grubblande och övervägande är nu min första årsbästalista publicerad på siten.
Topp 10 Skivor
10. Between You, God, The Devil and The Dead (Avatarium)
Jag var inte särskilt förväntansfull när “Between You, God, The Devil And The Dead dök upp i flödet. Men en viss nyfikenhet att lyssna på albumet då jag haft bekantskap med bandets tidigare alster. Efter ett par lyssningar var jag återigen fast i Avatariums doom och Jennie-Ann Smiths drömska stämma. Riffen är tydliga att de härstammar från Black Sabbath via Candlemass och in i Avatarium. Lyssna på öppningsriffet i Long Black Waves så förstår ni. Men trots tydliga influenser så lyckas Avatarium att kännas egna. Titelspåret är en uppvisning i känsla.
9. Leaving Ground, Greet The End (Children Of The Sün)
Children Of The Sün har med sitt tredje album visat sig vara en självklar akt på den svenska rockscenen. “Leaving Ground, Greet The End” innehåller en av årets absolut starkaste låtar: Lilium. Jag har svårt för att inte dras med i bandets drömska och 70-tals doftande rock. Starkast av alla är sångerskornas insatser. Herregud vad de kan sjunga!
8. Visions Of Tomorrow (The Riven)
Det unga bandet The Riven släppte i år sin tredje fullängdare “Visions Of Tomorrow”. Med rötterna i 70-talet bjuder bandet på hård rock med psykedeliska inslag. Instrumentalisterna är duktiga på sina instrument men den som sätter störst prägel på musiken är sångerskan Charlotta Ekberg med sin varma och bluesiga stämma. The Riven är väl värda en plats på årsbästalistan och borde vara större än vad de är.
7. Liminal State (Death By Horse)
Death by Horse har med släppet av sitt tredje album “Liminal State” gjort sin plats på punkscenen självklar. Soundet på “Liminal State” är mer samlat än på sin föregångare “Reality Hits Hard” vilket helhetsintrycket vinner på. Albumtiteln syftar till ett mellanrum, där du inte längre är den du brukade vara, men ännu inte den du kommer att bli. Texterna levereras av Jahna med stor passion, frustration och trovärdighet. Med rätt promotion och vägval så borde Death By Horse växa sig större i undergroundscenen.
6. Process Of Elimination (Dead Heat)
För mig var Dead Heat ett okänt band fram tills att jag blev rekommenderad “Process Of Elimination”. Slayer-thrash blandas med hardcore och svängiga riff. 110% mosh-vänligt! Albumet har gett mig boost till otaliga träningspass och varenda gång vill jag bara ge mer och mer. Vill du ha en käftsmäll? Lyssna på detta!
5. Skeletá (Ghost)
Det har rått delade meningar om Ghosts album “Skeletá” i We Rocks redaktion. Jag ställer mig till dem som hyllar albumet. Tobias Forge och co har återigen lyckats med att skriva ett starkt och medryckande album som tagit dem på segertågsturnéer världen över. Låtarna på “Skeletá” kan var och en stå för sig själv samtidigt som de bildar en gjuten helhet. Solona på “Skeletá” är skrivna och spelade med en precision av Fredrik Åkesson (Opeth) som få i gitarrist-eliten kan leva upp till.
4. Necro (LIK)
Vid det här laget så vet vi ungefär vad som förväntas när LIK släpper nytt album. Men tro för guds skull inte att jag tänker att det skulle vara tråkigt. När LIK släpper album vet jag att det är Sthlm-döds av högsta kvalitet. Med “Necro” tycker jag att bandet befäster sin plats på tronen. Albumet innehåller starka låtar, feta riff, snygga melodier och fenomenala insatser från alla medlemmar. Som kronan på verket vävs allt ihop i en knivskarp och detaljerad produktion signerad Lawrence Mackrory.
3. Overdriver (The Hellacopters)
Min relation till “Overdriver” startade en aning trevande till en början men har växt till sig ju mer jag lyssnat på albumet under året. Rötterna är som bekant i action-rocken men “Overdriver” bjuder på inslag av både soul och pop. För mig blir allt som Nicke Andersson rör vid till guld så även The Hellacopters 10:e studioalbum “Overdriver”.
2. Astral Sand (Novarupta)
Fjärde och sista albumet av Novarupta. Detta majestätiska och melankoliska projekt. Alex Stjernfeldt går till musikhistorien efter att med fyra album tonsatt elden, vattnet, luften och nu till sist jorden. Jag fäller tårar för att detta projekt nått sitt slut men är djupt tacksam för att jag kan återvända till albumen när jag än vill.
1. Alive To No Avail (Industrial Puke)
Årets bästa skiva är inget musikaliskt epos utan ett godståg som kör rakt fram. På “Alive To No Avail” blandar Industrial Puke dödsmetall, punk och samhällskritik. Albumet är en käftsmäll mot samtiden. Fast musiken går i rasande fart, klarar Industrial Puke konststycket att skriva minnesvärda riff och låtar. Albumet vill jag spela gång på gång och vid varje tillfälle blir jag lika tagen av orättvisan som förmedlas. Detta album har berört mig mest i år.
Övriga betraktelser
Årets farväl
Hårdrocken och dess subgenrer har under 2025 förlorat flera tongivande namn. Först och främst tänker jag såklart på Ozzy Osbourne. Det går inte att bortse från vad han betytt för hårdrocken. Så många människor han har inspirerat och påverkat med sin röst genom musiken. Världen är fattigare utan honom men jag fortsätter tacksamt att lyssna på hans arv.
Tragiskt förlorade genren gitarristen och låtskrivaren Brent Hinds i en motorcykelolycka endast 51 år gammal. Även om han inte under sitt sista levnadsår var medlem i Mastodon, så går det inte att se förbi hans betydelse för bandet och de miljoner fans dem har. Välj valfritt album av Mastondon och du kan höra Brents säregna gitarrspel och sångstil. Ingen kunde låta som honom.
Men förlusten som påverkade mig mest var bortgången av Thomas ”Tompa” Lindberg sångare i At The Gates. Hans röst, ödmjukhet och låtskriveri har på ett eller annat sätt format mig som person. Jag har aldrig träffat honom men på något märkligt sett så känns det som han varit närvarande i mitt liv. Under otaliga timmar har jag lyssnat på hans insatser i alla möjliga konstellationer han medverkat i. Han var en av de största i underjorden även om han själv var för ödmjuk för att erkänna det. Låt oss alltid minnas Tompa!
…hård kamp om tiondeplatsen med flera ganska jämnbra skivor, så hur spikar man fast den till slut? Nyupptäckt dödsdoom från Structure (skivan heter ”Heritage”), ilsken återkomst av svenska thrashlegenderna The Haunted eller att Johan Langquist The Castle samlat ihop sina singlar till en självbetitlad fullängdare? Amorphis fina ”Borderlands” eller gemytlig och fin black metal från Voodus? Svaret måste till slut bli svenska Sarcator, och till det finns ett par tunga skäl: har man ett bandnamn som är en blandning mellan Kreator och Sarcofago, en sättning där alla medlemmar är födda mellan -99 och -05 men ändå är på sin tredje platta och desstom levererar en så här varierad och stenhård riffmacka så ska man hyllas! ”Swarming Angels & Flies” kan behöva ett par varv då det händer rätt mycket och varieras ordentligt mellan spåren, men jag kan inte hitta många bättre sätt att inleda 2026 på…
Norrköpings Year Of The Goat har – lite i skymundan – levererat ett helt knippe dunderplattor sen starten, men med årets 
Jänkarna Deafheaven har snurrat ett varv nu. Från starten och framförallt genombrottet ”Sunbather” (2013) så har resan tagit dem bort från skostirrande och introvert, vacker och ilsken black metal till nån form av indiepop (”
Det är tolfte fullängdaren för veteranerna Novembers Doom, detta album. Personligen tycker jag jänkarna kan vara lite ojämna, och att diskografin rymmer såväl dunderplattor (”The Pale Haunt Departure” och ”
Oväntat nog så fastnade inte skiva nummer 3 från amerikanska Blackbraid från början, det var till och med en liten besvikelse som uppföljare på förra plattan (
Detta är en mörk och alldeles underbar historia. Italienska Messa blandar en alldeles egen mix av progressiv doom, pop och introverta jazziga ballader och åstadkommer något som golvar mig totalt. Detta är bandets fjärde platta, men för min del en första erfarenhet. Stundtals är detta inte metal alls, stundtals är detta mest metal i hela världen känns det som, lite som en vacker lockande höststorm. Jävla bra upptäckt.
Dysterkvistarna från Halifax serverar ett av sina starkaste album under hela den 35-åriga karriären, och det ska sägas med en gång – när vi kommer in på listans pallplaceringar så kliver vi upp ett snäpp i nivå och kvalitet. De tre skivor som tronar högst har flest spelningar och en hållbarhet som imponerar, i detta fall så finns fasen inte ett enda svagt spår på hela plattan samtidigt som det strösslas rikligt med hits. Imponerande, och rätt härligt att ett gäng surpuppor som harvat i metallvärldens andradivision mer eller mindre hela livet utan att kompromissa ett jota kan få visa vad de kan.
Det här är med lätthet den skiva som spelats mest året som passerat. Det är en klackspark, ett fulfinger mot mörker och elände och en glädjespridare som passat som samtalskamrat oavsett om det varit på en löptur, i samband med jobb på hemmakontoret eller i lurar under pendling. Det är något så ovanligt som en melodisk hårdrocksplatta utan ett enda svagt spår, och med ett helt gäng låtar som når högt högt. Den investerade tiden gör dessutom att jag faktiskt kan närapå alla riff, texter, trumslag utantill trots att det i min ålder är något oftast reserverat för de gamla klassikerna. Länge länge brottades jag med om detta är nummer 1 eller nummer 2 i år – inte förrän i samband med att listan skulle formeras och nyårssupén känns nära landar den slutliga andraplaceringen. Men. Skulle man välja glädje så är det otvivelaktigt den här som är överst på pallen. Tack H.E.A.T, för leendet och ljuset ni släppte in i mitt liv 2025!
LA-baserade Wings Of Steel spelar hårdrock från 80- och 90-talet utan att sväva på målet. Det luktar lite gamla Helloween, Accept och Iron Maiden och äär musik som drivs av bra sång och hookiga riff. Den självbetitlade debut-EP’n och första fullängdaren Gates Of Twillight har haft de här två hästarna/pegasus-figurerna svart och vitt i en form av clas på sig och varit ganska ostiga – men det här är nog någon form av rekord. Nu är det all in, här ska varenda klyscha pressas in på omslaget och dömde man nu bara hunden efter håren så lyssnar nog ingen människa med lite smak och sans på detta om man inte vet vad det är innan – det är liksom motsatsen till lockande. Och det är synd det, för gosse – det här är bra grejer som drar mungiporna uppåt. Lyssna bara på We Rise här till exempel, som börjar lite klassiskt ”ballad-plockig” innan det brakar loss.
Ja, jävlar – hade du sagt att onådens år 2025 skulle ett avsomnat progressivt thrashband från Schweiz vars karriär peakade i slutet av 80/början av 90-talet återkomma från de döda och leverera så att de dyker upp på årsbästalistor till höger och vänster så hade jag såklart hävdat att du var utom dina sinnens fulla bruk. Men du hade haft rätt. Att släppa en platta av denna dignitet efter över 30 års paus från förra given gör det ganska givet: detta är med lätthet årets comeback. Nära nära Topp 10!
Det har varit ett fint år för liveplattor. Excellenta släpp från Rotting Christ, 1349, Kanonenfieber, Groza, Saxon och Primordial till trots: detta är den platta som snurrat mest frekvent och det är ett pärlband av hits och äldre örhängen som bandet avtäcker på hemmaplan, komplett med gästsångare och allt. Kärlek all around.
En för undertecknads del nästan livslång närvaro var han, the Prince of Darkness. Det är få förunnat att leva det livet, ta sig från ett hårt Birmingham och bli den största och mest kända rockstjärnan för att sedan orkestrera sitt avsked med en sista spelning på hemmaplan med hela världen som åskådare. Han kommer såklart att leva för alltid, och från 2025 är han en stjärna på himlen. Farväl Ozzy, tack för allt!
Fullängdsdebut som sannerligen förpliktigar inför kommande övningar från det här bandet. 
Jag tycker att det finns fog för att hävda att Dormant Ordeal är Polens just nu bästa band. Med förödande känsla för smatter parat med otrolig melodisk vurm är ”Tooth And Nail” en skiva som både känns totalt hemtam men också fruktansvärt fräsch. Mangel, sväng och magiskt bra känsla för låtskriveri gjorde det omöjligt att inte ha med skivan i listan.
Med magisk variation i både det instrumentella och i sången lyckades Aversed med ett konststycke – att göra en skiva inom den melodiska dödsen att kännas befriande fräsch och oerhört teknisk samtidigt. 
Sent ska syndaren vakna brukar det ju heta, och det blir ju tydligt när det kommer till åldermännen i Paradise Lost och vad jag har tyckt om bandets alster innan. De har aldrig varit bra nog för att knipa platser på årsbästalistan. Förrän nu, för det går inte att undvika att för mig är dysterkvistarnas sjuttonde skiva en helvetisk uppvisning i hur man får en skiva med över 50 minuters speltid att kännas alltför kort. Med en förkrossande tyngd överbevisar Paradise Lost mig om att jag har gått miste om ett konstnärsskap – och att detta borde åtgärdas å det snaraste.