Etikettarkiv: Svart Records

Skivor

Havukruunu – Tavastland

Lämna en kommentar

ARTIST: Havukruunu
TITEL: Tavastland
RELEASE: 2025-02-28
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Thrashig svartmetall på finska, som varvar väna körer med råa och riviga blastbeats, och som handlar om ett lokalt uppror mot den (då ännu relativt nyetablerade) kristna kyrkan i Tavastland 1237, kan det vara något?

Vi vilar på hanen lite avseende svaret, och börjar med att konstatera att HAVUKRUUNU (ungefärligen översatt som ”trädkronan på ett barrträd”) här på sin fjärde fullängdare vårdar sitt ganska säregna anslag, där man tämligen obekymrat pusslar med beståndsdelarna.

Black metal-inslagen är old school-minnande och har vassa, jordiga klor, de thrashiga bitarna är skamlöst okomplicerade, gitarrsolona aningen för eleganta för att matcha med någon av föregående byggstenar, och kör-inslagen både eteriskt luftiga och svulstigt pompösa om vartannat. Resultatet blir en helhet där man känner musikhistoriens vingslag svinga unket fuktig källarluft mot ansiktet, och där den råa svärtan är mer framträdande än den eleganta skönhet som också finns där.

Personligen får jag erkänna att jag hade önskat att produktionen ibland var lite mindre old school, den känns bitvis liiiite för tunn och diskant-betonad, men jag gillar ändå hur soundet som helhet bär en så pass distinkt särprägel. Stilpoäng också för skriksången som dryper av ångande desperation, samt för de för soundet stilsäkra låttitlarna. (Kör gärna en Google Translate, om er finska nu inte skulle vara tipp-topp!)

Låtmaterialet erbjuder några distinkt höga toppar, kanske framför allt i form av spår som Havukruunu ja Talvenvarjo med sitt samtidigt energiskt råa och ack så vackra anslag, Kuoleman Oma med sin fästande refräng, titelspåret med sina mäktiga körer, och avslutande tiominuters-monstret De Miseriis Fennorum med sin lite mer lekfulla frihet avseende rytmer och harmonier. Resterande låtar är alls inte dåliga, men i jämförelse ändå aningen mer anonyma.

Så, vad landar domen i, då – yay or nay? Tja, precis som alltid är väl svaret subjektivt. Men om du gillar både genuint rå och skitig black metal och sådan där urtypiskt finsk melankoli-metal, men aldrig riktigt hittat det perfekta mellantinget – räds ej, HAVUKRUUNU finns här för dig!

 

Skivor

Jess And The Ancient Ones – Vertigo

Lämna en kommentar

ARTIST: JESS AND THE ANCIENT ONES
TITEL: ”Vertigo”
RELEASE: 2021
BOLAG: Svart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

JESS AND THE ANCIENT ONES, eller JATAO som vi kommer att förkorta namnet till i den här recensionen, har varit igång rätt länge nu, man bildades redan 2010 och har sedan starten varvat psychedelica, rock’n’roll och diverse flummiga  och ockulta influenser. Låtmaterialet håller sig sällan inom traditionella ramar, och bandet tillåter sig att följa sin egen kreativitet. Resultatet är allt som oftast en ganska spretig och aningen ojämn samling låtar som framförallt hålls samman av produktion och bandets närvaro och nerv – kanske främst personifierat av sångerskan Jasmin ”Jess” Saarela.

Kort sagt: beroende på smak så kommer du att hitta en egen favoritlåt på i stort sett vilket JATAO-album som helst, och årets ”Vertigo” är inget undantag. Personligen gillar jag bandet bäst när de ligger närmast den enkla rocken/popen oavsett om det resulterar i en snärtig dänga eller ett tiominutersepos, så denna heter de personliga favoriterna World Paranormal, Love Zombi och Burning Of The Velvet Fires. Det är som sagt en fråga om tycke och smak, och eftersom bandet kastar in allt från jazz och blues till rökelse och oujabräden i mixen så är det bara att leta sig fram till sin egen favorit.

Skivor

Trees Of Eternity – Hour Of The Nightingale

Lämna en kommentar

ARTIST: Trees Of Eternity
TITEL: Hour Of The Nightingale
RELEASE: 2016
BOLAG: Svart Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I april 2016 – alltså drygt åtta månader innan ”Hour Of The Nightingale” ges ut – dör bandets sångerska Aleah Liane Stanbridge av cancer. Hon blev 39 år gammal. Hennes förtidiga frånfälle lägger en aura av ytterligare sorg till den tonkonst som hon och bandets andra medlemmar gör sig skyldiga till med den äran på det som kanske blev bandets enda skiva.

TREES OF ETERNITY bjuder på oerhört imponerande doom med tydliga gothinslag och de gör detta med en musik som är lika vacker, sorgsen som tröstande. Redan från första låten My Requiem (ja, titeln skickar rysningar nedför ryggraden redan innan jag hört en ton) kopplar bandet ett lika starkt som ömsint grepp kring lyssnaren. Och de bibehåller det greppet väldigt övertygande under den timme som albumet varar.

Den här typen av musik får mig, såklart, att tänka på DRACONIAN som jag håller som mästarna inom denna nisch. Hade TREES OF ETERNITY fått fortsätta på sin bana är jag helt övertygad om att jag långt senare hade sagt att de gav säfflebandet väldigt hård konkurrens. Och det är sagt som det högsta beröm.

Tonträffen som klingar igenom ”Hour Of The Nightingale” är i det närmaste fulländad. Här finns en värdighet som är svår att stå emot, en känsla som på något märkligt sätt både får mig att vilja gråta, men också känna ett lugn som är väldigt starkt. Och Aleah Liane Stanbridge har en stor del i det. Hennes röst är i det närmaste perfekt för den här sortens musik och framkallar stor melankoli.

Produktionen på skivan är helt otroligt bra. Varm, med helt sagolik gitarrton och tydligt definierad bas. Trummorna låter magiskt bra och inkorporerandet av syntharna och stråkarna är perfekt avvägda för att inte dominera ljudbilden.

”Hour Of The Nightingale” är ett i det närmaste fulländat album, den typ av album som jag tror att många musiker strävar efter att få till – ett där vision sammanfaller med slutresultatet på ett i det närmaste magiskt vis.

Kolla in den.