Kategoriarkiv: Listor

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. ”Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. ”Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. ”The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i ”modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. ”Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med ”Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. ”Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. ”Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. ”Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. ”Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. ”Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan ”Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att ”tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. ”Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren ”Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att ”Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. ”The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: ”..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade ”Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar ”Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets ”Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela ”The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för ”Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen ”Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren ”Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • ”Seriphical Euphony” från HYPERION och ”Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • ”Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och ”Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med ”Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med ”Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. ”Revengeance” heter skivan.

 

Best of 2016 – Fredrik Sandberg

2016 har precis lämnat oss, och i sann metal-anda tar sig WeRock an uppgiften att stycka liket innan det helt hunnit kallna… Vilka av musikårets inre organ är extra saftiga, och finns det några oväntade upptäckter där innanför dess uppbrutna revben? Första skribent att ta sig an rollen som musikalisk obducent är Fredrik Sandberg, och förutom den klassiska topp 10-listan bjuds det även på en och annan ytterligare observation. Skalpellen redo!

Topp 10 skivsläpp

10. ”Destroy… Or Be Destroyed” – DECIMATE
Härligt riviga skrik, bra driv i tvåtakten, eleganta harmonier i riffandet och blytunga breakdowns. Den med en nypa hardcore kryddade dödsmetall DECIMATE dukar fram må vara en anrättning där helheten inte är nämnvärt större än summan av delarna, därav bara en tiondeplats på listan. Dock är det verkligen inget fel på delarna, och ”Destroy…” är en platta alla dödsmetall-diggare bör låna sitt öra.

9. ”The Violent Sleep of Reason” – MESHUGGAH
Världens meckigaste norrlänningar är tillbaka, och som vanligt är det en utmanande sonisk resa som bjuds. Samtidigt har bandet så här på gamla dar lärt sig att samla ihop alla sina brainfuck-riff till huggligt fungerande låtar, vilket gör ”The Violent Sleep of Reason” till en nästan lika trevlig som förkrossande tung och komplicerad historia.

8. ”And Then There Were None” – CHURCH OF MISERY
Det japanska doom-gänget levererar årets skitigaste platta, i positiv bemärkelse. Texter på tema seriemördare, grumlig ljudbild, malande tyngd och ett dionysiskt sväng borgar för en härligt dekadent backanal. En skiva där det vackra ligger just i dess frånvaro av skönhet.

7. ”Hardwired To Self-Destruct” – METALLICA
Skall jag vara ärlig hade jag nog aldrig trott att jag vid något mer tillfälle skulle ha anledning att inkludera METALLICA på en årsbästalista. Jag trodde ”bäst före”-datumet var passerat. Därför utgör detta släpp från thrash-giganterna en glädjande överraskning! Bandet låter hungrigt igen, och knyter an till sina 80-talsrötter på ett sätt som inte landar i en krystad pastisch (hej, ”Death Magnetic”!) utan känns genuint. Sin ungdoms höjder når METALLICA inte, men ändå – liket lever!

6. ”Nucleus” – WITCHCRAFT
Vad WITCHCRAFT än gör kommer de att, vad mig anbelangar, slåss mot omöjliga odds. Detta eftersom deras ”Legend” förmodligen återfinns på min topp 10-lista över alla tiders bästa skivor. I den divisionen tävlar inte ”Nucleus”, men visst glimtar bandet till med den ruggiga högstanivå de är kapabla till. Riffen har både tyngd, sväng och intelligens, och Magnus Pelanders sång är bitvis så där innerligt, ångestladdat vacker som ingen annans.

5. ”And Way The Wind Carries” – PORT NOIR
PORT NOIR är så där pretentiöst kultursvåra, låt detta vara klargjort bortom alla tvivel. De låter som en blandning av KATATONIA och PARADISE LOST (under bandets mjukare period) å ena sidan, samt KENT och MORRISEY å andra. Egentligen är det alltså kanske något förvånande att jag gillar ”And Way The Wind Carries” så mycket som jag gör, men det går  faktiskt inte att värja sig. Detta är nämligen årets näst vackraste skiva, intensivt känslosam och elegant sval på samma gång.

4. ”Lord of Misrule” – BLOOD CEREMONY
När retro-orienterade band vill göra nedslag i svunna tiders ockulta hårdrock brukar 70-talet stå i självklart fokus. Det är dock inte så självklart i fallet BLOOD CEREMONY, där istället 60-talet gör sig minst lika tydligt påmint. Flummigt, aningen skavigt och riktigt svängigt är det i alla fall, och den där flöjten sångerskan Alia O’Brien trakterar mellan varven fungerar oväntat bra!

3. ”Where Shadows Forever Reign” – DARK FUNERAL
Ack, du sköna, vitglödgade ondska! En textrad som ”I rape your soul so bad no God will ever come near” (från låten The Temple of Ahriman) skulle ganska lätt kunna uppfattas som plojig, men inte i händerna på DARK FUNERAL. Här känns anslaget rått och äkta snarare än som en floskeltyngd pose, och det är en fröjd att inställa sig i Ahrimans tortyrkammare! Bandets ”Where Shadows Forever Reign” är en rakt igenom solid platta, snyggt producerad, med fin balans mellan rå snabbhet och malande tyngd, och med ett riktigt starkt låtmaterial. Helvete, vad bra, helt enkelt.

2. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
Jag skrev tidigare om PORT NOIR att deras platta är 2016 års näst mest känslosamma. De som övertrumfar dem är OCEANS OF SLUMBER, och detta mycket tack vare sångerskan Cammie Gilberts oerhörda register och inlevelse. Över en bakgrund som pendlar mellan stillsam pianoklagan och frustande blastbeats levererar hon allt från varmt hesa, låga partier till svalt klingande, sopran-höga.

Det är en liten kärleksaffär i sig bara att lyssna på henne, och resten av medlemmarna saknar verkligen inte färdighet de heller. Med den högstanivå bandet når i låtar som Night In White Satin, Suffer The Last Bridge, Turpentine, …This Road och avslutande, episkt filmiska pianostycket Grace spelar det ingen roll att det även finns ett och annat utfyllnadsspår. Detta är likafullt en platta att bli kär i!

1. ”Repeat Until Death” – BOMBUS
Hittills på listan har det återfunnits meckighet, pretentioner, intrikat känslosamhet och till och med flöjter. Kanske är det därför förvånande att något så rakt-på-sak som BOMBUS ”Repeat Until Death” tar hem kungakronan? Tja, det kan tyckas, men det är inte krångligare än att skivan helt enkelt är svår att  inte sätta på repeat…

Göteborgarna blandar förtjänstfullt bredbent cock-rock med subtila inslag av ENTOMBED-döds och shoegazer-flum, och lyckas trots den tämligen släpiga sångstilen hitta melodier som biter sig fast likt psykopatiska iglar. Låtmaterialet är ruskigt starkt, utan en enda genuint svag punkt, och kronjuvelen är Deadweight. Jag har under året vid mer än ett tillfälle fått konstiga blickar från medtrafikanter vid rödljus, när jag ofrivilligt hytter med näven i takt till det löjligt betvingande riffandet. ”Repeat Until Death” är måhända inte en särskilt nyskapande platta, men vem bryr sig? Den är ju ändå 2016 års bästa!

Övriga utmärkelser

Årets zombie
METALLICA, så klart – liket lever! Dessutom är det hungrigt, så passa dig… Det känns fantastiskt kul att kunna lyssna på ett släpp från de gamla husgudarna som verkligen känns genuint och relevant igen. Det var ett tag sedan sist, så det är befriande att se James & Co rafsa undan gravmyllan och kravla sig upp i strålkastarljuset igen.

Årets jojo
Denna utmärkelse går till CULT OF LUNA och deras samarbete med amerikanska sångerskan Julie Christmas, ”Mariner”. Ena veckan tänker jag att det är fantastiskt bra, och funderar på om inte Julies primalskrik på The Wreck of S.S. Needle ensamt borde räcka till en plats på topp fem? Veckan efter orkar jag inte riktigt lyssna alls, eftersom skivan då känns seg. Till och med när jag skriver denna text finns det tvivel kvar kring om jag gjorde rätt som lämnade plattan utanför topplistan? Avgör gärna själva – det är CULT OF LUNA åtminstone värda.

Årets gåshud
Som sagt, Cammie Gilberts sånginsats på OCEANS OF SLUMBERs ”Winter”. Den ångest och sorg hon förmedlar i spår som Night In White Satin och …This Road utgör det bitterljuvt klingande soundtracket till upplevelser på det personliga planet under 2016, men bitterljuvt till trots är det likafullt brutalt vackert. Gott så!

Årets huvudvärk
Att överhuvudtaget få till den här underbara, jävla listan! Det var länge sedan det var så hård fight om platserna, och musikåret 2016 känns spontant som ett som kommer att stå sig väldigt väl över tid. När jag började gallra hade jag över 30 plattor på min ”short list” (snacka om att inte göra skäl för namnet) och att ens komma under 15 alster var lögn i helvete. Band som RIVAL SONS, DARK TRANQUILLITY, GOJIRA, CULT OF LUNA, ENTOMBED A.D., GRAND MAGUS, MOONSORROW, OCTOBER TIDE och GADGET hamnar samtliga utanför listan, trots att några av dem garanterat hade platsat vissa andra år.

Årets bästa låttitel
Easy pick. Jag menar, kom igen, GOATESS briljant döpta Murphy Was An Optimist…? Game, set and match!

Honorable mentions
Förutom den musik som återfinns på de ovan listade skivorna finns det givetvis en uppsjö låtar av yppersta klass som förtjänar ett hedersamt omnämnande, även om de skivor de återfinns på inte kvalar in på topplistan. Här blott en liten handfull av alla dessa som inte bör missas, presenterade utan inbördes rangordning:

Black Coffee – RIVAL SONS
Bothniablod – RAUBTIER
Gj! – BABYMETAL
Tore Hund – SKUGGSJÁ
Colder – KILL ALL THE GENTLEMEN
Relentless – WALLS OF JERICHO
Begin Again – IGNITE
Nattesferd – KVELERTAK
Varangian – GRAND MAGUS
Only Pain – GOJIRA
All Hail Science – ALLEGAEON
напролом – TRACKTOR BOWLING
Hearts / Wires – DEFTONES

Best of 2006-2015: Robert

Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!

Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!

ANCIIENTS ”Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist

10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. ”Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.

AMORPHIS ”Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast

9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. ”Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum.  Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…

MGLA ”Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records

8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga ”detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.

Men.

Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.

GRAVEYARD ”Hisingen Blues”, 2011 – Stranded Records/Nuclear Blast

7. GRAVEYARD och deras ”Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med ”retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna ”gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som ”Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.

Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?

Satyricon - Satyricon
SATYRICON ”Satyricon”, 2013 – Indie Recordings

6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade  man norsk black metal, så att säga.

Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.

TRIBULATION ”The Children Of The Night”, 2015 – Century Media

5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album ”The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.

Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!

BEHEMOTH ”The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast

4. Det här är liksom så mycket mer än ”bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på ”The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!

MASTODON ”Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records

3. Ända sedan ”Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, ”Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.

MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som ”Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.

SATYRICON ”Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records

2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag ”Now, Diabolical” från 2006.

Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…

MACHINE HEAD ”The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records

1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just ”The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.

Detta är redan en modern klassiker.