Kategoriarkiv: Listor

Årsbästalistan 2019 – Martin

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Den fjärde och avslutande analysen presenteras av Martin!

Topp 10 skivor

10. COGNIZANCE – Malignant Dominion
En gastkramande stark debut räcker hela vägen in på årsbästalistan – COGNIZANCEs “Malignant Dominion” är en lyssnarfest från början till slut. Man kastas omkring som en liten vante i den rifftornado som utgör kärnan i bandets musik.

9. ALLEGAEON – Apoptosis
Ytterligare en rent ljuvligt nördig skiva från ALLEGAEON gör att en plats på årsbästalistan är i det närmaste given, något som jag trodde skulle bli fallet redan vid recensionstillfället. Trots ett löjligt starkt år blev det så. Teknisk döds med vetenskapligt innehåll – vem kunde ana att det är ett vinnande koncept?

8. OPETH – In Cauda Venenum
Märkligt hur val av språk kan spela en sådan avgörande roll. För prick så är det – att Åkerfeldt sjunger på svenska och vilken skillnad detta gör – “In Cauda Venenum” hade inte hamnat på min årsbästalista om det inte varit så. Nu finns här en helt annan ärlighet som gör att OPETH känns mer närvarande än innan.

7. PYRAMIDO – Fem
En triumf till platta. “Fem” är en skiva som inte bara överträffar det PYRAMIDO gjort på tidigare plattor, den gör det på ett oerhört vackert sätt. Packad med känsla övertygar bandet med att kunna skriva vansinnigt, livsnödvändigt vacker musik. En skiva jag kommer bära med mig till slutet av mina dagar, banne mig!

6. TOMB MOLD – Planetary Clairvoyance
En fullständigt dräpande uppvisning i murken dödsmetall. “Planetary Clairvoyance” är en skiva som påminner mig om varför jag älskar death metal så mycket som jag gör. Skivan håller hela vägen och gör det på ett sådant stringent sätt att jag har tryckt igång den igen omedelbart efter att den spelat färdigt.

5. IN MOURNING – Garden Of Storms
När IN MOURNING får till det, då lyckas de i allmänhet få till det lite extra. “Garden Of Storms” är så pass stark att den slår sig in på top 5 – med en övertygelse som kan försätta berg plöjer bandet fram med lika delar frenesi som melankolisk känsla.

4. ABNORMALITY – Sociopathic Constructs
Audiell pugilism har aldrig låtit bättre 2019 än “Sociopathic Constructs” en skiva som bevisar precis hur väsentligt geniala ABNORMALITY är. Med en klar vision och en glödande röd tråd genom hela skivan är detta det bästa du kan höra inom den tekniska/brutala dödsmetallen just nu.

3. INSOMNIUM – Heart Like A Grave
Varje gång jag lyssnar på INSOMNIUM så inser jag hur mycket vi har att tacka Finland för – “Heart Like A Grave” pulserar med en innerlighet, en sentimentalitet utan övertoner och en rent helvetisk närvarokänsla som förhöjer känslan av att leva. Detta är INSOMNIUM när de är som allra bäst, vilket säger en hel skopa om hur svindlande underbar “Heart Like A Grave” är.

2. AVANTASIA – Moonglow
En i stort sett fulländad power metalskiva. Det märks att Tobias Sammet har styrt sitt AVANTASIA till rent stratosfäriska nivåer lagom till 20-årsjubileumet. Det är inte bara det att alla gästande sångare sjunger som om deras liv berodde på det, “Moonglow” är en skiva som, om uttrycket accepteras, glöder så fullständigt av magiska låtar fyllda med episka känslor.

1. Devin Townsend – Empath
Jag blev förälskad i “Empath” från första lyssningen, och skivan har följt mig under hela den tid som den funnits. Med sitt rent majestätiskt spretiga anslag lyckas Devin Townsend snickra ihop en skiva som har en tydlig röd tråd om man följt mannens eskapader sedan innan. Här balanseras intrycken, utan att vi tappar kompositören ur sikte. Överhuvudtaget så känns “Empath” som en enda lång njutningsfull promenad med en ömsint ledsagare som både vill hänföra och trösta. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har lyssnat på “Empath”, men likväl upptäcker jag nya saker vid varje lyssning. Det, gott folk, är magi.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “jag vill dricka öl, och headbanga!”
“From Hell With Love” av BEAST IN BLACK, och då i synnerhet Cry Out For A Hero som varje jävla gång jag  lyssnar på låten får mig att frikoppla från alla krav och måsten.

Årets dråpslag.
Såklart. Att en institution som Close-Up Magazine lägger ner är inget annat än ett dråpslag. Jag var prenumerant under 15 år, och läste innan dess tidningen på mina lokala bibliotek. Den kulturgärning som skribenterna på tidningen stod för är svår att överskatta.

Årets konsert!
CLUTCH på Copenhell. Jag hade längtat så länge efter att få se bandet att förväntningarna kanske var för högt ställda? Nehejdå! Anförda av Neil Fallon levererade CLUTCH en konsert av så löjligt hög nivå att den kändes som en kärleksfull omfamning av alla som fanns i publiken.

Årets frontman!
Daniel Tompkins i TESSERACT. Förutsättningarna för att ultranördiga och svårt instrumentella TESSERACTs konsert skulle bli introvert ställdes på skam av en frontman som dompterade sin publik under bandets konsert på Copenhell.

Årets kärleksfulla hejdå!
SLAYER. Bandets långa farväl till sin publik kom till sin ände med två konserter på Forum i Los Angeles.

Årets 1980-tal!
PALADINs “Ascension”. En skiva som får mig att tänka på både HELLOWEEN och MEGADETH!

Årsbästalistan 2019 – Fredrik

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!

Topp 10 skivor

10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också “The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.

9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. “Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!

8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva “…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. “The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.

7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…

6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på “The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.

5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!

4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The WaterStone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.

3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. “The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…

2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen “Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.

“Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!

1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?

Glöm den känslan.

Efter 2017 års ypperliga skivsläpp “Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på “Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: “Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”

“Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.

Tack, SOEN.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min  topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.

Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.

Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.

Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den  allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, “The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.

Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!

En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.

Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!

Årsbästalistan 2019 – Robert

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Robert!

Topp 10 skivor

10. MGLA – Age Of Exuse
Allt dessa polacker gör borde komma med en varningstext – har man väl fastnat för det här bandets grymma sväng och egna black metal så är man fast. För alltid. Det är som en drog snarare än musik – och “Age Of Exuse” är inget undantag.

9. CATTLE DECAPITATION – Death Atlas
Snyggast omslag i år. Snyggast blandning av vansinnigt hård dödsgrind och snygga rensjungna refränger med en melodisk fingertoppskänsla. Åh, de sjunger om jordens undergång också, det som vi människor håller på att ombesörja. Såklart är det underbart bra!

8. POSTHUM – Like Wildfire
Jodå, de drog in som en vild brand utom kontroll, norska POSTHUM. Den här plattan kom liksom från ingenstans, men innehåller precis allt du kan önska dig. Grymma riff, fantastiska låtar, coola titlar, och melodier som vägrar släppa taget.

7. MURG – Strävan
Detta är tredje skivan i den svarta och ödesmättade trilogi som svenska MURG levererat, och baske mig – det är inte bara den bästa av dem, det är också bland det mest intressanta som black metal-Sverige hostat upp på bra länge.

6. ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svärtad döds i rakt nedstigande led från DISSECTION – men det här kommer från Italien. ONTBORG kan konsten att slipa knivarna på ett sådant sätt att man vill bli skadad!

5. HORNDAL – Remains
Detta är otvivelaktigt årets mest spännande historia – och den hämtar sin kraft från verkligheten. HORNDAL berättar om hur det gick till när fabriken stängde och bygden dog, allt tonsatt till hård sludge metal.

4. DAWN OF DISEASE – Procession Of Ghosts
Lite oväntat kanske, men årets klart bästa melodeath kommer från tyska DAWN OF DISEASE. Den här skivan äter exempelvis IN FLAMES och INSOMNIUM till frukost när du väl börjat lyssna på den. Det säger faktiskt det mesta – in med dig och kolla in den!

3. KRYPTOS – Afterburner
Det här är inte bara årets klart bästa thrash metal – det är en av de bästa thrash metal-plattorna som släppts på de senaste åren! KRYPTOS från Indien blir bara starkare och starkare, och baske mig: det finns inte ett enda medelsvagt spår på “Afterburner”. Bara urstarka låtar. Bronsmedalj!

2. IDLE HANDS – Mana
Det här är pop. Svart rock. Black metal och goth i en enda röra. Det luktar THE CURE, DANZIG och IGGY POP samtidigt som det har ett svart driv och mörker i sig. Det är också helt fantastiskt, och under året har undertecknad verkligen förälskat mig i “Mana” från IDLE HANDS. Så annorlunda, så bra!

1. NUMENOREAN – Adore
And then there was one. I slutänden, efter alla dessa våndor och funderingar och extralyssningar så känns det ändå ganska givet att årets bästa platta kommer från Kanada. NUMENOREAN levererar en resa från första spåret till sista, och “Adore” kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. Ståpäls, eufori och tårar i en enda röra – detta lämnar ingen oberörd.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Close-Up Magazine tar avsked
En epok, och vad som känns som en barndomsvän somnade in under 2019. Close-Up Magazine landar inte längre i lådan, proppfull med attityd, nya musiktips och ett vaksamt öga på scenen. Sweden Rock Magazine gör ett behjärtansvärt försök att plocka upp och stötta förvirrade läsare, men det är inte samma sak. Tack för allt, Close-Up. Vila i Frid.

Kungen är fortfarande kungen!
KING DIAMOND kom till Stockholm med hela scenbygget och en extravagant show – och herrejistanes vad karl’n levererade! Sången satt perfekt, humöret var på topp och låtarna var ett underbart pärlband av ess, ackompanjerade av så där lalom mycket teaterföreställning. Vuxna män grät av lycka i publiken!

2019 – ett brett musikår!
Topp 10-listan ovan har alster från hela världen (Indien, Kanada, USA*2, Norge, Polen, Sverige*2, Italien och Tyskland), och då har vi inte ens pratat om plats 11-20 som du ser på bilden här bredvid.  2019 har varit ett galet brett musikår, och extra roligt har WeRocks egna “Hot or Not” varit eftersom det verkligen fångar essensen av allt spret. Inte ens vi fyra som älskar hårdrock är i närheten av att dra jämnt eller ha koll på allt!

Årets överkörning: JUNGLE ROT live på Gefle Metal Festival
Jag hade inte koll på dessa jänkare sedan innan, men herre min skapare och geten han red in på: vilken överkörning till spelning de bjöd på i Gävle i somras! Så pass att undertecknade gjorde ett helhjärtat försök att svämma över sociala media med emojisar av glädje och kärlek för att sen börja köpa på sig hela bandets back-katalog.

Årets “Där fick man så man teg”: EVERGREY
Jahapp. EVERGREY. Pretentiösa muppar som spelar musik för musiker. Kvasispännande och högtravande. Jodå – förutfattade meningar kan sätta sig ivägen för mycket – ändå till dess att de blir utmanade. Och… så blev det. Hela skivan “The Atlantic” är bra, men framförallt är låten Weightless hela jävla magisk. Där fick jag verkligen så jag teg och fick äta upp allt – till bandets stora glädje. Det får man bjuda på…

…sist men inte minst: varför hittade jag inte den här tidigare?
Det rasar ju ut ny fantastisk musik, och den härgodbiten av RIOT CITY smet mellan fingrarna på mig när den kom. Tyvärr, för detta är underbar heavy metal som luktar JUDAS PRIEST och AGENT STEEL. Lyssna på In The Dark så förstår du att man önskat att den inte dykt upp på radarn de sista självande dagarna av året – den här hade mna ju gärna sett på Årsbästalistan…!