Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Juli 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Utöver stor beundran över att L G Petrovs röst fortfarande håller, både för ständiga liveframträdanden och i inspelat format, är detta en gedigen ENTOMBED-låt i tradition och anda. Alldeles tillräcklig för att hålla denna del av det splittrade bandet fortfarande “hot” efter trettio år.

Martin: Svårt att tycka illa om detta. Det låter, andas och lever ENTOMBED från förr, och det kommer alltid vara något jag gillar. Stekhett? Nja, men klart glödande i alla fall!

Robert: Inget nytt under solen kanske, men något gammalt? ENTOMBED A.D låter mer old school tvåtramp än på länge – och det gillar man ju! I ärlighetens namn har nog FIRESPAWN varit intressantare än ENTOMBED A.D de senaste släppen, så en återgång till gamla beprövade recept är nog helt rätt. Bra!


VALD AV: Martin

Robert: Danska BAEST imponerade redan på debuten, och nu tycks de ha tagit ett stort kliv framåt i både självförtroende och självklarhet. Det här är svintungt grisgung av yppersta sort. Hett, som en kremeringsugn!

Fredrik: Behagligt malande tyngd och trivsamt mörker, men aningen enahanda i längden. Tempoväxlingen efter 01:30 ger dock nödvändig livsluft till låten, som i det stora hela är klart godkänd om än ej mycket mer än så.

Amelie: Första intrycket; faan va bra! Tuuungt, en tyngd som hakar fast och drar som en magnet mot jorden. Efter ett större antal lyssningar börjar dock entusiasmen avta något. Hade velat haft något mer att säga än; tuuungt. Varmt men inte hett.


VALD AV: Robert

Fredrik: Ännu en ganska behagligt malande historia, här med sitt mörker bitvis draperat i luftiga körer. Lite mer nyanser och detaljer här än hos BAEST, varför detta lyckas kittla mitt sinne något mer. Fortfarande inte genuint lysande, men atmosfärisk och stämningsfull lågtempo-black metal.

Amelie: BATUSHKA mig hit och BATUSHKA mig dit. Hur det än är och vilken av de forna bandbröderna som har rätt till namnet har den här halvan gjort sig förtjänt av stor uppmärksamhet. Även om jag inte kan uttala många av titlarna har “BATUSHKA med sångaren” med “Hopsodi” gjort ett glimrande album där Wieczernie är en pärla bland många.

Martin: Stämningsfullt och stundtals ack så vacker musik. Det slaviska kyrkospråket gör verkligen skillnad för mig, då det skänker skopan full av känsla. Jag gillar också det gravt tunga svänget här. Klart ångande!


VALD AV: Amelie

Martin: BLACK OAK har stora ambitioner, och det märks. Jag gillar det till stora delar, även om bandets musik inte känns speciellt nydanande så är hantverket väldigt övertygande. Bra variation i låten också. Jag gillar Samuela Burenstrands sånginsats väldigt mycket, vilken gör att låten lyfter för mig personligen.

Robert: Åh, det har hänt saker med Nynäshamnska BLACK OAK. Första en och halva minuten är snudd på fantastisk och minner om numera avsomnade (och lysande) GHOST BRIGADE. Sen ändrar sångerskan Samuela Burenstrand till klassisk rensång av den sort det finns så andra som levererar, och även om det är imponerande att hon klarar alla aspekter av sång så blir det mer ordinärt. Tappar mig en hel del över tid då. Ljummet och på väg upp kanske – klart läge att lyssna mer.

Fredrik: Initialt relativt samtida skrik-metal, med ganska “digital” ljudbild. Den plötsliga ankomsten av kvinnlig rensång överraskar därmed något, men känns ändå som en fungerande kombo. Det här är dock en sådan där låt där jag noterar att alla beståndsdelar är väl utförda, men där helheten ändå inte säger mig särskilt mycket. Snyggt, men ganska själlöst.

Halfway to Hell 2019

Halva musikåret 2019 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nodvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2019 hittills har plockat ihop!

Givetvis vill vi på WeRock dela med oss av några av dessa. Därför har vi satt ihop en spellista med 10 utvalda höjdpunkter från var och en av oss. Vi hoppas ni skall hitta några nya favoriter redan här, och att vi får fortsätta göra er sällskap på resan under resten av musikåret. Bon appetit och bon voyage!

Robert

POSTHUM – The Ravens Are Flying Low
Som tema för samtliga låtar var jag ute efter att överraska såväl mina medskribenter som läsare, och gå en bit utanför den väntade fåran. Norska POSTHUM är det inte många som har blykoll på… men det borde alla ha.

ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svåraste utmaningen med att ta en låt från ONTBORG-skivan? Att välja vilken. Till slut valde jag titelspåret. Den här skivan är rent guld.

KRYPTOS – Mach Speed Running
Indiens KRYPTOS slog väl iofs igenom på allvar med förra given, men ändå: bandets thrash är typ det bästa som hänt sen skivat bröd och ordet måste spridas. Känn drivet!

PECTORA – Collide
PECTORA ger mig lite vibbar av METALLICA ibland, den mer klassiska hårdrocksvarianten snarare än thrashvarianten. Jag gillar’t, det är okomplicerat men ändå bra.

TROLL – Building My Temple
Amerikanska TROLL spelar doom i Sabbath-anda. Det är förstås alltid en bra förebild, och trots att den här låten är rätt lång känns den kort.

OVÀTE – Song Til Ein Orm
Norsk black metal, av den där sorten som verkligen kan greppa tag i en och vägra släppa. Det är både svängigt och hårt på samma gång.

AMULET – Burning Hammer
Brittisk NWOBHM, fast nyproducerat. Jag gillade debuten skarpt och blev glad när efterföljaren landade rätt nyligen utan att jag visste att den var på väg, valde den här låten efter refrängen är vansinnigt bra. Höj näven och sjung med!

VULTURE – Tyrantula
Speed metal, och med lite galen sång. Den här kan nog dela lägret i vad man tycker om det – för egen del är det nostalgi som tar mig tillbaka till pojkrummet på nolltid.

MONASTERIUM – Liber Loagaeth
Härlig doom som luktar gamla CANDLEMASS, där refräng och riff placeras i skärselden mellan hårdrock och doom.

SANHEDRIN – In From The Outside
Hårdrock där en bra sångerska kan rida på ett skönt riff tilltalar alltid undertecknad – och det är precis vad man får med SANHEDRIN. Perfekt “tack för mig”-avslutning, hoppas denna del av spellistan gett något nytt och spännande.

Fredrik

NORDJEVEL – Amen Whores
Snabbt, hårt, ondskefullt och ack så härligt mörkt! Sannolikheten att 2019 får se bättre black metal än så här är högst begränsad.

PORT NOIR – 13
En härlig mix av influenser, där BEASTIE BOYS och RAGE AGAINST THE MACHINE samsas med SOEN och luftig pop. Slutresultatet är, om du frågar om min åsikt, genuint golvande. Det här är genialt!

MISERY INDEX – New Salem
Ibland behöver saker förstås inte vara så komplicerade eller intrikata för att vara bra. MISERY INDEX levererar alltid relativt raka dödsmetall-högrar, utan kroppsfinter eller jabbar. Men de slår hårt, och de slår träffsäkert.

ROTTING CHRIST – Dies Irae
Kompakt mörker, blytunga gitarrer och mässande klosterkörer. Vad mer behöver man, egentligen…?

SWALLOW THE SUN – Upon The  Water
Också här är mörkret kompakt, även om en någon luftigare skönhet kan skönjas som en antydan till blodröd soluppgång vid horisonten. Bedövande vacker depression.

WITHIN TEMPTATION – Raise Your Banner
Vi håller oss kvar i den pompösa, känslosamma sfären. Anledningen till att vi gör det är Sharon den Adel och hennes röst, för när hon klämmer i på refrängen här ligger gåshuden väldigt nära till hands.

SOEN – Opponent
Jag kunde nästan ha valt vilken låt som helst från SOENs “Lotus”, så stark är skivan. Inget annat släpp så här långt i år kommer i närheten av att erbjuda lika många olika känslointryck. Gudomlig skönhet, tonsatt.

MILLENCOLIN – Nothing
Örebroarnas kulturella pretentioner är säkert högst blygsamma jämfört med t.ex. SOEN, men det ändrar inte det faktum att anrika skejtpunk-akten MILLENCOLIN är duktiga på att skriva trallvänliga melodier med fästande hooks. Nothing är ett bra exempel på detta.

DANKO JONES – Dance Dance Dance
Sällan mer än en trivsam bagatell, men aldrig mindre än 100% ren, fotstampande rock ‘n’ roll. Det är sällan enkelt att sitta still till DANKO JONES, och alltid svårt att inte le. Så även här, till min dansanta sommarhit #1 för året.

ROME – A New Unfolding
Alltså, visst, det här i strikt mening varken metal, hårdrock, punk eller något annat jag normalt skulle täcka här på WeRock. Men ROME erbjuder mer själslig svärta, känsla och desperation än de flesta metal-akter kan skryta med, så jag plockar med honom ändå. Djävulen som singer/songwriter? Tja, det hade nog kunnat låta ungefär så här…

Amelie

SOILWORK – Stålfågel
Det är något som aldrig klickar de där allra sista procenten mellan SOILWORK och mig. Deras plattor är bra, till och med mycket bra, men aldrig “oundgängliga”. Dock är enskilda låtar på årets album helt suveräna och en bland dessa är just Stålfågel med drömsk stämning och mjuk melodi.

ROTTING CHRIST – The Voice of the Universe
Som helhet är albumet “Heretics” närmast en besvikelse, men även en rätt medioker ROTTING CHRIST-skiva levererar ett antal låtar som gör sig utmärkt i en sån här lista. Bäst är The Voice of the Universe med vokalt stöd av Ashmedi från MELECHESH.

IN FLAMES – I, The Mask
Efter ganska sorgliga bottennappet “Battles” blev plattan “I, The Mask” en positiv överraskning i början av året och en av de bästa låtarna är just titelspåret, hårt och In-flameskt på bästa sätt. En annan kandidat till listan vore det supersofta avslutningsspåret Stay With Me.

DEVIN TOWNSEND – Genesis
En hel Devin Townsend-platta är sällan bra för det själsliga måendet men i lagom doser är den här musikaliska “galningen” bättre än mångt och mycket. Jag väljer Genesis från “Empath” som exempel på detta.

ELUVEITIE – Black Water Dawn
Inrymd i en platta som i sig är både för lång och spretar åt alltför många olika håll är dock Black Water Down en ren pärla. Guld i legeringen av metal och folkmusik med en känsla som blir närmast överväldigande.

NUMENOREAN – Regret
Kunde praktiskt taget valt vilken som helst låt från “Adore”, årets klart bästa plattan hittills. Regret var den låt som först väckte mitt intresse. Allra bäst gör sig dock de enskilda låtarna i sitt sammanhang på albumet. Numenoreans mörker lägger sig som blytung bomull över en sargad själ.

NUMENOREAN – Adore
Vi dubblerar här, kan inte annat. Titelspåret kostar vi också på oss. Jag ångrar nästan att jag inte gav albumet full pott i min recension men kanadensarna överraskade så att jag inte riktigt själv hann koppla hur urstark musiken är. Adore är smekande lava i öronen.

KAMPFAR – Det Sorte
Bland alla norska folk/pagan/black metal-band är KAMPFAR inte något jag tidigare fallit för. Men med ett av årets hittills bästa album skulle jag kunna plocka halva listan full bara från “Ofidians Manifest”. Jag valde den sorgesamt vackra avslutningen men rekommenderar starkt att plattan njutes som helhet.

CULT OF LUNA – The Silent Man
Första singeln från ett av årets mest emotsedda album pryder sin plats i en lista som denna. Vi vet inte vad höstens platta bär med sig – senast lyftes musiken mot höjderna m.h.a. sångerskan Julie Christmas – men The Silent Man lugnar all eventuell oro med sitt typiska CULT OF LUNA-sound.

VICTIMS – We Fail
Behöver vi fler väckarklockor? Definitivt. Behöver vi mer ilska och upprörda känslor? Absolut. We Fail är det jobbigaste spåret på hela albumet “The Horse and Sparrow Theory”. Och bäst bland många bra. Så du behöver inte stanna vid den.

Martin

AVANTASIA – Ghost In The Moon
En helt underbar introlåt som verkligen sätter agendan till ett av de bästa albumen som har gjorts inom power metal.  Det är helt omöjligt att inte älska det här.

SOILWORK – Arrival
Med ett ursinnigt driv och med patenterad känsla för sväng visar SOILWORK varför de är ett av världens bästa band.

DEVIN TOWNSEND – Spirits Will Collide
Heavy Devy kopplar på det stora känsloregistret och gör låt som får mig att känna mig uppskattad och omfamnad på en av samma gång.

VENOM PRISON – Uterine Industrialisation
Det här bandets vrede känns totalt uppfriskande och ärligt menad. Varenda fiber i kroppen bearbetas med en frenesi som är påtaglig.

ABNORMALITY – A Catastrophic and Catalyzing Event
Frenetiskt rens med ackuratess från ett av de bästa banden inom genren. ABNORMALITYs ångvältstunga döds är ren mumma för öronen.

SPIRIT ADRIFT – Angel and Abyss
Total känsla för historien och för vad denna kan påverka i musiken. SPIRIT ADRIFT har allt klart för sig och snickrar ut en låt som är totalt hemsökande.

MISERY INDEX – The Choir Invisible
Bra, bättre, MISERY INDEX? Ja fan trot, men det kan stämma. Patenterat grovt brötsväng gör att nackmuskulaturen får slita lika hårt som vanligt.

ALLEGAEON – Tsunami and Submergence
Vem kunde anat att ett band mest känt för shred kunde skriva så känslosam musik? Detta är bland det bästa ALLEGAEON har släppt från sig, sanna mina ord!

FRACTAL UNIVERSE – A Reality To Forclosure
Hemsökande vacker och tung progressiv metal på den här nivån gör mig lycklig. Det brottartunga gung som härskar här är helt enkelt underbart.

FIRESPAWN – The Great One
Med skruvande riffsvärmar och övertygande sväng är det omöjligt att inte älska den här låten.

Hot or not? – Juni 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå “småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!