Kategoriarkiv: Listor

Listor

Hot or not? – Maj 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Melek-Taus
ARTIST: Vampire
VALD AV: Robert

Martin: Det är inte svårt att gilla VAMPIRE. Här tycker jag dock de, i de hastigare partierna, påminner aningens för mycket om WATAIN. Desto mer smäktande och förträffliga är de långsammare partierna. Viss mersmak, men förväntar mig mer av plattan som helhet.
Amelie: VAMPIREs döds-thrash sitter precis som den ska. Här besjungs den yazidiska påfågelsbevingade ängeln Melek-Taus från en för åtminstone mig obekant mytologisfär. Snyggt är det och det enda som avviker och drar ner är det iofs vackra och stillsamt avslutande gitarrplocket. Men som engångsföreteelse och avslutandes hela albumet är det ändå ok. Som helhet hett och jag emotser förväntansfullt albumsläppet i juni.
Fredrik: Riffandet är oklanderligt. Det är elegant och rått samtidigt, kreativt men också effektivt. Hur snyggt som helst… så långt. Tyvärr har jag svårt för sången, som landar någonstans mitt emellan black metal-skrik och halvrent “growl-prat” á la old school-thrash. Känns lite platt jämfört med resten, och drar ner intrycket. Synd, för låten som sådan hade som sagt annars kammat hem höga domarpoäng från mig.

LÅT: Væromslag
ARTIST: Dunderbeist
VALD AV: Fredrik

Amelie: Upphottad barnvisa, eller vad? Jamen det här funkar i alla fall, trevlig melodi och mysig sång. Typisk norsk koselighet. Jag har Væromslag i skallen och över hela linjen både bittida och sent denna lyssningsomgång – och det är helt okej.
Martin: En helt okej låt. Det som lyfter den från svag till just okej är att DUNDERBEIST sjunger på norska. I övrigt känns låten för svag för att jag ska bli sugen på att höra mer.
Robert: Udda stycke, men det har en groove och en charm som jag lockas av. Finner mig själv nynna på den här låten efteråt, och får ge DUNDERBEIST en svag tumme upp.

LÅT: From A Whisper To A Scream
ARTIST: Gathering Of Kings
VALD AV: Martin

Robert: GATHERING OF KINGS (eller “GOK” som de brukar skriva om sig själva i sociala media) har antagligen de ostigaste texterna i universum. Klichébingo. De drar sig dessutom inte ett smack för att gå “all in” vad gäller publikfriande AOR/hårdrock, och jag förstår att detta delar hårdrocksfansen. Jag diggar med och struntar i vad omgivningen tycker!
Fredrik: Eurovision Song Contest 1986 ringde och ville ha tilbaka sitt vinnar-bidrag… Nej, men skämt å sido, detta är oerhört polerat, kitchigt och smäktande trallvänligt. Ett guilty pleasure på steroider, iförd vit polyesterkostym. Det är inte utan att man önskar att man kunde låta bli att nynna med i refrängen samt spela luftgitarr till solot. Men det kan man förstås inte.
Amelie: “Devil on your shoulder – tjohej!” Nej, det här kan jag inte ta på allvar och det ger mig noll och intet i musikaliskt hänseende.

LÅT: Part Ii: The Purple Heart
ARTIST: A Pregnant Light
VALD AV: Amelie

Fredrik: Det finns en riktigt bra låt gömd här. Stommen, harmonierna och desperationen är samtliga av gott snitt, och helheten är så där behagligt kultursvår Men produktionen kunde onekligen varit bättre, sången låter luddig och ligger för lågt. Och vad gäller trummorna lämnar jag ordet till min själv skinnpiskande kollega Martin här nedan, han är – tyvärr – mycket träffsäker i sitt omdöme… (Ledtråd: Det är ganska grundläggande att baskaggen är tight. Så kan vi säga.)
Robert: Min första kontakt med A PREGNANT LIGHT, och jag gillar panikkänskan och desperationen i sången. När den väl kommer. Det känns dock monotont och trist redan andra varvet, och vid tredje varvet är allt bara pretentiöst och jag tröttnar totalt.
Martin: Jag vill gilla A PREGNANT LIGHT mer än vad jag gör. Post-black metal brukar gå hem hos mig. Det som välter detta ner i diket är dels det verkligt fruktansvärda trumspelet, och dels den abysmalt usla produktionen av trummorna. Tyvärr är det omöjligt för mig att koncentrera mig på något annat när jag lyssnar på den här låten.

Listor

Hot or not? – april 2020

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Amorphic Burden
ARTIST: Errant
VALD AV: Amelie

Martin: En helt fantastisk låt! Det är så mycket intressant som händer här att jag inte vet var jag ska börja. Dels älskar jag hur låten flödar fram med stegringar och tillbakagångar, dels älskar jag sångens febriga desperation. Stämningen är också helt magisk. Jag vill höra mer. Stekhett!
Robert: Wow. Vilken låt – och med ett bråddjup som imponerar gång på gång när man hör den! ett soloprojekt, ERRANT, men det känns snarare som en orkester i harmoni. Hett som i helvetet!
Fredrik: Svulstig och köttig produktion, skön desperation i den skrikiga growlen och rätt bra variation i uttryck. Enda uppenbara minuset det överdrivet utdragna extro-partiet, annars ett ganska starkt nummer.

LÅT: What The Dead Men Say
ARTIST: Trivium
VALD AV: Fredrik

Amelie: What The Dead Men Say sätter sig ofrivilligt på hjärnan likt en klisterlapp som en inte blir av med. Och det är inte roligt. TRIVIUM har aldrig blivit det “nya Metallica”, som sångaren Matt Heafy en gång trodde, och lär aldrig bli. Bort från min hjärna, tack!
Martin: Inte helt tokigt det här. Jag har tappat TRIVIUM helt efter de första två plattorna, men detta är tillräckligt intressant för att jag ska vilja återuppta intresset. Liiiiiite tjatigt blir det i längden, men det finns några riktigt bra riff här, och oerhört fint och drivande trumspel som gör att jag gör en ganska rejäl tummen upp. Ljummen på väg till kokande.
Robert: Jag har alltid avfärdat TRIVIUM som ett lättvikts-METALLICA, strävandes efter att nå cred men dömda (?) till radioskval och spelningar på amerikanska armébasr. Samma sort som FIVE FINGER DEATH PUNCH, ungefär. Den här låten gör dock att den åsikten kanske får omvärderas, för det är rätt bra och långt från inställsamt. Hetare än jag trodde!

LÅT: Empires Fall
ARTIST: Night Demon
VALD AV: Martin

Robert: All in. Satsa allt. NIGHT DEMON levererar klassisk heavy metal där de verkligen släpper alla barriärer och lever ut alla klyschor du kan tänka dig. Det är bra, såklart, och förutom den lite såsiga och lugna brygga i mitten så köper jag detta alla dagar i veckan och två gånger på påsken. Hett!
Fredrik: Hååååårdroooock! Fram med den patch-beströdda jeansvästen och luftgitarr-poserna, här luktar det 80-tal så tapeterna krullar sig. Charmigt och väl utfört, men också påtagligt daterat och rätt klyschigt. Kul som retro-gimmick, och förmodligen inte så tokigt live, men sannolikt inget jag kommer att återvända till på skiva.
Amelie: Nämen det här var inte heller roligt. Känns som en har hört detta så många gånger tidigare. Enda(?) fördelen med Empires Fall jämfört med TRIVIUMs låt är att den inte fastnar på hjärnan utan glider av likt vatten på en gås. Minns inte en enda rad efter att låten slutat.

LÅT: Skrik Bort All Ångest
ARTIST: Världen Brinner
VALD AV: Robert

Fredrik: Klassisk svenskpunk med trallvänliga melodier och arrangemang i fin symbios med ångestladdad nerv och bra driv. Texten är kanske lite åt det banala hållet, men det är likafullt svårt att inte ryckas med av refrängens kompromisslösa energi. Min vinnare denna upplaga av Hot or Not.
Amelie: Älskar låten spontant från första stund. Argt och svängigt i skön kombination. Detta är inte ett band jag har koll på innan men jag tar genast en vända med nya skivan “Vi äger natten”. Ja, Världen brinner och det här är riktigt hett!
Martin: Ibland är det onödigt att krångla till det. Att satsa allt på ett bra driv kan hålla ganska långt. VÄRLDEN BRINNER gör dock att jag skulle vilja ha lite mer pynt – lite fler stämmor hade inte skadat till exempel för att lyfta variationen i låten. Detta är aningens för enkelt för att jag ska köpa detta rakt av. Ljummet mot avsvalnande.

Listor

Hot or not? – Covid-19 special!

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Att musikvärlden, och då framför allt turnerande band, just nu drabbas av inställda turnéer verkar leda till att fler band låter kreativiteten flöda eller helt enkelt kör vidare med singelsläpp. Därför bjuder vi denna månad på dels ett vanligt Hot or Not? och så en Covid-19 special!

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 666 – World Divided
ARTIST: Kreator

Martin: Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta angående KREATOR, men detta är en trevlig låt från de tyska thrashtitanerna. Och det låter aningens för snällt och polerat för att jag ska gå igång fullständigt. Ljummet skulle jag säga.
Robert: När fan blir gammal blir han religös – och på ålderns höst gör KREATOR radiohits? Melodiöst så det förslår (släng er i väggen ARCH ENEMY!) och helt tydligt med allsång från publiken i livesammanhang i åtanke, men det struntar jag i. Jag tycker det är skitbra, så inställsamt det är!
Fredrik: När introriffet drar igång är det omedelbar gåshud, gitarrljudets skärpa och riffets driv skriker ut att detta är tufft! När låten tuggar vidare blir det dock plågsamt uppenbart att jag och den här typen av thrashig sångstil har vuxit ifrån varandra. Jag har helt enkelt svårt att inte uppfatta det där läget mitt emellan growl och raspig rensång som lite krystat. Vilket är synd, för det är egentligen en rätt trivsam hårdrockslåt.
Amelie: Lite nyförälskad blev jag i KREATOR när jag såg bandet på Skogsröjet för ett par år sedan, som liveband är de bland det tuffaste som kan ses. 666 – World Divided är dock inte något som återupplivar denna känsla. Ganska okej men inte mer.

LÅT: Circle The Drain
ARTIST: Machine Head

Amelie: Det här är absolut inte det thrashiga band som vi mötte i t.ex. fantastiska “The Blackening” för tiotalet år sedan Jag kan absolut tåla “nya” MACHINE HEAD som drar mer mot nu metal, låtar som Bastards från förra albumet “Catharsis” har helt andra kvaliteter än att maxa det hårda och rockiga. Circle the Drain har tyvärr inte så mycket av varken det ena eller det andra..
Martin: Jag har inte haft ett engagerat förhållande till MACHINE HEAD på bra länge. Det här får mig inte att omvärdera denna position. Alibi-låt från början till slut.
Robert: Jag är inte alls överens med MACHINE HEADs nyare sound, och ändå finner jag mig själv nynna med i den episka refrängen. Synd att resten av låten är rent av kass…
Fredrik: De lite argare delarna svänger rätt skönt, det finns en del fina riff här, och refrängen är genuint stark. I övrigt är det ganska radiovänliga nu metal-stuket och versens nästan poppiga framtoning lite slätstrukna. Man kan i Circle The Drain ana MACHINE HEADs kapacitet, men de släpper inte riktigt loss den.

LÅT: Memento Mori
ARTIST: Lamb Of God

Robert: Första gången jag hörde den här låten var jag ute och sprang och det var mörkt ute. När introt äntligen tog slut (det är på tok för långt!) så höll jag på hoppa ur kläderna med skrämselhicka! LAMB OF GOD har gjort den här låten i olika varianter hur många gånger som helst, men det spelar ingen roll – bra är det ju.
Fredrik: Efter två minuter osäkrar till slut LAMB OF GOD musköten och fyrar av. Salvan har väl hygglig träffbild, riffandet har bra driv och sången är som alltid härligt köttig, och det tunga breakdown-partiet svänger skönt. Men detta är ändå aningen tamt i jämförelse med vad jänkarna kan. Jämför Memento Mori med till exempel smockan Contractor, och notera hur otroligt mycket mer betvingande den senare är. Det är på den nivån jag hade önskat mig mitt LAMB Of GOD.
Amelie: Passande titel i dessa tider men hur kul är detta egentligen? Ungdomarna i denna samling av erfarna band, LAMB OF GOD bildades 1999, låter här som de brukar låta. Se-e-egt intro och därefter slamrar det iväg utan att bli så mycket roligare.
Martin: Alldeles för långt intro innan låten drar igång på riktigt. Men riffandet som då tar sin början är så underbart bra! Bra driv och sväng gör att jag får mersmak och börja längta efter mer material från LoG. Hett!

LÅT: Throw My Bones
ARTIST: Deep Purple

Fredrik: Finns väl få kultur-institutioner som har samma grundmurade renommé som DEEP PURPLE, och visst går det bitvis att ana deras storhet även här. Att skriva melodier kan de fortfarande, och gitarrspelet har likaså en viss säregen nerv. Throw My Bones bjuder på en och annan vibb av löjligt bra klassiker-plattan “Perfect Strangers”, men som helhet når man inte de höjderna här. Ljummet plus.
Amelie: Om LAMB OF GOD är “ungdomarna” så är DEEP PURPLE de riktiga åldermännen i samlingen. För det ska de ha respekt men det betyder inte att jag behöver lyssna på deras ganska tråkiga material.
Martin: Ganska trevligt småputtrigt från veteranerna. Vilken version av bandet detta är bryr jag mig inte så mycket om. Det svänger fint, men har inte speciellt mycket tyngd. Ljummet.
Robert: Gissningsvis har jag starkast relation av skribenterna till det här bandet. När de inte flummar ut för mycket och håller en skapligt kompakt låt (som här) träffar de ofta rätt (också som här). Gillar slingan som stråkarna/keyboarden levererar. Trevlig låt!

LÅT: Quick Escape
ARTIST: Pearl Jam

Fredrik: Låtens stora behållning är det funkiga basliret som likt en hungrig orm lömskt rör sig i undervegetationen, en kromatisk slingring i taget. I övrigt en habil och väl utförd rocklåt, men (nu precis som på 90-talet) inget som får mig att vilja umgås nämnvärt mycket mer med PEARL JAM.
Robert: Detta är lätt den låt som kräver flest varv för att visa sitt sanna jag. PEARL JAM är ett band i ständigt  utveckling, och gör inte alltid saker så lätt för sig. Det är en växare, detta.
Amelie:Det gick ju knappast att undvika att lyssna på NIRVANA när det begav sig på 90-talet och visst kände jag också till grungeband som SOUNDGARDEN och föreliggande PEARL JAM men det var inget i genren som lockade i någon större utsträckning. Det har inte blivit roligare med åren och jag klickar mig snabbt vidare i låtlistan bort från Quick Escape.
Martin: Stabilt från PEARL JAM som var bandet jag tyckte mest om i grungevågen från 90-talet. Detta är långt ifrån det bästa de gjort, men Eddie Vedder har fortfarande en helt egen röst som jag gillar mycket. Trevligt!

LÅT: Fall From Grace
ARTIST: Paradise Lost

Fredrik: Ett klassiskt signatur-intro från depp metal-kungarna, härligt! I övrigt är versen aningen seg, growlen är svulstig men riffet lite för standard, medan refrängen har den där episka skönheten som ett fåtal band (förutom PARADISE LOST även till exempel KATATONIA och MY DYING BRIDE) behärskar. Utan att vara någon av bandets allra bästa låter genom tiderna, den konkurrensen är alltför hård, så är Fall From Grace ändå bästa spåret i den här artikelns urval. Gott så!
Amelie: Igenkänningens glädje och en typisk PARADISE LOST-låt. Och som sådan alldeles utmärkt. Kunde varit som tagen från t.ex. 2015 års fantastiska “The Plague Within”. Tecken tyder dock på att det även finns en del nyheter på kommande plattan och det är såklart en nödvändig konst att också kunna utvecklas efter mer än 30 år i gamet. Ser mycket fram emot plattan “Obsidian”.
Robert: Standardmaterial från Halifaxgänget, numera. Extremt hög lägstanivå precis som vi vant oss vid, men den här låten känns lite grund efter ett antal varv.
Martin: Småtrevligt, men inte så mycket mer. Jag hoppas att resten av skivan är betydligt mer matig. Några snygga melodislingor och en oerhört fin produktion har visserligen Fall from Grace, men det förmår inte räcka hela vägen.

LÅT: Children Of The Next Level
ARTIST: Testament

Fredrik: TESTAMENT ger åtminstone PARADISE LOST en match om “best in test” här, med kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Stilpoäng för de orientaliskt klingande gitarrslingorna som emellanåt förgyller, ett visst minus för det tämligen konsekventa mellantempot. Någon ytterligare tempoväxling hade gjort låten gott.
Martin: Lätt den tuffaste låten i hela inlägget! Klassisk thrash från TESTAMENT, med de fint galopperande dubbla bastrummorna från Gene Hoglan. Minus för den minst sagt idiotiska titeln. Annars är det här den bästa låten i denna omgång!
Amelie: Nu snackar vi! Fullt ös hela vägen som det ska vara, det finns inget att inte älska med denna låt. Gitarrerna, Chuck Billys röst, hela surret. Det går inte att säga “gammal är äldst” i den här samlingen men Eric Petersen och Alex Skolnick och de andra vet hur den gamla slipstenen ska dras ett varv till. Nyskapande? Nä. Hett? Javisst!
Robert: TESTAMENT kan ju thrash, så det såklart bra. Trumspel, bett i riffen, ostig titel, Chucks sång – allt sitter där det ska. Klart det är bra!