Kategoriarkiv: Live

Live: Skintrade

ARTIST: Skintrade
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 30 mars, 2012

I mitten på 90-talet härjade SKINTRADE runt både på MTV (på den tiden en de facto musikkanal) och ute på vägarna. Det självbetitlade debutalbumet sålde bra och fann även vägen hem till denne skribents stereo i Karlskrona. Och snurrade flitigt. Bandet splittrades dock 1995 och det har tagit fram tills nu för bandet, minus George Bravo, att återförenas.

Att påstå att det därför ett visst mått av nostalgi över bandets konsert på KB denna kväll är därför inte att överdriva. Jag skulle tro att bandet under sin första vända drog betydligt mer publik än det är på klubben denna kväll. Å andra sidan verkar verkligen alla som är här vara otroligt peppade över att få se bandet och det märks på applåderna och jublet efter varje låt.

För även om det vilar ett nostalgins skimmer över att bandet har återförenats, så går det inte att skämta bort att SKINTRADE med Matti Alfonzetti på sång och gitarr, Stefan Bergström på dito, trummisen Håkan Måsen Persson och basisten Håkan Calmroth fortfarande kan spela med det tunga sväng, och den övertygelse som bandet förevisade på plattorna. Det låter helt enkelt svinbra och grymt tajt redan från öppningslåten One By One. Efterföljande War är inte sämre.

Det jag tänker på mest är hur fruktansvärt bra Matti Alfonzetti sjunger. Bettet och rivet i rösten är fortfarande intakt, och tillsammans med bakgrundssången på Bergström och Persson låter denna aspekt av konserten mycket bra. Emellanåt kan jag sakna andragitarren som gav bandet det som jag då tyckte var ett av de köttigaste gitarrljuden jag hade hört på 90-talet – men ljudet denna kväll är ändå tjockt och härligt.

Att bandet dessutom är härligt taggat gör att det ska bli oerhört intressant att se hur bandet presterar när publiken är större. För att SKINTRADE fortfarande har kapacitet att skriva bra musik blir tydligt i nya låten Falling To Pieces som har ett tungt och förträffligt sväng som jag verkligen uppskattar, och det är någonting som aldrig blir föråldrat. Det är med en väldigt skön känsla inombords som jag lämnar KB denna kväll.

Live: Behemoth, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Misery Index & Suicidal Angels

ARTIST: Behemoth, Cannibal Corpse, Legion Of The Damned, Misery Index & Suicidal Angels
LOKAL: Trädgår’n, Göteborg
DATUM: 28 februari, 2012

Årets hårdaste turnépaket drog under gårdagen in i Göteborg. Headlinat av CANNIBAL CORPSE och BEHEMOTH med supportbanden LEGIONS OF THE DAMNED, MISERY INDEX, SUICIDAL ANGELS och NEXUS INFERI erbjöds publiken verkligen valuta för pengarna.

Jag dyker upp på Trädgår’n mitt under SUICIDAL ANGELS konsert. Är man som jag svårt förtjust i thrash metal är detta ett gäng som jag tycker man ska kolla in. På platta är de inte det bästa av band, men på en scen med en publik som är med på noterna lyfter bandets musik flera snäpp. SUICIDAL ANGELS är besatta av två-takt, och jag gör en kvalificerad gissning att tidiga SEPULTURA är musik som bandet lyssnat en hel del på. En trevlig inledning, helt enkelt.

Anten uppas en hel del när MISERY INDEX går på. Du glade vilket ställ! Att bandet bevisligen har avsevärda krafter som de demonstrerat med all önskvärd tydlighet på platta må vara en sak. Live är MISERY INDEX en juggernaut som smular sönder det mesta i sin väg. Leveransen av låtar som The Carrion Call, The Illuminaught, och The Great Depression övertygar i alla fall mig om att detta gäng bör man ta varje chans att se som man får. Det finns en ilska i MISERY INDEX konsert som går igenom det mesta. Sångaren/gitarristen Mark Kloeppel lyckas skrika sönder mikrofonen inte mindre än tre gånger. Trummisen Adam Jarvis står för den mest fysiska uppvisningen av trumspel hittills och när bandet går av känns det som om de fått alldeles för kort speltid. Imponerande!

Det är såklart inte lätt att gå på efter en dylik uppvisning, och LEGION OF THE DAMNED har inte heller låtmaterialet på sin sida om ni frågar mig. Höjdpunkten är faktiskt det förinspelade introt. Resten blir en enda lång transportsträcka med musik som i många fall känns påtagligt ooriginell. Bandet har visserligen en skicklig gitarrist i Twan van Geel, men detta räcker i jämförelse med de andra banden knappast långt.

WeRock-kollegan Fredrik Sandberg anmärkte att det är märkligt att turnén heter Full Of Hate när det mäktiga vrål som möter BEHEMOTH när frontmannen Nergal stiger ut på scen är så fyllt av respekt och kärlek som det faktiskt är. BEHEMOTH är tillbaka med kraft, och de är det med en av de mäktigaste föreställningar jag sett på bra länge. Majestätiskt är ett synnerligen lämpligt ord att använda i fråga om bandets konsert igår. Ljusshowen är så äckligt snygg att jag häpnar. Låtarna har bandet sedan innan – nu ökar man på med en dimension som tar prestationen till nästa nivå. Bara en sån sak som att de byter backdrop tre gånger under giget visar på att bandet dels har råd att göra det såklart, men också att de tänker mycket på den visuella presentationen som en konsert är.

Nergal har vuxit ut till en frontman av rang – det finns en värdighet och en kraft i hans prestation som tränger under huden på rätt många denna kväll, underteckad inkluderad. Innan konserten undrade jag om Nergal skulle köra sin vanliga stenhårda attityd han hade innan cancern. Det gör han, men den är parad med en känsla av nåt annat – innan Conquer All brister han ut i ”it feels good to be alive, it feels great to be alive!” och han flikar in små vänliga hälsningar till publiken under hela konserten. När BEHEMOTH går av efter avslutande Lucifer står jag och tänker att detta nog kan ha varit en av de bästa konserterna jag sett på mycket länge.

CANNIBAL CORPSE handlar inte om finess, utan om ren urkraft. Det är påfallande stor skillnad mellan detta gäng och BEHEMOTH – ljusshowen är inte särskilt speciell. Det är däremot musiken som pendlar mellan synnerligen olätt och halsbrytande snabb. Trummisen Paul Mazurkiewicz har emellanåt faktiskt svårt att hänga med och får ibland öka upp hastigheten för att kompensera för det han sackat. Gitarrljudet är lika brutalt som bandets musik. Nåt annat ska man inte förvänta sig med låttitlar som I Will Kill You, Fucked With A Knife, nya låten Demented Aggression, I Cum Blood och Hammer Smashed Face. Publiken har tunnats ut något, men de som är kvar bjuder på det mäktigaste öset under hela kvällen. Det moshas i varenda låt, det crowdsurfas mycket och det skriks med kraft med i de av George ”Corpsegrinder” Fisher framvrålade texterna. Det är kul att se ett band som trots att de varit igång sedan 1988 fortfarande tycker det är svinkul att stå på scen. Många skulle nog säga att bandets musik är olyssningsbar och att det låter likadant hela tiden. Dessa människor, vågar jag påstå, begriper inte den musikalitet som främst demonstreras i det knäckande riffandet från gitarristerna Rob Barrett och Pat O’Brien och basisten Alex Webster.

Jag gillar CANNIBAL CORPSE mycket, men denna kväll står de inte som segrare i den mån man nu ska se dylika tillställningar som tävlingar – BEHEMOTHs och MISERY INDEXs konserter står ut som de starkaste denna kväll på Trädgår’n. Upplevelsen av att ha bevittnat något mycket bra följer med mig hem i göteborgsnatten och fanns kvar när jag vaknade i morse. Det, kära läsare, säger något om hur kvällen upplevdes.

 

Live: Origin, Psycroptic & Leng Tch’e

ARTIST: Origin, Psycroptic, Leng Tch’e
LOKAL: Stengade, Köpenhamn
DATUM: 17 februari, 2012

Årets hittills hårdaste turné drog i fredags in i Köpenhamn – LENG TCH’E, PSYCROPTIC och ORIGIN såg till att Spillestedet Stengade i det närmaste exploderade.

Belgiska LENG TCH’E inledde kvällen. Ingen som var där kan hävda att sångaren i bandet Serge Kasongo inte var pumpad till max – det var med en energinivå som kunde mäta sig med ett större elverk som sångaren ledde sitt band under hela kvällen.

Jag har lyssnat relativt mycket på gruppens musik, och då tyckt att den varit en trevlig bekantskap. Kvällens konsert blir dessvärre inte så bra som jag hade hoppats på – ljudet är inte det bästa, och förutom Kasongo är bandet ganska tråkigt att titta på. Gitarristen Jan Hallaert och basisten Nicolas Malfeyt är väldigt statiska i sitt scenspråk dessvärre.

Låtmaterialet lämnar också en hel del att önska – det är ganska jämntjockt och även i fall låtarna inte direkt är dåliga är de inte heller direkt bra. Som inledningsband funkar LENG TCH’E helt okej i mycket för att Kasongo är glad, peppad och bjuder en hel del på sig själv.

När australiensiska PSYCROPTIC stolpar upp på scen blir det en väsentlig uppgradering av det mesta. Ljudet som var ganska grötigt innan blir knivskarpt – ett faktum jag uppskattar då gruppens musik kräver ett bra ljud.

Låtarna ligger också på en betydligt högre kvalitetsnivå – jag tappar faktiskt hakan över hur låtar som låter fantastiska på platta lyfter ytterligare några snäpp. Spelmässigt är PSYCROPTIC mycket bättre musiker än LENG TCH’E – vikarierande sångaren Zdenek Simecek bemästrar allt från gallskrik, pigsqueal till ett mäktigt growl – hans teknik och utstrålning är makalös. Strängbändarna Joe Haley på gitarr och Cameron Grant på bas lirar med en briljans som är imponerande. Gruppens musik är fylld med finlir som de sätter som en smäck under hela konserten. Trummisen David Haley är dock epicentret för den storm bandet piskar upp. Med driv och finess driver han musiken framåt på ett mycket imponerande sätt.

Publikresponsen blir därefter – det skriks och applåderas betydligt längre än under LENG TCH’Es gig och jag har strax efter konserten svårt att se att ORIGIN ska kunna toppa detta.

Spelmässigt ligger ORIGIN långt ifrån PSYCROPTICs finlir. Det handlar istället om ren kraft. Där australiensarna drev upp spelkvaliteten piskar ORIGIN upp ett sådant röj att jag golvas nästan bokstavligt – det moshas, stagedivas och crowdsurfas i det närmaste konstant. Musiken är som att få ett ton tegel vält över sig – blastbeatsen ligger nämligen konstant från trummisen John Longstreth. Redan under soundcheck river han ner applåder med sitt lir. Tillsammans med Paul Ryan på gitarr, Mike Flores på bas och Jason Keyser ,ny sångare i bandet, pucklar ORIGIN på publiken på ett sätt som fullständigt tar musten ur mig. Musikaliskt handlar det verkligen inte om variation. Snarare är det så att låtarna flyter ihop till en intensiv sörja som gjord för att få ur sig frustration – det blir efter ett tag mer fascinerande att kolla in publiken än att koncentrera sig på musiken.

Det står helt klart att publiken är mycket nöjd med kvällens begivenheter när jag tillsammans med fotograf Susanne Johansson och polaren Jörgen Landqvist efter konserten väntar på att få ut våra jackor från garderoben. Det är inte ofta man ser så många tokleenden som jag såg under denna kväll.

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att som spelställe imponerar Stengade – litet, intimt och drivet av ett antal eldsjälar är huset som gjort för att arrangera spelningar med band vars publik verkligen är intresserade av musiken och som gör konserter av det här slaget till något extra. Själv kommer jag att ta chansen att återkomma till huset på Nörrebro när tillfälle ges.