Kategoriarkiv: Live

Live: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax

ARTIST: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 3 juli, 2011

När jag förra sommaren såg The Big 4 – METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX – i Prag trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna konstellantion på svensk mark. Igår infriandes dock denna förhoppning till en stundtals rent extatisk publiks förtjusning på Ullevi i Göteborg.

ANTHRAX

Jag tillhör lägret av gnällspikar som inte tycker att ANTHRAX förtjänar sin plats bland de fyra stora av thrash metal. Därför är mina förväntningar väldigt låga när bandet går på. Och det låter verkligen inte bra. Ett muller utan distinktion gör att det är väldigt svårt att uppfatta någonting alls, förutom Joey Belladonnas sågklingevassa röst som skär igenom mullret på ett ganska förtjänstfullt vis. Men stora delar av publiken gillar vad den får serverat – första låten Caught In A Mosh utlöser direkt en moshpit. Bandet ser ut att stortrivas på scen – framför allt vikarierande gitarristen Andreas Kisser från Sepultura röjer med ett leende på läpparna från start till slut. Engagemangsnivån från min sida är dock marginell då jag tycker att bandet inte har låtar av tillräckligt hög kvalitet för att nå fram till mig -ljudets kvalitet gör inget för att höja min entusiasm och jag är ganska glad då bandet går av scen efter 45 minuter.

MEGADETH

I dagens (4/7) Göteborgsposten får Mustaine med manskap en etta i betyg. Detta är verkligen i underkant om ni frågar mig. Om något är Mustaine, i vanliga fall en riktig surkart, gladare och mer vass i sin vokala attack än jag sett tidigare. Att bandet spelar ett kort set må vara hänt, men låtarnas kvalitet kan man inte anmärka på, även om jag gärna hade sett att alla Megadethfans våta dröm – ”Rust In Peace” – hade spelats i sin helhet hade infriats. Nu får vi två låtar från detta mästerverk – Hangar 18 i vilken Mustaine och Chris Broderick visar med all önskvärd tydlighet att de är gitarrister av världsklass. Halva låten är ren gitarronani som får det att bränna till i skallen av njutning hos mig. Andra låten är såklart Holy Wars…The Punishment Due som även den får mig att rysa av välbehag. Ljudet är nu betydligt bättre än under ANTHRAX konsert, vilket jag är oerhört tacksam för då MEGADETHs musik innehåller så mycket härligt finlir att ett bra ljud är en nödvändighet. Att bandet också spelar tre av mina favoritlåtar, In My Darkest Hour, Wake Up Dead och Peace Sells gör att jag såklart stortrivs uppe på den vänstra läktaren.

SLAYER

SLAYER är ett av mina absoluta favoritband – jag kan inte få nog av att se bandet alldeles oavsett om Tom Araya inte kan headbanga längre, att Kerry King är statisk i sitt scenspråk, och att Jeff Hanneman inte är med och ersätts av Gary Holt från EXODUS – bandet har en låtkatalog som är av yttersta klass. Det är också kul att se att bandet verkligen är bandet som skiljer agnarna från vetet – SLAYER spelar thrash som den ska spelas, ond, skitig och elak är bandets musik av sådan karaktär att halva publiken inte fattar vad som har träffat den. Det är rent röj från början till slut – 11 låtar av ren ljungeld gör att jag nästan gör på mig av lycka då bandet spelar så fruktansvärt bra och tajt att det är en fröjd att skåda – Araya har precis rätta utstrålningen och sjunger med en pondus som imponerar. Till och med primalskriket i Angel Of Death sitter som en keps. Sen har man ju, i vanlig ordning, en sammanbiten, furiöst spelande Dave Lombardo bakom trummorna. Smattret i War Ensemble är av karaktären mästerligt. Dessutom uppskattar jag i sann retroanda att bandet har skurit ner nyare låtar till ett minimum – Hate Worldwide och Snuff är enda låtarna från senaste plattan ”World Painted Blood” – resten är ren nostalgimumma: en udda fågel i Black Magic från ”Show No Mercy”, som jag aldrig hört live innan, Mandatory Suicide som övergår i Chemical Warfare, South Of Heaven och Postmortem får mig att knyta nävarna i ren extas. Oerhört imponerande!

METALLICA

Vilka den största delen av publiken hade kommit för att se rådde det ingen tvekan om. När METALLICA går på vid tjugo i tio erupterar publiken. Jösses vilken volym på sången! Den är så stark att James Hetfield leende kommenterar att vi är nästan för starka för att PA:t ska kunna matcha oss. Bandet spelar fruktansvärt bra ikväll, det vet alla ni som såg dagen på TV, och det vet vi som var på arenan. Det finns en pondus i bandets konsert denna kväll som jag inte tyckte fanns förra gången jag såg bandet. Helt underbart att bandet väljer att öppna med Hit The Lights liksom för att markera att ikväll blir det tonvikt på äldre material – låt 1 till 6 är bara gammalt material som får publiken att fullständigt gå bananer: Master Of Puppets, The Shortest Straw, Seek & Destroy, Welcome Home (Sanitarium), och Ride The Lightning. Ja gosse säger jag bara – snacka att gå på knockout!

De två nästkommande låtarna, The Memory Remains och All Nightmare Long är för mig kvällens enda parentes – resten av kvällen visar METALLICA att de är störst, bäst och vackrast av kvällens band med låtar som The Call Of Ktulu ett frustande instrumentellt monster, Blackened som får mig att nästan spräcka rösten av glädje, och en episkt monumental Fade To Black. Ja, det är ren exstas över det mesta – ljudet är fruktansvärt bra, bandet, inklusive Lars Ulrich, spelar groteskt bra och publiken gör inramningen till den fest som jag hade hoppats på att detta skulle bli – METALLICAs konsert är av den arten att alla förväntningar infrias. Jag har aldrig sett bandet så här bra. När bandet går av efter två timmar och tjugo minuter är det med känslan att de gärna hade fått fortsätta ett tag till. Ren magi och en fruktansvärt värdig avslutning på en makalöst bra dag på Ullevi.

 

 

 

Live: Iron Maiden

ARTIST: Iron Maiden
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 1 juli, 2011

Maskinen Iron Maiden drog in på Ullevi och bjöd på sedvanlig underhållning. Martin Bensch var på plats.

Att IRON MAIDEN fortfarande turnerar likt sprudlande pigga 30-åringar är i sanning en ynnest. Jag har med fredagens konsert sett bandet fyra gånger och har alltid hållt bandet som en av de främsta liveakterna inom hårdrocken. På skiva kan bandet slira något emellanåt, men på en scen håller de fortfarande väldigt hög klass. Scenen, en produktion av sedvanlig storlek för bandet, är formad som en rymdstation och den utnyttjas till fullo av bandet – och framför allt av bandets sångare Bruce Dickinson som far omkring som en skottspole under hela konserten. Visst märker man att medlemmarna har blivit äldre – en kommentar i publikhavet konstaterar att bandet faktiskt ser gammalt ut – men trots detta bjuder gruppen på en fruktansvärt stark föreställning.

Då bandets sommarturnéer brukar vara vikta åt äldre material – och bandet kör en myckenhet av detta – men det är skönt att se att bandet vägrar reduceras till en musikmaskin som endast spelar förväntade nummer som Run To The Hills en låt som tack och lov saknas i kvällens setlist. Man vräker på med hela fem nummer från senaste släppet ”The Final Frontier” – Satellite 15…The Final Frontier, El Dorado, The Talisman, Coming Home och When The Wild Wind Blows och även om bandet spelar framför allt de två första numren i alldeles för lågt tempo tas låtarna emot med stora applåder. Men visst är det en skillnad mellan hur de nya låtarna tas emot jämfört med de äldre – efter relativt gamla The Wicker Man applåderar och skriker publiken i närmre fem minuter, så pass länge att Dickinson till en början knappt tror på det han upplever bara för att få ett ännu större jubel då nästkommande låt, Blood Brothers annonseras. Det är också här som konserten verkligen lyfter – det spelas med en glöd och sjungs med med sån kraft att man inte kan annat än konstatera att IRON MAIDEN fortfarande har en vansinnig kapacitet i sig. Avslutande sex låtar, The Evil That Men Do, Fear Of The Dark, Iron Maiden, The Number Of The Beast, Hallowed Be Thy Name och Running Free är förvisso en något uttjatad samling låtar om man följt bandet ett tag men jösses vilken energi! Publiken, undertecknad inberäknad, fullkomligt älskar denna kavalkad och allsången är riktigt stark.

 

IRON MAIDEN når inte upp till de nivåer som bandet hade första gången jag beskådade gruppen 1999 på Scandinavium, och inte heller spelningen på Wacken 2008, men spelar ändå stundtals på en mycket hög och energisprutande nivå som gör att bandet gärna får fortsätta ett tag till – ett faktum som konstaterades av Dickinson till stor acklamation.

Live: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation

ARTIST: Amon Amarth, The Black Dahlia Murder & Evocation
LOKAL: Stora Vega, Köpenhamn
DATUM: 17 maj, 2011

När AMON AMARTH tar med sig THE BLACK DAHLIA MURDER och EVOCATION ut på vägarna i närområdet för WeRocks skribenter Mats Manhammar och Martin Bensch – ja då var det omöjligt för sagda personer att stå emot. På ett välfyllt Vega i Köpenhamn visade minst två band att de minsann vet vad de sysslar med. 

Boråsarna i EVOCATION låter helt okej på platta i lagom dos. Live är jag glad för att bandet endast får en halvtimme, primärt för att jag tycker att sången leverad av Tjompe låter mer än lovligt dålig. Musikaliskt låter det helt okej om bandets musik som är en skön blandning mellan det mer ruffiga soundet från dödsscenen från huvudstaden och det mer melodiska från Göteborg, men jag förstår varför bandet aldrig har slagit igenom i någon större utsträckning då låtarna inte håller någon högre klass och där idéerna känns lite väl urvattnade.

THE BLACK DAHLIA MURDER

Lite annat ljud i skällan blir det när amerikanarna i THE BLACK DAHLIA MURDER går på. Att bandet sköter sin egen soundcheck är riktigt underhållande – att det är viktigt att hålla tiden för bandet förstår man när gitarristen Brian Eschbach säger till ljudteknikern att han har 20 sekunder på sig – sen kommer man dra igång. Och det gör bandet med besked.

The Black Dahlia Murder. Bild: Martin Bensch

Jösses, vilket ös! Everything Went Black från ”Nocturnal” vräks ut med ett ljud som ger rysningar – det är tajt, tungt och förödande energiskt och detta ger effekt på publiken som verkligen börjar visa sin uppskattning. Det hjälper såklart att sångaren Trevor Strnad är en av de mest sympatiska frontmän som finns inom branschen. Han ler mer än någon denna kväll, och det märks att hans glädje att stå på scen är, milt uttryckt, stor. Att ett band verkligen visar att de har roligt är en sak som fler band borde anamma eftersom det i alla fall denna kväll blir uppenbart att denna glädje smittar av sig på publiken som röjer storligen ju längre in i setet bandet kommer.

Att bandet bjuder på ett helt pärlband av krossande låtar gör ju såklart sitt till – Necropolis, Statutory Ape, A Vulgar Picture, What A Horrible Night To Have A Curse, Funeral Thirst – är alla låtar med bra verkshöjd om ni frågar mig och de visar med all önskvärd tydlighet gruppens förmåga att blästra på ordentlig, samtidigt som man bjuds på partier i 6/8 dels takt där Strnad allt som oftast dirigerar publiken. Nya låten Moonlight Equilibrium från kommande ”Ritual” är en låt som får mig att längta efter plattan och låten går väl hem hos publiken.

Jag har sett THE BLACK DAHLIA MURDER en gång tidigare. Precis som då imponerar bandet ordentligt. Det låter bra, och det är helt enkelt riktigt kul att se bandet på scen.

AMON AMARTH

Stora Vega har hunnit fyllas under THE BLACK DAHLIA MURDERs spelning. Det är en förväntansfull skara som har tagit plats framför scenen, som inför huvudbandets konsert helt domineras av den brutala backdropen bestående av eldjätten Surt som svingar sitt svärd i ett hav av eld. I ensamt majestät framför denna tronar sedan det största trumset jag sett sedan Nicko McBrains glansdagar.

AMON AMARTH inleder triumfatoriskt med War of the Gods, det klart bästa stycket från senaste alstret ”Surtur Rising”. Jublet som stiger mot taket när sista ackordet av denna låt klingat ut känner nästan inga gränser, och frontmannen Johan Hegg njuter i fulla drag. Det märks, både på scenen och i publiken, att AMON AMARTH har tagit nästa steg i sin utveckling och att bandet numera är ännu ett nummer större än senast det gästade Köpenhamn. Konserten förlöper utan större överraskningar och både framförandet och ljudbilden är mer än tillfredsställande.

Bandet har blandat låtlistan på ett föredömligt sätt. Av de 15 låtar som framförs (17 om man även räknar med de låtar som ingår i ett medley) spelades endast åtta under bandets förra konsert i den danska huvudstaden. Man lyckas även få med låtar från samtliga åtta fullängdsalbum. Från nya plattan spelas fem kompositioner och det kan man väl egentligen inte säga så mycket om. Problemet är emellertid att låtmaterialet på den nya skivan (inledande War of the Gods undantagen) inte håller riktigt samma klass som på de två föregående släppen. Jag hade personligen hellre hört ännu en låt från någon av dessa. Ska man gnälla lite till så känns konserten med sina 80 minuter inklusive extranummer i kortaste laget.

Amon Amarth. Bild: Martin Bensch

I stället för att gnälla jublar jag dock av glädje när jag upptäcker att det medley som avslutar det ordinarie setet innehåller bandets bästa låt någonsin – Gods of War Arise. När AMON AMARTH sedan som extranummer bränner av en riktig hitkavalkad i form av Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory och The Pursuit of Vikings vore man en idiot om man inte kapitulerade inför Stockholmarnas plundringståg. Allt är med andra ord som det ska vara när Johan Hegg i det sista extranumret leder publiken i allsång medan han åter yttrar det numera klassiska skämtet: ”Det spelar ingen roll om ni inte kan texten, det är dödsmetall så det är ändå ingen som hör vad ni sjunger.”

Setlist AMON AMARTH: War of the Gods, With Oden on Our Side, Destroyer of the Universe, Masters of War, Live for the Kill, Guardians of Asgaard, Doom Over Dead Man, Slaves of Fear, God His Son and Holy Whore, Varyags of Miklagaard, For Victory or Death, Medley (Victorious March, Gods of War Arise, Death in Fire) extranummer: Twilight of the Thundergod, Runes to My Memory, The Pursuit of Vikings