ARTIST: The Black Dahlia Murder & Ghost
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 5 juli, 2012
I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen.
THE BLACK DAHLIA MURDER
Trevor Strnad leder sitt THE BLACK DAHLIA MURDER i festivalens hittills bästa tekniska smocka med en bravur och en glöd som tar andan ur mig. Den något trötta publiken låter sig villigt ledas i en konsert som jag måste beteckna som festivalens bästa hittills. Jösses, vilken spelglädje bandet visar!
Bandets musik är tekniskt sett en utmaning, och det hade kunnat bli precis hur tråkigt som helst om det inte vore för just denna demonstration av jävlar anamma och ren glädje över att stå på en scen som bandet visar genom prick hela konserten. Och då är det fullständigt omöjligt att inte kapitulera. Moonlight Equilibrium låter exakt så förödande hård som en gaffeltruck in i en tegelvägg. Trummisen Shannon Lucas är killen som bakom Strnad jobbar hårdast – det är en vägg av blastbeats och dubbla bastrummor nästan hela vägen. Och likväl får han det att svänga, ja nästan dansa fram. Jag har alltid varit svag för band som på TBDM-manér älskar att lira i 6/8-delstakt. Det ger rikligt med möjligheter att trots att manglet är så dominerande få musiken att gunga fram. Statutory Ape är ytterligare en låt som växer så fantastiskt live – likadant är det med Necropolis som dånar in i öronen lika ljuvt som fågelsång.
Efter låt tre är publiken helt i Strnads händer – att karln samtidigt som han springer runt och röjer som en vettvilling ändå kan leverera sången på det briljanta sätt han gör är inget annat än en bedrift. Han har också ett vokalt uttryck som är imponerande – skriksången blandas med det djupa growlet helt utan minsta miss. Ibland kan han till och med växla i mitten av ett ord!
Jag har sett bandet flera gånger tidigare – och det jag såg ikväll var det bästa jag sett av bandet överhuvudtaget. Det är med ett mycket stort leende på läpparna som jag går från konserten.
GHOST
GHOSTs spelning på förra årets Getaway var en av höjdpunkterna. I år har bandet uppgraderats till en mycket större scen – min enda undran var hur det skulle bli att se bandet utomhus. Gasklockan gav förra året en intimitet som verkligen lyfte konserten något oerhört. Fast med tanke på hur stor publiken är så är det tur att konserten inte är i Gasklockan. För det är smockfullt framför Blue Stage när bandet går på. Och hade jag någon tvekan om att bandet skulle vara sämre i år än förra året så blåser GHOST alla mina tvivel av banan från första ton. För detta är i dubbel bemärkelse djävligt bra.
Egentligen ligger det något oerhört märkligt i att ett band som spelar ganska mjuk rock får detta mottagande, om det inte vore för två detaljer: låtarna. Och den mycket väl kalkylerade och väl exekverade scenshowen. Och här brädar GHOST så löjligt många band att det inte är någon idé att ens börja räkna. Mellansnacket är sparsmakat. Ett enkelt ”godafton” i början, några sångpresentationer, och ett tack i slutet. Däremellan hinner bandet med att knäcka fullkomligt i Prime Mover, Death Knell, Ritual och ojämförligt bäst Stand By Him. I Genesis, den episkt uppbyggda instrumentala låten sprider sig vad som närmast kan betecknas som ett kollektivt lyckorus och det är inte undra på när man får sig en sådan här konsert till livs.
De infrias endast delvis, för det märks att det är den första konserten på dagen. John Tardy kommer faktiskt in på scen med en gäspning! Jetlag kanske, men karln verkar ha svårt att tända till under konserten. Sången har jag dock inget att anmärka på, och energin hos i alla fall kompet bestående av basisten Terry Butler och framför allt trummisen Donald Tardy, är synnerligen smittande. Bäst är låtar som Dying, Slow Death, Evil Ways The End Complete och publikfavoriten Slowly We Rot och i ögonblickets hetta, och trots att bandet ibland tar lite väl lång tid på sig mellan låtarna är det svårt att inte imponeras av bandet. En helt okej inledning på festivalen från ett band som emellanåt triggade igång ordentligt.
Bitvis existerar dock den genialitet och spelglädje som är utmärkande för bandet – Sultans Of Satan med sitt så fruktansvärt svängiga mittparti är en klockren låt vid sidan av Ulvetid, Blodtørst och Fossegrim. Energinivån är hög genomgående och stagehanden får slita hårt när mikrofonstativ ryker i golvet mest hela tiden. Hjelvik är epicentret, och han härjar runt likt en vilde från Hardangervidda. Inget går säkert för honom – högtalarstackar klättras på och ett ihärdigt hetsande av publiken får sin kulmen när han slänger sig ut och crowdsurfar i konsertens sista låt. Och sen försvinner totalt!
