Kategoriarkiv: Live

Live: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation

ARTIST: Machines Of Grind – Rotten Sound, Aborted & Levitation
LOKAL: The Rock, Köpenhamn
DATUM: 16 april, 2010

Att det fanns en hel del människor i publiken på The Rock som inte är speciellt förtjusta i vulkaner är inte svårt att gissa. Utbrottet på Island tvingar både THE RED CHORD och THOSE WHO LIE BENEATH att ställa in spelningen. De band som har lyckats ta sig till spelstället i centrala Köpenhamn gör, under förutsättningarna, ganska bra spelningar.

Levitation Danska LEVITATION är först ut – och att de har en del kompisar i publiken blir ganska snart uppenbart – två gånger under spelningen sträcker André Kristensen ner micken till en kille i publiken, och nog kan denne texterna alltid. LEVITATION befolkas av idel ganska unga killar som förklarligt nog är lite exalterade över att få öppna för ABORTED och ROTTEN SOUND, så trots att publiken är ganska liten spritter bandet av energi. Bandets musik saknar dock originalitet – att grabbarna har lyssnat en hel del på HATESPHERE blir uppenbart – men jag smittas ändå av bandets uppenbara glädje över att få stå på scen.

 

Aborted

Belgiska ABORTED höjer anten ganska rejält. Senaste gången jag såg bandet var för tre år sedan då de öppnade för bekanta BEHEMOTH i samma lokal – och trots att jag får svälja besvikelsen över att Dirk Verbeuren inte är med och lirar – på tvärs mot infon på bandets sidor – golvas jag snart helt av den piskmaskin som sitter bakom trummorna denna kväll. Efter ett tag måste jag ställa mig så jag kan se den häpnadsväckande uppvisning han står för. Killen ser ut att anstränga sig en gång under giget – annars bombarderar han pukorna med en kanonad av slag till synes helt utan ansträngning. Resten av bandet röjer dock desto mer. Sven ”Svencho” de Caluwé är precis så brutal i sitt vokala uttryck som jag mindes från spelningen för tre år sedan. Gitarristerna Eran Segal och Ken Sorceron får slita hårt, förståeligt nog och basisten Cole Martinez är bitvis bara ett enda stort kaskaderande hårsvall. ABORTED gör ett helt okej gig, men hade lokalen varit fylld med mera folk vågar jag påstå att bandet hade höjt sig ett snäpp.

ROTTEN SOUND var det band jag mest hade sett fram emot att se under kvällen. Därför blir jag lite bitter då jag endast hinner se tre låtar av denna finska grindmaskin innan jag tvingas bege mig mot tåget. Av döma av de låtar jag faktiskt hann bevittna kunde jag sluta mig till att bandet är minst lika bra live som på skiva, och väl värt att kolla in om man gillar grindcore.

Rotten Sound

Live: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me

ARTIST: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 12 mars, 2010

Det är en ynnest att få gå på konsert i en lokal som Mejeriet i Lund som har en ljudanläggning som får ljudtekniker som polaren Tommy att nästan dregla, och en ljusrigg som inte heller går av för hackor. Förutsättningarna för kvällens band var med andra ord ganska goda, och om man dessutom lägger till en publik som fyllde lokalen till sista plats och bitvis röjde rejält hårt, då får man en knäckande kväll.

BETWEEN THE BURIED AND ME har betecknats som hardcore för den tänkande mannen, och bandets korta, endast 2 låtar, set imponerar verkligen med sin teknikalitet. Det staplas udda taktarter på hög, och på ett sådant vis att man bitvis blir förvirrad. Fördelen är att man inte tappar intresset för bandets musik som verkligen gav mersmak. Inledande Fossil Genera – A Feed From Cloud Mountain är med sin poppiga inledning nästan lite provokativ att öppna med inför en publik inställd på maffig metal. Men tyngden i låten vinner över både mig och publiken – och på maffighetsskalan peakar BTBAM – tyngden och innovationsgraden i låtarna är imponerande. Musikermässigt golvas jag helt av Blake Richardson som trummar med en självklarhet och broderar ut med finess allt som oftast. Det enda jag har att anmärka på är att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert är alltför kort.

 

AUGUST BURNS RED är ett metalcoreband, ett faktum som hade kunnat få negativitetsmätaren att gå igång direkt om det inte hade varit för att bandet tillhör den lilla gruppen band som faktiskt är någonting att ha inom denna ganska urvattnade genre. 2009 års ”Constellations” innehåller en hel del riktigt bra musik, och live övertygar bandet mig om att det förtjänar att bli uppmärksammat. Från inledande Back Burner till avslutande Composure tar bandet med publiken på en färd som stavas känsla, tyngd och röj. Bandet är fruktansvärt tajt och i sin show fokuserar bandet väldigt tydligt på att kommunicera med publiken – som tänder till – och på framföra låtar som verkligen håller en jämn och hög kvalité. Favoriten på bandets setlist för mig är Marianas Trench från ”Constellations” som inom låtens spann på strax över fyra minuter gör allt det som gör AUGUST BURNS RED bra i mina öron – en melodisk inledning, vidare i ett riktigt tungt parti, innan blastbeatsen sätts in. Och intensiteten uppskruvad till max hela tiden. Sammantaget gör AUGUST BURNS RED riktigt bra ifrån sig, och visar att de definitivt är ett liveband värt att kolla in.

Av de band som lirade på Mejeriet i fredags hade tre av fyra band fokus på tyngd – om man jämför med JOB FOR A COWBOY. Bandet kommer in och blästrar trumhinnorna från första till sista låt. Trummisen Jon Rice trummar med en intensitet som får ett av hans cymbalstativ att välta, och han tycks i det närmaste betrakta sitt trumset som en fiende som ska nedkämpas. Hans lir blir sinnebilden av vad JOB FOR A COWBOY handlar om – ren aggressivitet. Bandet är tydligt inte ute efter att sockra publiken, utan endast efter att köra över publiken med kraften i låtar som Unfurling A Darkened Gospel, Constitutional Masturbation, Knee Deep, Ruination, Entombment of a Machine och Embedded. Och detta uppdrag lyckas de bra med. Hade det inte varit för att bandet utstrålar en något för stor kylighet gentemot publiken hade konserten fått högsta betyg i min bok, och att förolämpa en publik för att vinna coolhetspoäng får i det närmaste motsatt effekt dessvärre. Rent musikaliskt visar dock JOB FOR A COWBOY att bandet är att räkna med inom dödsmetallen.

Första gången jag såg LAMB OF GOD var på Unholy Alliance-turnén 2007 med bland andra IN FLAMES och SLAYER. I en maskinhall på Malmömässan vann bandet från Virginia inte över mig till sin fanskara, mycket kanske beroende på att jag innan bandet gick på hade fått berättat för mig att detta var bandet som skulle axla det enorma tomrum som PANTERA lämnat efter sig – ett, om du frågar mig, omöjligt uppdrag. Bandet har dock på senare tid verkligen visat att det är en kraft att räkna med. Liveplattan ”Killadelphia” har snurrat med viss regelbundenhet hemma i högtalarna och det bandet presterar där har gjort att jag sett fram emot bandets konsert en hel del.

 
Och LAMB OF GOD gör varken mig, eller resten av publiken, besviken. Gosse vilken tajthet detta band har! 16 till stora delar makalösa låtar vräks ut över publiken. Inledande kvartetten The Passing, In Your Words, Set To Fail och Walk With Me In Hell är så våldsamt bra, och kan höra till en av de tio bästa inledningarna av en konsert jag hört. Randy Blythe har växt ut till ett monster till frontman som går in till 100 % för sitt jobb – intensiteten i det Blythe gör är total, alldeles oavsett om det gäller vrålandet, headbangandet eller dompterandet av publiken. Bakom frontmannen sitter Chris Adler och styr LAMB OF GOD med ett precisionslir från helvetet. Till en början rör trummisen inte en min, men gång efter annan märker jag att han faktiskt har rejält roligt när han demonstrerar sin förkärlek till china-cymbalen på höger sida av trumsetet. I samklang med basisten John Campell är LAMB OF GODs rytmsektion så stabilt aggressiv att man knappast kan begära mer. Gitarristerna Mark Morton och William Adler har såklart även de en bländande teknik som de demonstrerar med all önskvärd tydlighet. Det egentligen enda jag har att anmärka på är just det lugna, tekniskt skickliga soloparti gitarristerna har i mitten på konserten, blir en temposänkare och det tar bandet några låtar att bygga upp den tidigare rådande röjatmosfären. Att stora delar av publiken har kommit primärt för att bese LOG blir ganska uppenbart, både på allsången samt de bitvis fruktansvärt röjiga moshpits som utbryter.

 
LAMB OF GOD ”revanscherar” sig rejält från bandets spelning för 3 år sedan och jag kan tycka lite synd om alla de som missade detta turnépaket. Samklangen av bra band, en taggad publik, svinbra ljud och en ljustekniker så proffsig att man tappar hakan kan, och gjorde denna kväll, utgöra mixen till ren extas.

Live: Close-Up Båten – Bullet, Entombed, Deathstars, Tribulation, Caliban & Sonic Syndicate

ARTIST: Bullet, Entombed, Deathstars, Tribulation, Caliban & Sonic Syndicate
LOKAL: Close-Up Båten
DATUM: 25-26 februari, 2010

Vad som började som en galen idé i Robban Becirovics huvud har utvecklats till ett flytande partaj i hårdrockens tecken – 2000 hårdrockare på en finlandsfärja, sju band och en helvetes massa sprit, kan det bli annat än succé?

Bullet, Close Up-båten 2010
Bullet, Foto: Robert Gustafsson

För mig personligen var det första gången jag bevistade Close-Up Båten, medresenär Manhammer hade en kryssning under bältet, och tillsammans med dennes sambo Rebecka embarkerade vi den i mina ögon rent biffiga Silja Galaxy. Det var som att se en svart flod flyta in genom terminalen för att ta skeppet i besittning. Första bandet ut var småländska BULLET, ett band jag visserligen har lyssnat en del på och i stort sett avfärdat som en dålig kopia av AC/DC på platta. Live är det inte fråga om samma sak – allt nötande på vägarna har fogat samman BULLET till en fruktansvärt underhållande ensemble. Att huvudsyftet är att underhålla både publiken och sig själva uppfyller bandet med råge och giget blir en riktigt trevlig inledning på kryssningen, som för övrigt vad vi kunde se företogs i stilen nu leker vi isbrytare. Isen låg som en istäckt tajga och skrapade mot skrovet som en illasinnad Leviathan som, om den haft chansen, mer än gärna skulle ha sänkt fartyget.

Entombed, Close Up-båten 2010
Entombed, Foto: Robert Gustafsson

CULT OF LUNA struntade vi helt enkelt i att se, då en sådan trivial sak som hungern effektivt satte stopp för detta. Ett grillspett på lamm och ytterligare några öl innanför t-tröjan senare var man helt redo för att se första riktiga mastodontbokningen på kryssningen – ENTOMBED. Som vanligt anförda av oefterliknelige L-G Petrov som i vanlig ordning totalt dominerade scenen brakar bandet på vid 23.40 med Chief Rebel Angel. Dessvärre har basisten Nico Elgstrand problem med sitt intrument inledningsvis och ibland dör basen helt sonika. L-G:s mick verkar också vara en smula söndergastad då den klipper vissa ord. När dessa problem är undanstökade då är dödslegenderna lika förkrossande bra som de brukar. Gosse vilka låtar! Left Hand Path, Like This With The Devil, Night Of The Vampire, Stranger Aeons, Demon gör att jag njuter i fulla drag av ENTOMBEDs gig. Då bandet brötar på som den juggernaut det kan förvandlas till, är energin på scen så fruktansvärt påtaglig än man nästan ryggar tillbaka – Alex Hellid verkar ibland tro att hans gitarr är en yxa som ska svingas mot en imaginär fiende i knähöjd och Olle Dahlstedt betraktar sitt trumset som en fiende. När bandet kopplar på det brutala dödsgroove som verkar finnas i ryggraden på bandet kan jag inte annat än le. En mäktig uppvisning i klassisk dödsmetall blir vad vi får oss till livs av ett band som definitivt inte har tappat gnistan.

Deathstars, Close Up-båten 2010
Deathstars, Foto: Robert Gustafsson

Ytterligare ölpåfyllnad gör att vi sitter ner när DEATHSTARS går på med Night Electric Night – som raskt tvärdör då tekniken lägger ner fullkomligt. Ett hetsigt roddande vidtar och bandet gör ett nytt försök som går betydligt bättre. DEATHSTARS germaniserade dödssynt har inte funkat för mig på platta. ”Synthetic Generation” orkade jag inte lyssna igenom ens en gång. Men jag får krypa till korset – bandet gör riktigt bra ifrån sig och även om samtliga låtar följer i stort sett samma mall står jag ändå och nickar med ganska nöjd med bandets uppvisning. Framför allt gillar jag Andreas “Whiplasher Bernadotte” Berghs riktigt mäktiga stämma och det faktum att bandet är väldigt samspelt. En riktigt bra avslutning musikaliskt på kvällen.

För en festivalbesökare van vid att krypa in i ett kallt tält ute på en åker bortom all ära och redlighet är det en smula ovant att bädda ner sig i en skön mjuk koj med riktiga sängkläder! Men gosse vad gott man sover och hur utvilad vaknar man inte, fullt redo för ytterligare en dags utsvävningar. Jag, Mats och Rebecka grundar rejält med en “all you can eat and drink”-tacobuffé i vilken det ingår hur mycket öl du vill. Att Koff inte är det godaste ölet i världen är en sak – är man på hårdrockskryssning och klockan har slagit 11 bryr man sig inte så mycket om det, haha.

Tribulation, Close Up-båten 2010Styrkta av intaget är vi fullt beredda när TRIBULATION äntrar scenen kl. 12.30 till ett intro som ger mig gåshud över hela kroppen. Bandets ”The Horror” tillhörde fjolårets riktiga uppvisningar i metal och trots att bandet är riktigt unga har de gjort sin hemläxa ordentligt – för det som väller ur högtalarna skulle kunna vara musik inspelad i Sunlight Studio anno 1991. Och det vet vi ju med oss hur bra den musiken är eller hur? Jag blir riktigt imponerad av bandets konsert som är tajt, brutal och svängig. Bandet har obefintligt mellansnack och när sista låten har klingat ut sänks ridån (japp det finns en sådan). Inget tack, vilket jag tycker är väldigt coolt av bandet. Helt klart en grupp att hålla ögonen på i framtiden.

Tyska CALIBANs spelning tillsammans med bland andra SOILWORK på Eastpak Antidote Tour 2007 visad mig att metalcorebandet nog inte skulle avfärdas med den axelryckning som många band inom genren välförtjänt ska ha – och jag blev inte besviken av gruppens spelning på båten. Blandningen mellan de riktigt brötiga partierna, de brutalaste breakdownsen du kan tänka dig denna sidan Nordsjön och de vansinnigt starka melodierna gjorde att jag bara stod och log rakt igenom bandets konsert. Den för bandet i det närmaste obligatoriska Wall of Death var inte lika massiv som den brukar vara när bandet spelar, men får ändå tummen upp av bandets growlare Andreas Dörner. CALIBAN gör en riktigt stark spelning och visar att musikaliskt är dag 2 av kryssningen hittills starkare än dagen innan.

Sonic Syndicate, Close Up-båten 2010
Sonic Syndicate, Foto: Mats Manhammar

Att DARK TRANQUILLITY ställde in och att ersättarna blev SONIC SYNDICATE framkallade inte några glada känslor hos mig. Falkenbergarnas ganska intetsägande metal är oftast för polerad och radioanpassad för att falla mig och många andra på läppen. Till bandets försvar ska jag säga att de gör en under förutsättningarna riktigt hyfsad avslutningsspelning på Close-Up Båten. Nye sångaren Nathan James Biggs stämma är bitvis riktigt njutbar, och bassisten Karin Axelsson röjer som attan under hela konserten. Att bandet kan spela och har tillräckligt med turnérutin för att kunna smälla på en rejäl show blir uppenbart för mig, men musiken förmår, precis som tidigare, inte riktigt engagera.

Sammantaget var Close-Up Båten en riktigt rolig tillställning med flera bra konserter, och vill man ha en uppiggande totalt oansvarig händelse att se fram emot under det att permafrosten smiter åt kring folk och fä i landet, då passar en metalkryssning som en hand i handske för att uppfylla det syftet.