Etikettarkiv: thrash metal

Artillery – X

ARTIST: Artillery
TITEL: X
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ARTILLERY är en tung hörnsten i den danska metallen. De har varit igång från och till sedan 1982, och har alltid hållit sig till det som de gillar mest: thrash metal. De har kavlat ut riffmattor med bibehållen integritet under hela karriären, och de har kämpat på trots dödsfall.

När bandet nu jubilerar med sitt 10:e album har recensionerna med höga betyg stått som spön i backen av folk som helt går bananas. Varför har jag då bara gett “X” en betygssexa?

Kanske är det för att jag uppskattar vissa delar av ARTILLERYs musik väldigt mycket, men andra delar kan jag helt vara utan. Riffen är den här skivans starkaste kort, och det är stadigt bett och övertygelse i snart sagt varenda låt. Hade den här skivan varit helt instrumental så hade jag gillat den ännu mer, haha!

Produktionen är helt fantastisk, mustig och matig så att öronen njuter i fulla drag.

Men ni förstår kanske varthän det barkar? Det är med sångaren Michael Bastholm Dahl jag känner att denna skiva välter. Och detta kommer att låta helt konstigt: han sjunger för bra och hans röst är alldeles för oskitig för att jag ska gilla den. Hade jag hört honom i ett klassiskt heavy metalband så hade jag sannolikt gillat vad han gör, för sjunga kan han. Men thrash metal ska, i mitt tycke, inte vara speciellt rent. Det ska skava i sången, och det gör det inte här.

Gillar man ARTILLERY sedan tidigare så kommer man att gilla även den här plattan. För oss andra finns det annan thrash metal att lyssna på.

Evile – Hell Unleashed

ARTIST: Evile
TITEL: Hell Unleashed
RELEASE: 30/4 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska thrasharna i EVILE tröskar på efter sju sorger och åtta bedrövelser. “Hell Unleashed” är bandets första skiva på hela 8 år, och det är klart att suget på bra retro-thrash inte direkt har minskat, i alla fall om jag pratar för mig själv.

För här får ni släppa alla tankar på att få en skiva som vidareutvecklar thrashen. EVILE verkligen dyrkar tvåtakten och halvtakten, och riffen ska vara sjukt intensiva, annars får det vara. Detta är både bandets styrka och svaghet. Ofta funkar det alldeles lysande. Öppnaren Paralysed är en helt fulländad låt som får mig att studsa till varje gång jag lyssnar på den. Breaket med det första riffets återkomst vid 4-minutersstrecket är helt magiskt och hela låten får mig att undra om bandet äntligen kommer att leverera en skiva som håller hela vägen.

Svaret är lite både och. Det är inte svårt att uppskatta “Hell Unleashed” för dess rent vansinniga spelglädje. Ganska nye gitarristen Adam Smith ser till att piska på rejält i snart sagt varenda låt och det är framför allt gitarrarbetet som gör att jag verkligen gillar “Hell Unleashed”. Det är även detta som produktionen lyfter fram. Jag hade gärna sett att Ben Carters trummor hade fått lite mer kropp, men hans rent fantastiska renslir väger upp för rätt mycket.

“Hell Unleashed” är en trevlig platta som jag kommer att återvända till under året, men materialet är aningens för jämntjockt för att jag ska snäppa upp betyget ett steg.

Bloodletter – Funeral Hymns

ARTIST: BLOODLETTER
TITEL: “Funeral Hymns”
RELEASE: 2021
BOLAG: Petrichor/Hammerheart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Old school thrash från Chicago – fast den är ny!

Det gillar man såklart, och herrar Peter Carparelli (sång, gitarr), Pat Armamentos (gitarr), Zach Sutton (trummor) och Adam payne (bas) visar på den här andra fullängdaren att de vet på pricken hur sån musik ska spelas. Det luktar ibland lite gamla dagars DEATH ANGEL eller IN FLAMES från fordom lika mycket som man liksom känner de salta stänken från hela Bay Area.

“Funeral Hymns” är knappa 32 minuter lång, och det är såväl skivans styrka som dess svaghet. Den korta speltiden innebä’r såklart att det inte finns tillstymmelse till dödkött, men samtidigt kan man känna att BLOODLETTER har mer att ge och berätta – kanske hade man vunnit än mer på att låta skivan veckla ut sig lite till? Från inledande Absolution Denied (lyssna för övrigt till just den låten om du vill höra IN FLAMES-referenserna tydligt!) till avslutande I Am The End serveras man finfin thrash metal med melodiska inslag och bra känsla för när det är läge att ösa på eller bromsa in lite för effekt.

Allra bäst är detta när man riffar loss i spåren The Grim, Burnt Beyond Recognition, Mark Of Justice (gitarrspelet i versen!!), Guilliotine och nämnda I Am The End, men egentligen är den stora sammanfattningen: man vill ha mer. Betyget lutar verkligen uppåt, och skulle undertecknad plocka fram årets thrashplattor sådär spontant såhär på våren så är detta en given kandidat.