Etikettarkiv: Death Angel

Bloodletter – Funeral Hymns

ARTIST: BLOODLETTER
TITEL: “Funeral Hymns”
RELEASE: 2021
BOLAG: Petrichor/Hammerheart Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Old school thrash från Chicago – fast den är ny!

Det gillar man såklart, och herrar Peter Carparelli (sång, gitarr), Pat Armamentos (gitarr), Zach Sutton (trummor) och Adam payne (bas) visar på den här andra fullängdaren att de vet på pricken hur sån musik ska spelas. Det luktar ibland lite gamla dagars DEATH ANGEL eller IN FLAMES från fordom lika mycket som man liksom känner de salta stänken från hela Bay Area.

“Funeral Hymns” är knappa 32 minuter lång, och det är såväl skivans styrka som dess svaghet. Den korta speltiden innebä’r såklart att det inte finns tillstymmelse till dödkött, men samtidigt kan man känna att BLOODLETTER har mer att ge och berätta – kanske hade man vunnit än mer på att låta skivan veckla ut sig lite till? Från inledande Absolution Denied (lyssna för övrigt till just den låten om du vill höra IN FLAMES-referenserna tydligt!) till avslutande I Am The End serveras man finfin thrash metal med melodiska inslag och bra känsla för när det är läge att ösa på eller bromsa in lite för effekt.

Allra bäst är detta när man riffar loss i spåren The Grim, Burnt Beyond Recognition, Mark Of Justice (gitarrspelet i versen!!), Guilliotine och nämnda I Am The End, men egentligen är den stora sammanfattningen: man vill ha mer. Betyget lutar verkligen uppåt, och skulle undertecknad plocka fram årets thrashplattor sådär spontant såhär på våren så är detta en given kandidat.

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. “Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. “Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. “The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i “modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. “Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med “Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. “Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. “Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. “Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. “Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. “Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan “Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att “tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. “Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren “Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att “Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. “The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: “..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade “Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar “Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets “Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela “The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för “Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen “Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren “Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • “Seriphical Euphony” från HYPERION och “Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • “Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och “Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med “Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med “Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. “Revengeance” heter skivan.

 

Live: Evergrey, Death Angel & Corrosion Of Conformity

ARTIST: Evergrey, Death Angel & Corrosion Of Conformity
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 7 juli, 2011

EVERGREY

Göteborgarna i EVERGREY har gjort sig kända för att vara riktigt välljudande – dagens spelning är inte ett undantag. Tom Englunds röst låter trots att bandet kom endast en timme innan giget efter en lång resa riktigt bra. Ljudet på övriga bandet är det verkligen inte heller något fel på, möjligen att jag skulle önska att Englunds gitarr var starkare då han ska spela solo. Som det är nu drunknar han lite för mycket i det övriga larmet på scen, vilket är synd då han spelar riktigt bra. Att bandet har fått en tidig speltid verkar inte spela någon roll – EVERGREY är proffs som har en hög lägstanivå, och efter hand kommer publiken igång på allvar. Låtar som Wrong och Masterplan låter fruktansvärt bra – i synnerhet den senare då trummisen Hannes Van Dahl får visa upp fint rytmiskt lir. Efterkommande Frozen och Broken Wings gör inget för att publiken ska tröttna om jag säger så. Refrängerna sitter som en keps och stämsången är riktigt fint exekverad. På det hela taget en riktigt kul och underhållande spelning.

DEATH ANGEL

Att det kommer att bli mosh på en spelning med DEATH ANGEL är i det närmaste självskrivet – och det tar inte många minuter innan den kommer igång då bandet från San Fransisco drar igång strax efter klockan 14 i gassande solsken. Jösses vilket spelsuget gäng det här är! Detta trots att bandet har kört i ett dygn från Tyskland för att hinna i tid till spelningen och knappt hunnit borsta tänderna sprudlar gängets konsert av energi och glädje. Mark Osegueda piskar med sin väldiga dreadsman som det inte fanns någon morgondag när han inte tänjer ut stämbanden till det yttersta. Jag är riktigt imponerad av gitarristernas Rob Cavestanys och Ted Aguilars spel – köttigt och med riktig pondus. Trummisen Will Carroll är nog efter 40 minuter den svettigaste människan på hela festivalen då han har attackerat sitt synnerligen pukstinna trumset med sådan kraft att flera stockar har knäckts. Jag önskar att jag hade bättre koll på bandets material än jag faktiskt har – för jag hade säkerligen gillat bandets konsert mer då. Nu kan jag bara konstatera att bandets konsert verkligen ger mersmak.

CORROSION OF CONFORMITY 

Jag formligen älskade Dance Of The Dead när jag som ung telning såg videon på MTVs Headbangers Ball. Då fattar ni att jag är något till åren kommen då detta var på tiden då MTV fortfarande visade videor och handlade om musik snarare än serier då brats betedde sig illa i Carlifornien. Pepper Keenan finns inte med och bandet är reducerat till en trio med trummisen Reed Mullin, gitarristen Woody Weatherman och basisten Mike Dean. Samtliga sjunger. Dagens spelning verkar mest handla om att bandet tycker att det är riktigt kul att spela. Det är en hel del tramsande och felspelningar under giget. Att bandet spelar på en festival i dagsljus hjälper inte heller till då giget hade gjort sig alldeles förträffligt i en klubbmiljö. Men ljudet – jösses amalia vad tungt och fett det är! Detta plus att bandet spelar riktigt svängigt gör ändå konserten till en riktigt trevlig upplevelse.