Kategoriarkiv: Live

Live

Live: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested

ARTIST: The Black Dahlia Murder, 3 Inches Of Blood, Necrophobic, Obscura, The Faceless, Carnifex & Ingested
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 11 januari, 2010

THE BLACK DAHLIA MURDER kuskar för tillfället runt i Europa under turnénamnet Bonecrusher Fest med draghjälp av inte mindre än 6 andra band: INGESTED, CARNIFEX, THE FACELESS, OBSCURA, NECROPHOBIC och 3 INCHES OF BLOOD. Med så många band faller det sig naturligt att man inte gillar alla – men två rejäla höjdpunkter bjöd kvällen på.

Bonecrusherfest, KB 2010

Första bandet, INGESTED missar jag helt på grund av att världens bästa Skånetrafiken kör med ett litet tåg från Helsingborg dagen då alla pendlare kommer tillbaks till jobbet vilket ledde till att jag inte kom på tåget! Så det fick bli ett senare tåg.

Kvällens ton anslås för min del således av CARNIFEX som driver upp intensiteten till max – att det ska tävlas i att få publiken att röja värst blir omedelbart klart. Sångaren Scott Lewis hetsar till max och står allt som oftast dubbelvikt skrikandes som en ilsken björn – och det funkar alldeles utmärkt för publiken som är med på noterna. CARNIFEX lider något av att ljudet inte är det bästa, men det verkar inte bekomma varken bandet eller publiken.

Raskt byte av cymbaler på trumsetet (bytena mellan varje band sköttes i övrigt otroligt effektivt) och sedan gick THE FACELESS på. Bandets ”Planetary Duality” (2008) har de senaste veckorna haft en trygg hemvist i hörlurarna, men inte kunde jag ana hur fruktansvärt bra bandet var live! Ljudet är under bandets konsert så äckligt bra att jag baxnar. Lägg sedan låtar som på ett underbart sätt blandar riktigt finlir med ett ursinnigt ös och du får en av 2010 års bästa konserter. Nej, jag skojar inte. Bandet lirar med en koncentration som är påtaglig. Trummisen Lyle Cooper lirar med en sådan frenesi och ryggmärg att han ser nästan icke kontaktbar ut! Efter konserten är jag helt till mig i trasorna och hojtar högljutt av glädje.

Tyska OBSCURA borde egentligen passa mig som hand i handske – teknisk death metal exekverade av ett gäng sjukligt begåvade musiker. Basisten Jeroen Paul Thesseling använder sig av en 6-strängad bandlös bas – bara en sådan sak. Men bandets musik lyfter inte riktigt, måhända beroende på att jag fortfarande är tagen av THE FACELESS totala uppvisning. Ljudet är inte heller top-notch, vilket främst märks hos trummisens Hannes Grossman vars pukljud inte är något vidare.

Men det riktiga bottennappet denna kväll står NECROPHOBIC för. Dåligt ljud, dålig trummis, en sångare som håller på med löjliga armrörelser – och låtar som samtliga låter likadant. Jag har rejält tråkigt från låt nummer två och står och väntar ut resten av konserten i baren.

Avslutningen på kvällen blir däremot desto bättre. 3 INCHES OF BLOOD anförs av Cam Pipes, sångaren som har överdoserat på Rob Halford och Udo Dirkschneider. Gosse vilken tonhöjd Pipes besitter! Vi har att göra med riktigt kvalitativ traditionell heavy metal och det är inte mer än att jag står och faktiskt ler rakt igenom bandets hela konsert. Det är rejält publikfriande och med riktigt mycket glimten i ögat. Och det funkar riktigt bra.

Att nivån på öset var högt nästan hela kvällen igenom kanske ni har förstått vid det här laget. När THE BLACK DAHLIA MURDER går på skruvas nivån upp ytterligare. Det moshas, stagedivas och crowdsurfas med fruktansvärd emfas. Bandet triggar publiken, som triggar bandet, vilket leder till en i det närmaste extatisk stämning. Bandet går på med en våldsam kraft – det dröjer inte länge till dess att sångaren Trevor Strnad tar av sig tröjan sätter upp foten på monitorn och driver upp energinivån ytterligare ett snäpp. Det är helt enkelt jävligt bra – bra låtar, fantastiskt ljud, bra band som är taggat av adrenalin upp till hårfästena – och det smittar oerhört välförtjänt av sig på publiken som i det närmaste oförbehållslöst hänger med på den vansinnesfärd bandet bjuder på. Starkt.

Live

Live: Metallica

Lämna en kommentar

ARTIST: Metallica
LOKAL: Forum
DATUM: 27 juli, 2009

Det är med stora förväntningar som jag står och väntar på att METALLICA ska äntra den cirkelrunda scenen de använder sig av på World Magnetic Tour. Med tanke på att jag har lyssnat på gruppens musik i lite över 20 år har det dröjt alltför länge för mig att se gruppen som, trots en våldsam berg och dalbana både vad gäller enskilda medlemmars hälsa såväl som med musiken, fortfarande har attraktionskraft – fem utsålda konserter på Forum i Köpenhamn talar sitt tydliga språk.

När bandet väl går på är jag så spänd av förväntan att det blir ett litet antiklimax när bandet öppnar med två låtar från ”Death Magnetic”. That Was Just Your Life och End Of The Line är visserligen ganska bra låtar, men när man vet att bandet på Sonisphere öppnade med Battery och fortsatte med Creeping Death så blir man allt lite putt. Det reder dock ut sig med låt nummer tre – Ride The Lightning. Herrejävlar vilken låt det är! Efterföljande låt The Memory Remains är väl ingen direkt hit det heller men publikens allsång får håret på armarna att resa sig och James, i strålande form hela kvällen, ser i det närmaste rörd ut över responsen. Hetfield visar för övrigt att han är en av de bästa frontmännen i branschen – han utstrålar en pondus som är makalös. Ofta med glimten i ögat och alltid extremt närvarande. Att han dessutom sjunger vansinnigt bra denna kväll gör ju inte saken sämre. Bandet försvinner av scenen och man hör det välbekanta kulsprutesmattret ur PA-systemet. Publiken, mig inkluderad, vrålar av glädje när One dras igång. Visst slarv, dessvärre som vanligt får man väl tillägga, när det gäller Ulrichs (o)förmåga att leverera dubbelt baskaggespel, trots att han verkligen anstränger sig denna kväll, kan inte fördärva att varenda jävel i hallen inser att detta är ett monster till låt, från vars höjder vilken annan låt som helst kommer att vara ett nerköp. Och visst, efterföljande Cyanide är väl inte METALLICA när bandet är som bäst, och jag står mest och väntar ut låten.

När bandet väl fortsätter, gör dem det med besked: blytunga Leper Messiah från ”Master Of Puppets” försätter undertecknad i extas, en känsla som fortsätter i och med att bandet matar vidare med ”Sad But True”. Har alltid varit svag för den låten. Efterföljande låtsjok med No Leaf Clover, Suicide & Redemtion (som det tydligen är premiär för på turnén om jag tolkar James presentation av låten rätt) och The Day That Never Comes är konsertens verkligt svaga parti, och jag står återigen och tänker på annat. Men under de avslutande låtarna, samtliga tagna från bandets pre-”Black Album” katalog, blir jag satt i trans – Master Of Puppets, Dyers Eve, Last Caress, Phantom Lord och Seek & Destroy – vilken avslutning! I synnerhet Phantom Lord blir jag extra glad över att får höra – har gillat den låten ända från första genomlyssningen av ”Kill ’em All”.

METALLICA har sina största stunder bakom sig och kvällens konsert kunde inte leva upp till mina uppskruvade förväntningar. Men en Hetfield i högform, och tillräckligt med gammalt material gjorde att jag lämnade Forum med känslan att jag just då hade upplevt inte något makalöst fantastiskt, men något väldigt, väldigt bra.

Live

Live: Darkane

Lämna en kommentar

ARTIST: Darkane
LOKAL: The Tivoli
DATUM: 4 april, 2009

Helsingborg som metalstad gör mig förundrad ibland. Lördagens (4/4) konsert med DARKANE gör att jag ställer mig frågande om folk inte vet att de har chansen att se ett av landets bästa band som dessutom inte ger så många konserter i sin hemstad. The Tivoli borde vara fullpackat till sista plats av headbangande metalheads – men är det dessvärre inte.

Anförda av Jens Broman äntrar bandet scenen och öppnar med Impetious Constant Chaosett, om du frågar mig, verkligt starka korten från senaste släppet ”Demonic Art” och redan här blir det påtagligt hur otroligt spelskickligt bandet är. En tre månader lång turné med SOILWORK i USA har gjort sitt till att finslipa tajtheten för varenda låt bandet framför denna kväll sitter som en smäck: Convicted, Execution 44, Demonic Art, Secondary Effects, Emanation Of Fear, Leaving Existence – alla är de kanonlåtar som borde få vilken publik som helst att gå bärsärkargång av glädje.

Men publiken på The Tivoli är inte med på noterna – längst fram står det två rader, sedan är det ett tomrum i mitten av golvet framför scenen, och därefter står nästa klunga – och detta drar såklart ner upplevelsen. DARKANE är dock rutinerade nog att bara plöja på, trots att de i mina ögon förtjänar ett bättre bemötande och uppslutande av sin hemmapublik. Om jag nu hade haft som uppgift att recensera publiken hade jag inte gett godkänt, för bandets insats har jag inget att anmärka på. Det blir trots detta ett medelbetyg eftersom få andra musikgenres kräver publikens energiska medverkan som metal, för att bli en riktig höjdare.