Kategoriarkiv: Live

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 februari, 2009

När OPETH stegar upp på scenen ungefär 21.15 öppnar de med Heir Apparent och Ghost of Perdition. Det är, om du frågar mig, en helvetes inledning som försätter i alla fall undertecknad i extas. Jag har sett OPETH mest på festivaler, då de endast har fått runt en timme och en kvart på sig att spela – kvällens konsert varar i drygt två timmar. Inte ens ett förband har de tagit med sig, vilket bara är skönt eftersom den stora publiken tycks vilja stanna hela kvällen och betitta landets absolut bästa band.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild: Martin Bensch

I mångt och mycket påminner publikens beteende om en jazzpubliks – solon eller särskilt snygga partier applåderas och folk står relativt stilla för att vara på en metalkonsert. Visst, hornen syns då och då och det headbangas, men för det mesta verkar folk helt hypnotiserade av det fantastiska låtmaterial som de serveras. ”Watershed” står i centrum – bandet hämtar tre låtar till setlisten, Lotus Eater, Hessian Peel och Heir Apparent, från förra årets mästerliga platta vilket är helt okej med mig.

Rent utstrålningsmässigt finns det en hel del band som piskar OPETH men få andra band har samma fruktansvärda kvalité på sina låtar – när de drar igång Deliverance börjar jag nästan böla av glädje. Godhead’s Lament, The Leper Affinity, och Night And The Silent Water – ja ni begriper att rent låtmässigt var detta en fruktansvärt bra konsert.

Mikael Åkerfeldt bjuder dessutom på vansinnigt roligt mellansnack – det är syrligt sardoniskt nästan hela tiden;
Jag har haft ett riktigt jobb en gång. Bytte däck.
Paus.
Och nu gör vi det här.

På samma fruktansvärt roliga sätt fortsätter det hela kvällen. Ska jag hitta något att anmärka på så är det att Martin Axenrots 16-delar på bastrummorna inte alltid är helt tajta – men det känns lite småsurt med tanke på allt fantastiskt han gör bakom trummorna i låt efter låt. Framför allt framstår OPETH som ett band med en oerhört hög grad av samspelthet – detta faktum plus en makalös låtskatt att ösa ur gör att en konsert med OPETH alltid är en oerhörd upplevelse.

Mikael Åkerfeldt, Opeth. Bild Martin Bensch

 

 

Live: Soilwork

ARTIST: Soilwork
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 12 december, 2008

SOILWORK KulturBolaget, Malmö 2008-12-12

Hur märker man att ett band gör sista spelningen på en turné? Jo, genom att en ganska tuff kille som sångaren Björn ”Speed” Strid tjoar och flamsar ganska mycket, samt att basisten Ola Flink med jämna mellanrum ställer sig på monitorerna, hissar upp basen i brösthöjd och vickar överdrivet med höfterna. Samt att denne även har en tröja med en bild av Dolly Parton på sig.

Jag har sett SOILWORK ganska många gånger vid det här laget, men jag har aldrig sett bandet så lekfullt som denna kväll på KB. Det går dock aldrig ut över musiken som spelas lika tajt som vanligt. Bandet inleder med Sworn To A Great Divide från plattan med samma namn, kanske inte min favoritlåt från bandets numera ganska digra låtkatalog, men ändå en rätt ok öppning – riktigt bra blir det dock redan med låt nummer två – As We Speak är en låt jag alltid gillat och dess mäktiga intro gör att jag verkligen drar på smilbanden. Låtvalet denna kväll var genomgående helt ok – bäst var i mitt tycke fantastiska The Chainheart Machine och One With The Flies.

Björn Strid, Soilwork. Foto: Martin Bensch

Förra gången jag såg SOILWORK resulterade det i att jag tyckte att det var den bästa konserten jag bevittnade det året – riktigt de höjderna når bandet inte upp till ikväll, mycket på grund av ovan nämnda flamsighet. Det verkar de runt 15 stycken ganska unga killarna som tar varje chans att starta moshpit, tycka spelar någon roll – de öser oavsett.

Det är även hur kul som helst att se Peter Wichers tillbaka på scen med det band han lämnade på grund av för mycket turnérande för ett antal år sedan – och som han trivs! Han spelar med full kraft, och med en uppenbar spelglädje.

Sammantaget en helt ok kväll med SOILWORK – men de kan så oerhört mycket bättre än vad jag upplevde på KB i fredags kväll

Peter Wichers, Soilwork. Foto: Martin Bensch

 

Live: Artist/Band på Lokal/Festival

ARTIST: Soilwork, Darkane & Faithful Darkness
LOKAL: Tumstockfestivalen, Helsingborg
DATUM: 10 augusti, 2008

Varje år avhålls Helsingborgsfestivalen, en i mångas ögon inklusive skribentens, en standardursäkt för folk att lyssna på mainstreammusik, medan de äter usel gatumat och super till.

Så långt skiljer festivalen inte sig från de flesta andra stadsfestivaler. Om det nu inte hade varit så att Helsingborg med omnejd har spytt fram en osedvanlig mängd bra band – band som FAITHFUL DARKNESS från Höganäs, CHAEOSTRIBE, SOILWORK och DARKANE, och att dessa band matade loss köttig metal på Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock i fredags.

En hel dags metal kan vara i matigaste laget, i synnerhet i 30 graders värme, men det är inget man tänker på när FAITHFUL DARKNESS drar igång klockan 15. Läsare vet nog med sig att jag har höjt detta band och dess melodiösa death metal till skyarna och eftermiddagens gig gör mig inte besviken – och man bortser från det inte helt färdigrattade ljudet. Bandets debutalster ”In shadows lies Utopia” har tillräckligt med bra låtar för att förgylla ett set längre än de 20 minuter bandet står på scen – Bound To Illusions, Stay Awake, Pure Silence, och titellåten gör att dagen har fått en bra och tung inledning.

Faithful Darkness, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch

Det är 3 år sedan DARKANE släppte lysande ”Layers Of Lies”, och chanserna att se bandet live har varit sparsmakade på senare tid. Desto roligare att se bandet i slag med nye sångaren Jens Broman gastandes som en furie. Jag har alltid tyckt att Darkane har haft tillräckligt mycket mosh i sina låtar för att tillfredsställa de flesta 220 bpm freaks som mig själv, men också en hel massa progressiva inslag, som udda taktarter och helt märkliga fills av trummisen Peter Wildoer. Bandet spelning gör mig inte besviken, och jag tycker att det är synd att inte fler människor har slutit upp för att betitta ett av Helsingborgs allra bästa och mest originella band.

Darkane, Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch

Desto fler har kommit för att se SOILWORK. Att det är i det närmaste omöjligt att bli profet i sin egen hemstad vet de flesta – men SOILWORK kommer bra nära. Publiken hälsar bandet som hjältar och att bandets idoga turnerande har resulterat i ett fruktansvärt självförtroende på scen blir uppenbart från första tonen i Sworn To A Great Divide. Björn ”Speed” Strid är en helvetes frontman och han har publiken i ett järngrepp genom hela konserten. Förra gången jag såg bandet körde de bara en låt – singeln Exile från nya plattan – vi fick tre i fredags; titellåten, Exile och moshfavoriten The Pittsburgh Syndrome – och gosse vilket ös den resulterar i. Vid det här laget är jag helt extatisk och jag vet att inget bands framträdande kommer att vara i närheten av SOILWORKs uppvisning denna fredagskväll.

Björn Strid, Soilwork. Tumstockfestivalen. Foto: Martin Bensch